Värnamo bäst på integration

År 1993 flydde bosnierna Edin och Emin från Prijedor, en liten vacker stad i västra Bosnien som sedermera blev ökänd för den bosnienserbiska arméns koncentrationsläger. De var ungefär lika gamla, hade nästan samma utbildning, visste lika lite om Sverige.

Invandrarverket placerade Emin i Malmö. I dag är Emin arbetslös, går på bidrag. Som 64 procent av bosnierna som kom till Malmö jobbar han inte.

Edin däremot placerades i Värnamo i Småland. I dag är han egen företagare. Liksom 86 procent av bosnierna i Gnosjötrakten har han arbete.

Edin Blekic i Värnamo finns i verkligheten, vi ska strax berätta om hur han kom till Sverige. Emin däremot är ett fingerat namn, men berättelsen om hur det gick för bosnierna som kom till Sverige är inte bara sann, den är vetenskapligt belagd. Den är hämtad ur en studie av nationalekonomerna professor Jan Ekberg och fil lic Mats Hammarstedt vid Växjö universitet, som följt bosnier på olika platser i Sverige. Jan Ekberg är en av de svenska forskare som försöker besvara landets kanske allra hetaste fråga: Hur ska Sverige lyckas med invandringen?

Migrationen i världen har aldrig varit större än i dag. Uppskattningsvis 200 miljoner människor har lämnat sitt hemland för att söka sig utomlands, 10 miljoner av dem är enligt UNHCR flyktingar. Till de rika OECD-länderna kommer varje år cirka tre miljoner människor, minst en femtedel av dem illegalt.

Sverige är ett invandringsland. Hela 12,4 procent av Sveriges befolkning är utlandsfödd. Det gör Sverige till ett lika stort invandringsland som »smältdegeln« USA, en bra bit före till exempel Frankrike. Varje år kommer cirka 40 000 nya migranter till Sverige. Just i år kommer det att bli ännu fler. Tiotusentals flyktingar är i detta nu på väg från inbördeskrigets Irak till Sverige.

Men Sverige har inte varit något särskilt bra invandringsland. Arbetslösheten för invandrade är i dag dubbelt så hög som för de infödda. I USA, Kanada och Irland är invandring en livsviktig motor bakom den höga tillväxten, och arbetslösheten ungefär samma för infödda och inflyttade.

Varför är det så stor skillnad mellan länder? Och inom Sverige? Flera studier visar att var man råkar hamna först är helt avgörande för fortsättningen.
I Fokus rankning över Sveriges bästa invandrarkommun hamnar Gnosjöregionens kommuner i topp, med den största orten i regionen, Värnamo, som vinnare.

Ostkaka i Värnamo

Vid första anblicken är det svårt att tro att Värnamo är ett av Sveriges mest mångkulturella samhällen. Från kyrktorget ser man kommunens betongbyggnad, några butiker och halvtomma caféer.

Ändå är detta en kommun med över 53 nationaliteter. Var femte invånare är utlandsfödd, 6 260 av totalt 32 816. Det är bosnier, kosovoalbaner och iranier, men här talas också småländska med tysk, rysk, estnisk, laotisk och dansk accent.

Varje år tilldelas Värnamo 30 flyktingar. Men, påpekar Värnamos kommunalråd Maria Leifland, det brukar alltid sluta med att kommunen välkomnar många fler. I fjol tog man emot 98.

Samtidigt är den öppna arbetslösheten bara två procent, och kommunen fick ett plåster i pris av Folksam i fjol för Sveriges lägsta sjuktal. Men framför allt är det här kommunen där alla invandrare jobbar.

Edin Blekic var kulturarbetare i Prijedor där han drev dockteater. 1993 fick han fly med sin familj, hals över huvud, när den delade staden togs över av serbiska nationalister. Han sattes på ett tåg till Sverige, som han visste mycket lite om, utöver att det var kallt och att Sverige var bra på handboll.

Han hamnade i Värnamo. Först tyckte han det var lite isolerat, inte så mycket kulturliv, ingen han kände. Men direkt fick han höra att i Värnamo var det jobb, jobb, jobb.

– Jag minns hur jag satt i klassen svenska för invandrare, SFI. En efter en började de andra försvinna till jobb. Jag började känna trycket själv.

Mottagandet är viktigt, menar Göran Malm, den farbroderliga chefen för den invandrarbyrå som Värnamo haft ända sedan 1972. Omedelbart på introduktionskursen är någon från arbetsförmedlingen med. Flyktingar får en extra morot, en »introduktionsersättning«. Men villkoret är att man är med på kommunens aktiviteter och söker jobb, annars försvinner extrapengen direkt.

Den enklaste förklaringen till att alla invandrare har jobb ser man annars redan när man närmar sig staden längs E4. Överallt ligger betong- och plåtlådor som inhyser små industrier eller försäljning. Här finns över 2 000 småföretag inom en radie av fyra mil.

Men när man promenerar genom Värnamo blir man snabbt påmind om en annan faktor. I centrum reser sig den väldiga Arken, det frikyrkliga allaktivitetscenter där de flesta ungdomar håller till. Här tävlar Missionskyrkan, Pingstkyrkan, Smyrnakyrkan, Allianskyrkan och många fler med Svenska kyrkan om själarna, numera dessutom i sällskap av garagemoskéer och snart också ett buddisttempel i grannkommunen Gnosjö.

I Värnamo är alla i någon mån organiserade. Kyrkan är ofta startpunkten, sedan är det idrottsföreningar, Rotary, Lions, studieförbund, företagarföreningar. Tillsammans bildar det ett nätverk med minst lika stort inflytande som kommunen.

Och in i det nätverket ska även invandrarna, från första stund. Det menar i alla fall Peter Lagerman och Raymond Pettersson som driver Värnamo Internationella Vänner. De berättar hur 40–50 Värnamofamiljer ställer upp som faddrar för nyanlända flyktingfamiljer. Det handlar om allt från det lilla, som att ungarna ska ut på sin första skolutflykt och inte har liggunderlag, till att fixa bosniska barnmorskor, stötta hemspråksundervisning och så klart tipsa om jobb.

Just den här kvällen har Internationella Vänner introduktion för nyanlända flyktingar på församlingshemmet. Ett dussintal nyfikna, men blyga, familjer placeras ut vid borden. Mötet inleds med ett litet föredrag om ostkakans betydelse och historia.

Publiken verkar inte ha den blekaste aning om vad föredraget handlar om men efteråt äter alla ostkaka och vid varje bord får den nyinflyttade familjen sällskap av en kontaktperson från Värnamo. Frågan om var det finns jobb kommer upp nästan omedelbart, trots viss blyghet och svårigheter att kommunicera.

När pressen på att söka jobb ökade fick Edin Blekic från Prijedor ett tips om att han kunde bli maskinoperatör, något han aldrig drömt om att han skulle göra.

– Man får lära sig. Det gällde att bygga upp sitt liv igen från noll. Vi bosnier är kända som ett folk som gillar att jobba mycket, och klara oss själva, lite som smålänningar, påpekar Edin.

Den bilden bekräftas av att många invandrare i Värnamo har fler än ett jobb.Jan Ekbergs studie visar också att bosnier i Gnosjöregionen tjänar nästan en halv gång mer än bosnier i Malmö eller Landskrona.

Fadil Gashi är en erfaren målare från Pristina i Kosovo. Efter en tid i Tyskland och Schweiz kom han till Rinkeby i Sverige. Där försökte han förgäves hitta jobb när en kompis tipsade honom om Värnamo. Nu är han en del av det nätverk som tar emot nya.

– Jag vet att tio albanska familjer flyttar hit i år från Landskrona och Malmö. De vill jobba och där finns ingenting. De har hört att man ska åka hit om man vill jobba.

»Hela Sverige«-haveriet

Varför är det inte som i Gnosjöregionen överallt i Sverige? En av de yngre ledande forskarna, professor Olof Åslund knuten till Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, pekar på att mycket av det som kommer fram i Värnamo är välkänt från forskningen; mottagandet, nätverk, att så fort som möjligt få någon form av jobb.

I början fungerade Sverige också på många sätt som Värnamo. Folk invandrade till Sverige för att söka jobb och placerades omedelbart på arbetsplatser. Men så kom 70-talskrisen och invandringspolitiken skärptes. Lagom till 80-talet var de flesta invandrare flyktingar och beskrevs ofta som en börda. Asylärendena utreddes i åratal innan de fick arbeta.

Det var då som den dåvarande regeringen uppfann »Hela Sverige«-strategin. Tanken var att det fanns kommuner med mängder av tomma lägenheter å ena sidan, och flyktingar i behov av bostad å andra sidan. Flyktingarna skulle placeras ut där de tomma lägenheterna fanns, i »Hela Sverige«. Det uppenbara problemet var att där det fanns tomma lägenheter fanns i regel heller inga jobb.

När flyktingströmmen exploderade under Balkankrigen gav regeringen upp – flyktingarna fick flytta dit de ville. Från glesbygden var det uppåt 80 procent som ville vidare. Flytten gick i regel i första skedet till storstäderna, där invandrarna hade många landsmän.

Men i storstäderna fick de heller aldrig in en fot på arbetsmarknaden. Där fanns inga nätverk som erbjöd jobb. Det har talats mycket om enklaver, att bara invandrare bodde i vissa kvarter. Men det skiljer inte Rosengård från Värnamo eller Gnosjö. Enklaver i sig är inte problemet, menar professor Olof Åslund.

– Har många personer i omgivningen haft en negativ erfarenhet av arbetsmarknaden så påverkar det möjligheterna och förväntningarna på att få ett jobb.

Politikerna försöker nu göra ett omvänt »Hela Sverige«. Integrationsminister Nyamko Sabuni och migrationsminister Tobias Billström, och den socialdemokratiska oppositionen, har alla talat om att uppmana de nya flyktingarna att inte flytta dit det finns tomma lägenheter, och inte heller dit de flesta av deras landsmän bor. De ska framför allt uppmanas att flytta till små orter där det finns jobb, som Värnamo.

Men det besvarar fortfarande inte frågan om varför invandrarna inte fick jobb i storstäderna. Vad kan Malmö lära av Värnamo?

Enligt Jan Ekberg är invandrarna outsiders på arbetsmarknaden. Höga ingångslöner och anställningstrygghet kan göra företagen obenägna att anställa invandrare, som de upplever som lite mer osäkra kort. I Värnamo kunde nätverken överbrygga det.

Svensk-amerikanska juristen Paul Lappalainen menar att problemet i stället är att vi inte har någon erfarenhet av hur diskriminering ska motverkas, vare sig i storstäder eller i Värnamo.

– Politikerna har utvecklat en idé om att integrationen bara är att ha jobb. En ingenjör som tvingas köra taxi på grund av diskriminering har en överlevnadsstrategi.

Men när politiker är nöjda med detta, är det en negativ signal om integration, säger Lappalainen.

Båda är dock eniga om att det faktiskt finns ett land som fungerar. Där storstäderna är som Värnamo: Kanada.

Multikultikanada

– Javisst är jag invandrare!

Mohammed Abbas säger det med uppenbar stolthet i rösten när han får frågan där han sitter och söker jobb på Dixie Bloor Jobs Center, i Torontoförorten Mississauga. »Migrant«, invandrare, känner han är ett positivt laddat ord.

Kanada är på många sätt slående likt Sverige. Glesbefolkat, tysta skogar, vintrar med snö och hockey, välfärdsstat. Men när det gäller invandring är det en annan värld.

Varje år tar Kanada emot en kvarts miljon invandrare, nästan dubbelt mot Sverige i förhållande till storleken. Landet tar först emot ungefär lika många flyktingar som Sverige, men därutöver tar man dessutom emot hundratusentals arbetskraftsinvandrare, 60 procent av totalen.

En av dem är Shwan Akrawi, it-expert som kom till Sverige 1990, från kurdiska delen av Irak. Han talar utmärkt svenska, har jobb som löneadministratör på ett stort svenskt företag. Men han är trött på att inte få bra it-jobb och har sett hur hans släktingar och vänner lyckats i Kanada.

– Samma ögonblick som jag landade på flygplatsen i Kanada kände jag mig hemma. Jag älskar Sverige, som givit mig så mycket och som tagit emot mig. Men det finns alltid en barriär mellan mig och dig, där du inte upplever mig som riktigt svensk. Det kände jag inte i Kanada, säger Shwan Akrawi.

Till skillnad från i Sverige är sysselsättningen bland invandrare hög, arbetslösheten och bidragsberoendet lågt. En av parallellerna mellan Toronto och Värnamo: en kompakt jobbkultur.

– Invandringen är en av motorerna bakom Kanadas starka tillväxt, säger professor Joseph Reitz, professor på Toronto University, och själv invandrare från USA.

Glesbygdskommuner på Kanadas Atlantkust försöker nu rekrytera invandrare, eftersom de anses vara viktiga för tillväxten. De populistiska argument som ibland hörs i Europa och USA, att invandrarna tar våra jobb, eller att det räcker med att ta emot flyktingar, tycks helt frånvarande.

Och trots att Kanada tar in två olika sorters invandrare, de som kommit genom ett tufft poängsystem och flyktingar, så tycks arbetsgivarna inte göra någon skillnad.

– För dem ser alla invandrare likadana ut, säger Ratna Omidvar, själv framgångsrik invandrare, som driver mentororganisationen Maytree Foundation.

Kanadas svar på Värnamo är det nästan hundra gånger större Toronto, en världsmetropol som bara på två decennier har vuxit från två till tre miljoner invånare, hälften av dem är i dag utlandsfödda.

Åker man tjugo minuter åt ena hållet är det ett gigantiskt Chinatown. Tjugo minuter åt andra hållet ligger indisk-pakistanska Mississauga.

Toronto må vara hundra gånger större än Värnamo, men när det gäller jobbnätverk och den första kontakten vid framkomsten är de mycket lika.

– Direkt när invandrare kommer till flygplatsen får de en lista på hundratals jobbnätverk som de kan få stöd av, säger Nitin Dhori, som driver ett mentorprogram med stöd av kanadensiska staten.

Byggnadsingenjören Mohammed Abbas har hittills bara fått lågkvalificerade jobb och när han fick testa att jobba som ingenjör fick han sparken. Men när vaktmästaren i hans hus, en sikh från Indien, säger att i »Kanada får vi aldrig några bra jobb« blir Mohammed förbannad.

– Alla här kan lyckas om de bara anstränger sig, säger han.

På jobbcentret föreslår Nitin Dhori att han får kontakt med en etablerad ingenjör som kan ge honom tips.

En annan sak som är gemensam med Värnamo är den låga acceptansen för bidragsberoende. Man tar hellre vilket jobb som helst, menar Nittin Dhori.

Gemensamt med Värnamo är också stoltheten över att vara invandringsbygd. Ända sedan 1971 har den officiella linjen varit »multikulturalism«.

– Här i Toronto går knappt en vecka utan att en av våra hundratals olika etniska grupper firar någon festival eller har någon högtid. Det finns generation efter generation av invandrare, stolta över sitt ursprung och inte rädda för att visa sig, säger Ratna Omidvar.

– Invandringen förknippas starkt med landets success story, säger professor Joseph Reitz.

Bevisligen har många redan lyckats i Kanada. Kanadensisk-jamaicanske investeraren Michael Lee Chin är en av världens främsta miljardärer. Turkiskfödde Mike Lazaridis har uppfunnit Kanadas mest kända it-produkt, mobildatorn Blackberry. Kanadas generalguvernör, brittiska drottningens ställföreträdare, Michaëlle Jean, är invandrare från Haiti.

Men inte heller i Kanada är allt rosenrött. Ratna Omdivars organisation May­tree Foundation sänder just nu en reklamspot som visar två personer som diskuterar med chefen hur han ska förbättra företagets logistik, kvinnan reser sig sedan upp för att avsluta sin städrunda på kontoret. Poängen är att alltför många akademiker inte får en chans, utan stannar i enkla servicejobb.

En av dem är Najia Alawi. Hon är kommunikationskonsult med en MBA från USA som jobbat i New York. Men när vi träffas i Mississauga jobbar hon i en klädbutik.

– Det talas mycket om »kanadensisk erfarenhet«, men ofta är det bara ett svepskäl för att man inte litar på invandrare.

Ho Chi Minh-leden

Även i Värnamo finns ibland ett glastak.

– Det är lätt att få ett jobb inom industrin, men det är svårare om man vill bli advokat eller revisor, säger Dzenana Zorlak, överläkare och hjärtspecialist på sjukhuset i Värnamo och en av stadens invandrare som genom stenhårt arbete och svenska examina slagit sig fram till en tung position i det svenska samhället.

Ett tecken på att invandrare trots allt arbetar sig upp på den sociala skalan är att allt fler köper bilar och, symboliskt viktigt i Gnosjötrakten, sitt eget hus. Allt fler invandrare går ihop om att dela på en villa, eller köper en själv.

– Jag brukar skämta och kalla det här Ho Chi Minh-leden, säger Inge Johansson och pekar ut från sin magnifika villa över den väg i Gnosjö som nu kantas av prydliga villor uppköpta av vietnameser.

Och även Värnamo har sina invandrarbarn som blivit kändisar. På Café 18 på Storgatan i Värnamo finns ett anslag för en av Värnamos söner, SVT:s fotbollsguru Sladjan, som ska hålla föredrag på Grand Hotel. En annan kändis är Alice Bah, vars pappa kom från Ghana till Värnamo.

Fortfarande är det dock få invandrare som startar sitt eget företag, det är nästan bara restauranger och pizzerior. Men i Gnosjöregionen är småföretagandet heligt och att försöka hjälpa invandrare att starta eget är i det närmaste en ryggmärgsreaktion. I Värnamo startade kommunen i höstas ett projekt för invandrarföretag med EU-pengar. Av de 21 deltagarna från 18 länder har redan åtta startat företag, berättar ansvariga Sanne Fandrup, själv invandrare från Köpenhamn.

Både Fadil Gashi och Edin Blekic hör till dem som startat eget. Efter 30 år som målare är Fadil Gashi redo att vara sin egen, med nyfixad firmabil och uppdrag nog att sysselsätta sig själv, och kanske snart någon till. En annan är Edin Blekic som nu förestår den lilla »Pølsemannen«-kiosken utanför köpcentret EKO. Han när fortfarande drömmen om att starta en dockteater igen men framför allt önskar han att hans barn ska plugga vidare och göra karriär.

I slutändan är kanske de invandrades barn, svenskarna som är födda och uppvuxna i Sverige, den verkliga värdemätaren på hur väl integrationen fungerar.

Rörstorpsskolan i Värnamo, där över hälften eleverna har invandrarbakgrund, och är känd för sina goda resultat, satsningen på hemspråksundervisning och sin nolltolerans för svordomar och »dålig svenska«.

En produkt av Värnamos skolsystem kan man ladda ned på You Tube, samlingsplatsen på internet för videosnuttar. Där finns låten »Det här är min stad, det här är Värnamo« av Elfaco och Vassago. Här berättas det i korthet hur det är att vara ung i Värnamo, det talas både om att »röka på« och att »vissa har det svårt och andra har det bra«. Men refrängen går »Det här är min stad, det här är mina år, det här mitt liv« och »Till Värnamo stad skänker jag mitt liv«.

Fotnot: Efter detta reportages slutförande fick Najia Alawi i Toronto jobb som kommunikationskonsult.