Krönika

Jane Magnusson: Att spela sig själv

Mikael Persbrandt kommer inte på fråga ens. Han spelar bara sig själv numera. I »Underbar och älskad av alla« gör han ett bejublat inhopp som Mikael Persbrandt under en provfilmning av »Beck«. Han är sig själv upp i dagen, hållningen, arrogansen, replikerna. Ingen skulle kunna sätta rollen som han gör.

Han är verkligen Mikael Persbrandt.

Samma gäller »Ett öga rött«. Här visar Persbrandt dock en större känslighet än man väntat sig av just Persbrandt. Under en scen utanför Dramaten får man känslan av att Persbrandt lutar sig lite för mycket på att han är Persbrandt på riktigt för att man skall kunna tro på honom just i rollen som sig själv.

Reine Brynolfsson kanske skulle kunna hantera det hela. Han har visserligen också en roll i »Underbar och älskad av alla«, han spelar sig själv precis som Persbrandt fast inte på en »Beck«-inspelning utan på Dramaten. Ni vet, där Persbrandt just var i den där andra filmen »Ett öga rött«. I rollen som sig själv är Brynolfsson riktigt otäck. Man tror att han är ond fast alla vet att Reine egentligen är snäll. Det kallar jag skådespeleri! Dessutom gör denna tvetydighet honom väldigt intressant för rollen jag vill besätta.

När svenska succéromaner ofta blir film är det bara en tidsfråga innan någon söker filmatisera Maja Lundgrens »Myggor och tigrar«. I rollen som Maja Lundgren skulle jag naturligtvis vilja se Maja själv. Det är bra att författaren syns i svensk film. Jonas Hassen Khemiri spelar Dramaten-dörrvakt i »Ett öga rött« och Martina Haag är fantastiskt bra som sitt alterego Bella i »Underbar och älskad av alla«. Utan henne skulle det aldrig gå. Hon är underbart trovärdig, säkerligen beror detta delvis på att boken hon skrivit till stor del är självupplevd.

Precis som Maja Lundgrens roman. Jag vill se någon som kan läsa in så mycket i så lite. Det kan Maja. I rollen som sig själv skulle hon bli toppenbra. Men i rollen som chefen hon blir kär i vet jag inte vem jag skall vända mig till. Den här skådespelaren måste enligt Lundgren kunna kasta blickar som är: »Kontrollerande, vädjande, barnsliga, självömkande om vartannat.

Insisterande blickar som alternerade med orubblig bortvändhet?« Maja minns även många blickar som hon uppfattade som »barnsliga, pojkaktiga. Avgrundsblickar. Rädda mig.« Skådespelaren i fråga måste också ha en släng av Peter Sellers i sig: »Jag minns också att XXX snubblade förbi mig och råkade klappa till mig i baken. Skamsen Blick.«

Peter Stormare? Robert Gustafsson? Michael Nyqvist? Kjell Bergqvist?

Nej, bara Lundgrens chef är kapabel att skicka ut alla dessa blickar till Lundgren. Alltså måste han få rollen. Har han gjort det en gång kan han väl göra det en gång till, nu framför kamera.

Eller? Tänk om det visar sig att chefen inte kan kasta dessa blickar. Att han liksom Roger Moore bara har två uttryck: ögonbryn upp och ögonbryn ner. Det kanske visar sig på första inspelningsdagen att hela Maja Lundgrens bok är påhittad. Vad gör man då? Är det inte en dokumentär längre? En film som speglar sanningen är väl dokumentär? Och Majas bok är ju sann. Går allt åt skogen nu eller kan man kanske stuva om lite och kalla det hela för spelfilm? Men varför har man inga riktiga skådisar i rollerna då? Varför vimlar inspelningsplatsen av en massa författare och chefredaktörer och grejer?

Som en tjänst till en framtida »Myggor och tigrar«-regissör vill jag nu berätta hur det ligger till. Maja Lundgren kallar mig för en av »kulturens stackars tjackhoror« i sin bok. Horor är vi väl alla lite då och då. Men Maja Lundgren ljuger. Jag röker heroin.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera