Att koncentrera budskapet är allt

”I have 35 years of experience and I can get the job done for you", säger Hillary Clinton

"She knows the job that she has to do and the job she is faced with", upprepar hennes kampanjmaskin.

Barack Obama berättar en annan historia. Inte en historia om ett specifikt jobb som måste utföras utan en historia om vikten av att söka sig tillbaka till de värderingar som en gång höll ihop USA. Retorik och känslor är vad som delar, det gäller att se förbi och finna de gemensamma målen. Vansinnet de senaste åren är ett problem sprunget i hur politik förs. Inte i vems intresse. Det är Barack Obamas angreppspunkt och jag tror att han har fel.

Hillary Clinton är däremot den smarta pragmatiska policymakaren personifierad. Hon står för långt åt höger i en mängd frågor men hon är pragmatiskt höger. Obama kan vara ideologiskt höger. Eller inte. Han vill göra något annat.

När man som Barack Obama underkänner intressekonflikten i politiken (arbete-kapital, om man får säga sånt på Fokus-bloggen) lämnar man också höger-vänster-skalan. Det kan finnas taktiska poänger i det, men i Obamas fall verkar det inte handla om taktik. I den bemärkelsen representerar han definitivt en större ”förändring” än Clinton. Frågan är bara om det är en önskvärd förändring.

Risken för recession i USA har lyft upp ekonomin på dagordningen. Frågan har varit så omdiskuterad att Barbara Ehrenreich på sin blogg utbrustit:

”Med allt snack om hur man ska stimulera den skulle man kunna tro att ekonomin är en gigantisk klitoris”

Hillary Clinton har presenterat ett stimulanspaket som är mycket mer långtgående än Barack Obamas. Hjälp till arbetslösa, offentliga investeringar i alternativ energi, hjälp till familjer som har problem att betala elräkningarna för att få upp konsumtionen och så vidare. Obamakampanjens inledande svar var att förlita sig till sina redan utlovade skattesänkningar (!) Nu har de presenterat ett stimulanspaket, men det innehåller precis som gällande reformen av sjukförsäkringssystemet, mindre radikala förslag än Clintons.

Hillary Clinton är alldeles oavsett fel och brister den bättre halvan av sin och makens duo. Hon har detaljkunskap, ordningssinne och förmåga att läsa det politiska läget. Hon är advokaten som ser på sina väljare som klienter till vilka hon måste leverera. Det kanske inte är det sexigaste angreppssättet. Men hey! Grey is beautiful! I postpolitikens jakt på karisma finns det onekligen något attraktivt med politiker som vet vad de pratar om. Politiker som är konkreta.

Christopher Hayes skriver i the Nation att egentligen så är skillnaden mellan Clinton och Obama ungefär lika betydelsefull för landet som skillnaden mellan en senat med 51 demokratiska ledamöter och en med 56. Det ligger mycket i det. Å andra sidan vet man inte. Historien visar att vid händelse av kris spelar presidentens personlighet stor roll. Med någon annan än JFK hade Kubakrisen kunnat innebära kärnvapenkrig och om inte Bobby blivit mördad….nej jag tänker inte ens prata om det, för jag blir ledsen av tanken och jag tycker inte om att vara ledsen. Hursomhelst:

Det akuta behovet att vänstervrida USA kommer med Hillary Clinton att bli en fråga om hastighet: hur fort ska vi röra oss i den här riktningen? Hillary kommer att röra sig alltför långsamt. Men vart Obama kommer att gå är det ingen som vet.

Kanske är valet Obama-Clinton valet mellan att bli förförd och kasta sig ut i något okänt, eller att få sina intressen företrädda av en kompetent och resultatinriktad fullblodspolitiker. En politiker som man ofta hatar för att man tycker att hon sviker, men vars grundläggande förankring i progressiva värderingar man aldrig behöver ifrågasätta. Lite som det där Partiet som jag råkar vara medlem i.

Go Hillary!