Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Små och stora brott

Musikindustrin är de värsta banditerna, men om »nätpiraterna« menar allvar med sin revolution måste de byta taktik.

I Sverige brukar lagen gälla. Vi svenskar skriver gärna andra på näsan hur laglydiga vi är. Men det finns ett område där polisen, rättsväsendet, allmänheten och till och med statsministern svajar: trots att det är olagligt att ladda ned gratismusik på nätet, tycker vi i gemen att det är helt okej.

Med 1,3 miljoner nedladdare är vi till och med ett föregångsland som blir föremål för studieresor. Men våra politiker vet fortfarande inte vad de vill. De duckar och bagatelliserar, »vi inte ska jaga tonåringar« (något de i andra sammanhang inte är sena att göra).

Det börjar bli dags att bestämma sig: Är det, eller är det inte, lagligt? Är det rätt eller fel?
För den som tror på marknadsekonomi och rättsstaten borde fallet vara glasklart. Äganderätten är grunden för allt välstånd. Att dela musik gratis i stället för att köpa är att plocka åt sig varan utan att betala. Man stjäl dessutom från just de kreativa skapare, de musiker, artister och filmmakare som man säger sig älska. Denna galopperande kriminalitet bland ungdomen måste stävjas och bekämpas, säger musikbranschen.

Men vem är det som stjäl egentligen?

Vi betalar i dag 100–200 kronor för nöjet att köpa en cd i butik, med expediter och lokalhyra, ta hem skivan och ladda över innehållet till en musikspelare. Hur mycket av de 100–200 kronorna går till artisten? I genomsnitt får de som producerat musiken (artister, studio, låtskrivare osv) cirka tio procent, 10–20 kronor, ofta mindre.

Vilken annan bransch tar ut 900 procents påslag? Detta på en produkt som är ytterligt lätthanterad, och som konsumenten lika gärna kan ladda ned direkt på nätet.

Nu har det, sent om sider, tillkommit hemsidor på internet, som iTunes Music Store och Napster, där man kan ladda ned musiken legalt i stället för att tvingas köpa en cd. Men även iTunes tar 100 kronor per album. Vad får de som producerat själva musiken? Fortfarande bara 10 kronor.
Ja men, invänder någon, det är så mycket risktagande och marknadsföring som måste till i musik- och filmbranscherna. Nej det är det inte. I dag kostar det några kronor att lägga upp en fil som miljoner personer sedan kan ladda ned. Inspelningskostnaderna har sjunkit dramatiskt. En stor del av marknadsföringen sköts via nätet, vilket för övrigt öppnat vägen för smal och banbrytande musik.

Men hur är det då möjligt att upprätthålla så höga priser? Borde inte konkurrensen tvinga ned prislappen till 20–30 kronor per album? Problemet är att arvet från den gamla tiden lever vidare. De ledande underhållningsdistributörerna, Sony–BMG, Time, Universal, EMI, tillsammans med lokalt starka skivbolag, äger i stort sett all 1900-talsmusik, och via artistkontrakt även det mesta av dagens musik. Motsvarande gäller för filmbranschen. Priserna har fallit något, men bara på marginalen. Kvar finns butikerna med sina cd-ställ, där äldre och datoranalfabeter betalar hutlösa överpriser.

Oligopolet fortsätter att stjäla, från artisterna och från konsumenterna. Detta har den yngre generationen helt klart för sig. Det är därför de tar lätt på moralkakorna från musikindustrin.
Problemet är att lagboken inte kan bryta upp oligopol som bygger på årtionden av ackumulerad copyright. Civil olydnad tycks vara enda utvägen.

Det är dags för musik- och filmdistributörerna att vakna. Deras försäljning kollapsar. Bolagens gamla kassakor, tonåringarna, överger dem. Artisterna tjänar i dag dubbelt så mycket på konserter som på skivförsäljning. Det produceras mer musik än någonsin, men i fjol rasade cd-försäljningen i USA med 20 procent.

Branschen måste byta modell och sänka sina marginaler. Ge upp de löjliga försöken att kriminalisera miljontals ungdomar. Deklarera i stället öppet på legala nedladdningssidor på nätet hur mycket av försäljningspriset som går till artisterna. Ta igen en del av de låga priserna med volym. Sluta spela martyrer och berätta i positiv anda att det till exempel redan i dag finns ett slags »videobutiker« på nätet där man kan ladda ned film för rimliga 20–30 kronor.
Det är krångligt att vara pirat och tröskeln för bekväm laglighet kanske går redan vid 20–30 kronor per album.

Men även »piraterna« som driver nedladdningssidorna måste skärpa sig. Till att börja med borde man lägga av med uttrycket »pirater«. Visst gav det i början lite undergroundglamour, men många vuxna förstår inte ironin i uttryck som »Piratpartiet« och »The Pirate Bay«.
Ni är en global revolutionär konsumentrörelse, som kämpar för rättvisa musik- och filmpriser – bete er då som en sådan. Musik kan inte vara gratis bara för att musikbolagen tar hutlösa priser. Lägg till en liten ruta på The Pirate Bay där nedladdarna kan skänka en krona per låt – lika mycket som artisterna får av bolagen. Skicka sedan anonyma checkar till artisterna, med donationer i förhållande till hur populära deras låtar är. Då kan ni i handling visa att det finns ett alternativ.

Och politiker, låt nedladdning vara helt laglig de närmaste fem åren. Det drabbar ingen fattig.

***

FÖR ÖVRIGT laddar jag personligen inte ned gratismusik från The Pirate Bay eftersom jag tyvärr inte lärt mig tekniken.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera