Christina Gynnå Oguz om Afghanistan

Text: Lisa Bergman

Foto: FN

Enligt en FN-rapport levererar Afghanistan mer än 90 procent av världens heroin. Christina Gynnå Oguz är FN:s representant för narkotikabekämpning i Kabul.

Hur kommer det sig att Afghanistan blivit så dominerande i den globala opiumproduktionen?

– Det beror både på att odlingen och produktionen ökat här samtidigt som det bekämpats effektivt i gyllene triangeln i Sydostasien. Tyvärr har också herointillverkningen i landet ökat avsevärt.

I vilken utsträckning kan talibanernas återvunna makt hänföras till narkotikahandeln?

– Narkotikan är talibanernas livlina och oerhört lukrativt. Även om stora delar av talibanrörelsen inte har någon ideologisk övertygelse så är den ekonomiska vinsten för den enskilde svår att motstå. Historiskt sett går narkotikaproduktionen tillbaka till Mujaheddins dagar, då krigsherrarna kunde öka sin makt genom narkotikasmuggling. Den situationen har egentligen inte förändrats – regeringen saknar fortfarande kontroll, framför allt i de södra delarna.

Finns det några ljusglimtar i södra Afghanistan?

– Jag måste erkänna att det ser mörkt ut. Både den afghanska regeringen och världssamfundet måste ge bönderna ett alternativ till opiumodling och i stället angripa stora narkotikahandlare och jordägare.

Hur påverkas narkotikahandeln i Sverige av den här utvecklingen?

– Egentligen inte så mycket. Med en ökande produktion hade vi förväntat oss sjunkande priser men det har egentligen inte skett, vilket kan bero både på ett växande sug från Kina och att narkotikaproducenterna håller lager.

Vad kan den afghanska regeringen och omvärlden göra åt situationen?

– Hittills har man fokuserat på att bekämpa regeringsfientliga element, vilket jag tror är ett misstag. Upprorsmän och narkotikabaroner måste bekämpas samtidigt, eftersom de hänger ihop och har gemensamma ekonomiska intressen. Det krävs en starkare regering som förmår ta itu med den omfattande korruptionen, kriminaliteten och kan utse hederligt folk att leda provinserna. Sedan tror jag att det är mest effektivt att angripa själva herointillverkningen, för det är där de stora pengarna finns.

Hur tycker du att sådana krav har tagits emot av världssamfundet?

– Jag ser en ändring i tonen. USA har insett förbindelserna mellan talibaner och narkotikahandlare och de börjar säga öppet att de måste bekämpas parallellt – det är en ny attityd.

Hur bedömer du att säkerhetssituationen i landet påverkats under din tid i Kabul?

– Den har definitivt förvärrats. För tillfället är det kidnappning som är det största hotet. Varje gång jag ger mig ut utanför huvudstaden måste jag få tillstånd och färdas i en konvoj med två bepansrade bilar och två eskortbilar med fyra beväpnade vakter i varje fordon.

Anser du att ni gör någon nytta?

– Jag skulle inte vara här om jag inte var optimist. Samtidigt måste jag vara realist och ha rimliga förväntningar. Alla som är här ställs inför samma problem – Afghanistan har en svagt utvecklad statsapparat, dålig samhällsstyrning, låg utbildningsnivå, kort institutionellt minne, infrastrukturen är sönderslagen och intelligentian har flytt landet. Därför får vi ofta börja med att få utomstående att inse att det inte är möjligt att upprätta ett sofistikerat underrättelseutbyte med afghanska myndigheter.

Hur påverkas den afghanska befolkningen av narkotikahandeln?

– I vanlig ordning är det de fattiga som får betala priset för den omfattande korruptionen. Du kan inte göra något i det här landet utan att betala en summa pengar – alltid, alltid. Sådana förhållanden gynnar dem med makt och pengar. Sedan är missbruket utbrett. Det finns omkring 200 000 narkotikaberoende, dels på grund av tillgången, dels för att sjukvården är så dålig att opium används för smärtlindring.

Kommer narkotikaproduktionen i Afghanistan att kunna bekämpas?

– Jag tror på förändring men det lär inte ske medan jag är här.