Utrikes

Sviker sina ideal?

Pressat statsbesök. På tisdag kommer Brasiliens president Lula da Silva till Sverige för att sälja in sin etanol.

Den 8 mars i år laddade 6 000 uppjagade demonstranter upp på Avenida Paulista i centrala São Paolo. Men när president Bush och hans brasilianske kollega Luiz Inácio Lula da Silva närmade sig, skingrade kravallpolisen massorna i ett regn av tårgas.

Ett sådant mottagande väntar inte Lula da Silva när han på tisdag kommer till Sverige för ett hastigt besök under sin femdagarsturné i Norden. Men anledningen till hans resa är densamma som Bushs resa till São Paolo – etanol.

Mötet mellan Bush och Lula innebar att två av världens största producenter och konsumenter av etanol kom överens om ett utökat samarbete. Tillsammans producerar de 70 procent av världens etanol, och båda vill öka produktionen, konsumtionen och exporten än mer. Men de är samtidigt tuffa konkurrenter, vilket var skälet till de våldsamma demonstrationerna. Även om marsmötet öppnade dialogen där de har gemensamma intressen, är presidenterna långt ifrån överens. Om det är någon som har gjort livet surt för Bush i världshandelsorganisationen WTO de sista åren är det Lula.

Att göra etanol av sockerrör är nämligen långt billigare än att använda majs. Brasiliens kostnad för att varje år producera 17 miljarder liter etanol av sockerrör är en tredjedel av vad det kostar USA:s majsbönder att framställa lika mycket av majs. Dessutom får de amerikanska majsbönderna 7,3 miljarder dollar i jordbrukssubventioner, enligt organisationen Global Subsidies Initiative. Det är det som triggar den brasilianska regeringens ilska.

Under sina fem år vid makten har Lula fått bukt med inflationen, och både antalet fattiga och arbetslösa brasilianare har blivit färre, men den ekonomiska tillväxten vill ändå inte ta fart. Världens ökade behov av biobränslen kan vända utvecklingen, och utan jordbrukssubventioner skulle USA:s majsbönder lätt konkurreras ut av Brasilien. Därför driver Lula på WTO att tvinga USA att slopa subventionerna.

I Sverige kan Lula finna företag som kan erbjuda ny avancerad teknik och forskning inom biobränsleframställning. Lula vill även vara med när allt fler nordiska fordonsförare efterfrågar etanol och han kommer att träffa storföretagsledare som Scanias vd Leif Östling.

Men även om etanolen kan öka Brasiliens välstånd finns det en mörk sida. Maria Karlsson, som jobbar för biståndsorganisationen UBV/Latinamerika i nordöstra Brasilien, är starkt kritisk. Hon menar att den ökade satsningen på sockerrörsodling för etanolproduktion går ut över landets många jordlösa bönder, miljön och arbetsrätten. Uppskattningsvis 1,5 miljoner medlemmar av De jordlösas rörelse (MST) stödde 2002 Lula i presidentvalet för att han lovat att genomföra en reform och dela ut landets enorma arealer improduktiv jord till de jordlösa.

I dag känner sig MST:s medlemmar svikna. Löftena har inte infriats och rörelsen har vänt presidenten ryggen. Lula har nu gått ännu ett steg ifrån sina tidigare löften. Som svar på internationell kritik att satsningen på etanol skulle påverka Amazonas och produktiv åkermark har Lula lovat att bara utnyttja improduktiv mark för nya sockerrörsodlingar.

– Allt prat om att etanol skulle ge arbetstillfällen är ren och skär lögn. I längden skapar det kanske fler arbeten i städerna, men desto fler jobb försvinner på landsbygden, säger Maria Karlsson.
Det finns också rapporter om att arbetsförhållandena på sockerodlingarna är slavliknande. Maria Aparecida de Moraes Silva, professor i sociologi vid delstatsuniversitetet UNESP i São Paolo, skriver i en färsk rapport att livslängden för en sockerarbetare på 2000-talet är kortare än vad den var under 1800-talet. Efter 12 år är en sockerrörsarbetare i dag helt utsliten. För tvåhundra år sedan höll de ut i 20 år. Arbetsmetoderna har inte förändrats sedan 1500-talet.

Just arbetsrätt har tidigare legat Lula varmt om hjärtat. I slutet av 1970-talet var han med och bildade inte bara det brasilianska Arbetarpartiet PT, utan även landets landsorganisation, CUT. Som ung fackföreningsledare på en Scaniafabrik kom han i kontakt med den svenska arbetarrörelsen.

Marcello Malentacchi, tidigare ombudsman på svenska Metallindustriarbetareförbundet och i dag generalsekreterare på den Internationella metallarbetarfederationen, minns Lula som »en långhårig, svartskäggig revolutionär à la Che Guevara«.

De två träffades när Malentacchi i slutet av 1970-talet höll en kurs på den fabrik där Lula jobbade. Malentacchi fick uppleva när Lula höll tal inför 20 000 metallarbetare på stadion i biltillverkarstaden São Bernardo do Campo.

– Han hade en karisma som var otrolig, och hans tal grep tag om människor, säger han till Fokus.
Sedan dess har de två träffats vid ett flertal tillfällen. Sist Lula besökte Sverige var 1996 då han förlorat presidentvalet för andra gången. Han passade då bland annat på att träffa dåvarande arbetsmarknadsminister Leif »Blomman« Blomberg, som han kände sedan länge. Malentacchi träffade Lula senast på en kongress i juni i år.

– Han har förändrats som person. Han har förlorat den revolutionära andan, men är fortfarande en otroligt viljestark person. Jag tror att han är väldigt besviken på alla korruptionsskandaler. Han har tagit dem väldigt hårt.

Nyligen åtalades Lulas tidigare nära medarbetare José Dirceu tillsammans med 20 andra inom samhällets elit för penningtvätt, skatteflykt, korruption och förskingring. Dirceu anklagas också för att ha försökt köpa röster i parlamentet inför förra valet. Ändå omvaldes Lula, som hittills klarat sig undan att dras med i raset.

Enligt investmentbanken Goldman Sachs är det de fyra så kallade »Bric«-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) som kommer att vara världens mest dominerande ekonomier år 2050. Men Brasilien ligger ännu så länge långt efter de andra när det gäller tillväxt. Frågan är om Lula da Silva kan bryta dödläget.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera