Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Kunskapsklyftan

Svenska högskolor är för många och för lika. Nu vidgas gapet mellan första och andra klassens utbildningar. Vinnarna finns bland de skolor som specialiserar sig.

Sol och svinkallt. Cyklisterna stretar fram i arktiska vindar mellan Uppsalas gamla byggnader. Här ligger ett universitet som utgör sinnebilden för lärande och kunskap, med anspråk på att förena traditioner med modern vetenskap och spetsforskning.

Anor och renommé i all ära, men hur bra är egentligen utbildningen i Uppsala och på de andra högskolorna och universiteten i Sverige?

Ett sätt att ta reda på det är att titta på aktuella rankningar. Uppsala ligger bra till på svenska topplistor. Tillsammans med en handfull andra svenska lärosäten platsar det också bland världens hundra främsta högskolor.

I Sverige är rankning ett nytt och ofta kontroversiellt fenomen och det finns bara ett fåtal exempel. Sydsvenska handelskammarena har genomfört rankningar i ett par år och förra året sammanställde tre högskoleveteraner »En svensk högskoleranking – 2007«. Högskoleverket har också gjort utvärderingar som på senare år inriktats alltmer på kvaliteten i utbildningarna, och förra året kom en utredning med tidigare finansministern Erik Åsbrink i spetsen, som synat landets civilekonomutbildningar i sömmarna.

Både Sydsvenska handelskammaren och »En svensk högskoleranking« har internationella förebilder och tar hänsyn till en lång rad olika parametrar. Det handlar om hur många poäng studenterna tar, söktryck och studenters egna omdömen, pedagogiska resurser och lärares kompetens, internationellt utbyte, anställningsbarhet, extern finansiering, forskningsankytning och mått på kvaliteten i forskningen.

Vid en genomgång av rankningarnas resultat framträder snabbt ett tydligt mönster. Det finns i princip fyra grupperingar. Toppar gör nischade elitinstitutioner som Karolinska institutet, Handelshögskolan i Stockholm, KTH eller Chalmers. De är alla resursstarka, ofta med stark internationell ställning och forskningsanknytning. Därefter kommer tungviktarna, de stora universiteten som Uppsala, Stockholm och Göteborg. De vilar på storlek, traditioner och ett väl integrerat utbildnings- och forskningssystem.

Därefter kommer de yngre, mindre, universiteten eller lite vassare högskolorna, exempelvis Linköpings universitet, Borås högskola eller Umeå universitet, som kombinerat lokal anknytning med smart profilering. Sist kommer en klunga mindre, regionala högskolor, vars placering framför allt sänks av dålig forskningsanknytning, men även av begränsade pedagogiska resurser och internationellt utbyte.

På Uppsalas majestätiska bibliotek Carolina Rediviva är det kaffepaus, och statsvetarna Annelie Hed, Disa Berg och Fredrik Mattsson sitter i varsin antik soffa i caféet. Två av dem är från Stockholm men valde att plugga i Uppsala – för såväl studentlivets som utbildningens skull. Annelie Hed har tidigare erfarenhet från både Södertörns och Stockholms universitet.

– Södertörn väljer man nog bara om man inte kommer in någon annanstans, säger hon och tillägger att varken Södertörn eller Stockholm har någon studentkultur som kan mäta sig med Uppsalas.

Ingen av dem tittade på några rankningar när de valde högskola utan gick mer på känsla – och den informella rankning som finns bland både studenter och arbetsgivare.

Styrelseproffset Peggy Bruzelius är ordförande i Högskoleverkets insynsråd, och har lång erfarenhet från näringslivet. Hon är positiv till rankning som ett verktyg för studenter från hem där ingen känner till den informella rankning som alla arbetsgivare tillämpar, men ingen talar om.

– Alla vet att Handels är i en klass för sig, säger hon och förklarar sedan att en advokatbyrå hon haft kontakt med bara anställer personer från två universitet – Stockholm eller Uppsala.

Sverige har i många år inriktat högskolepolitiken på att bredda och göra den högre utbildningen tillgänglig för fler. I dag finns det inte mindre än 39 högskolor och universitet. Även om de konstnärliga institutionerna räknas bort återstår ett trettiotal, vilket är mer än dubbelt så många som för drygt trettio år sedan. Andelen studenter från studie-ovana hem har samtidigt ökat kraftigt och rekryteringen på landsbygden likaså.

Samtidigt finns en baksida av utbyggnaden av regionala högskolor och universitet – akademisk urvattning och allmän resursbrist. För breddad rekrytering i all ära, men frågan är vilken kvalitet i utbildningen studenterna får när rankningarna visar att mindre regionala högskolor ofta har mindre resurser samt färre och mindre kvalificerade lärare per student än de stora skolorna.

Enligt en rapport förra året från Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, har resurssystemet, där lärosätets enda möjlighet att öka sina resurser varit att inrätta vetenskapsområden eller uppnå universitetsstatus, lett till ojämn kvalitet. Den akademiska driften, strävan att uppgradera alla lärosäten till universitet, anses därmed ha skapat många institutioner som inte når upp till en acceptabel akademisk nivå. När den nya universitetskanslern Anders Flodström tillträdde förra året deklarerade han att Sverige behöver färre universitet – inte fler.

Han fick medhåll från åtta av landets fjorton universitetsrektorer, som framhöll att forskningen borde koncentreras till ett begränsat antal platser. En som har varit kritisk mot att universitet och högskolor inrättats av regionalpolitiska motiv, snarare än utbildnings- eller forskningspolitiska, är Peggy Bruzelius. Hon är säker på att alltför många studenter automatiskt söker sig till den högskola som ligger närmast, även om den är dålig.

– Vi har lurat en hel generation studenter, säger hon.

Nästan alla rektorer och statsvetare Fokus talat med anser att utbyggnaden av nya högskolor har lett till en utsmetning av resurserna som gått för långt – och att kvaliteten nu hotas.

Lars M Andersson, prefekt vid historiska institutionen i Uppsala, anser också att man bör tala klarspråk om kvalitetsskillnaderna i Högskolesverige. Enligt honom är det helt enkelt bättre att läsa i Uppsala än på en liten högskola – här finns bibliotek med rejäla arkiv och kompetenta forskare som kan handleda studenterna.

– Det är inte självklart att det ger någonting alls att läsa humaniora på en högskola, vars bibliotek inte är större än mitt privata, säger han.

Det finns alltså tunga skäl till att regional- och sysselsättningspolitik bör skiljas från utbildningspolitik, men flera högskolerektorer som Fokus talat med försvarar de regionalpolitiska hänsyn som tagits. De framhåller behovet av en levande landsbygd, om dynamiska samarbeten med lokala näringslivet och anser att de stora universiteten inte hade klarat den expansion som anstormningen av studenter på 1990-talet ledde till.

Karlstads universitets rektor Kerstin Norén tycker att rädslan för alltför många lärosäten är överdriven. Hon tycker inte att det handlar om regionalpolitik när dynamiska regionala samarbeten bidrar till nationell tillväxt och internationell konkurrenskraft.

– Det är inte sant att vi skulle ha lägre kvalitet här, säger hon och framhåller att unga lärosäten är bättre än gamla på att koppla ihop universitets innovationskraft med andra samhällsaktörers verksamhet.

Stora, etablerade lärosäten har förstås ett eget intresse av att begränsa framväxten av nya resursslukande läroanstalter, och om de ekonomiska resurserna hade uppgraderats i samma takt som nya studenter strömmat till hade det kanske inte grymtats lika mycket om regionalpolitik och tärande högskolor ute i landet. Enligt det nuvarande systemet får nämligen högskolorna ersättning dels för varje student, dels för varje helårsprestation, vilket har inneburit att kvantitet har premierats framför kvalitet.

Nyligen rapporterade Sveriges förenade studentkårer att humanister och samhällsvetare vid Lunds, Göteborgs och Uppsalas universitet har så lite som fem till sex lärarledda timmar i veckan. I snitt.

– Helt klart påverkar det kvaliteten i undervisningen negativt eftersom det är diskussioner och bearbetning tillsammans med andra som lär studenterna att tänka kritiskt, säger SFS ordförande Elin Rosenberg.

TCO:s ordförande Sture Nordh tycker att lärarlösheten missgynnar stora grupper av studenter.

– De duktiga, drivna klarar sig utan handledning men det är ett svek mot alla de andra, säger han.

Kristina Edström, professor i oorganisk kemi i Uppsala, har sett hur förutsättningarna för både utbildning och forskning försämrats sedan 1980-talet. Hon tycker att verksamheten i dag präglas av utarmade resurser, trötta lärare och stagnation. Ta labbet till exempel.

– För tjugo år sedan hade studenterna 24 timmar i labbet varje vecka, i dag har vi bara råd att ge dem 10, säger hon.

Enligt SUHF har 1990-talets fördubbling av antalet studenter och måttliga resursökning resulterat i färre lärare per elev och svagare forskningsanknytning. Högskoleverkets utvärderingar har också påvisat att dåliga studiemiljöer ofta beror på underskott på pengar.

Flera utredningar har sett över finansieringssystemet. Så sent som i november kom den så kallade resursutredningen, där utredaren Dan Brändström föreslår att grundersättningen per student ska höjas och att kvalitet och effektivitet premieras genom att hälften av forskningsmedlen konkurrensutsätts.

Men statsvetaren Bo Rothstein anser att det inte är resursbristen som är felet. Problemet är i stället att högskolorna inte förmår hantera sina resurser på ett ansvarsfullt sätt, och att avsaknaden av ett kraftfullt sanktionssystem försämrar läget ytterligare.

– Sanningen är att så länge man låter dysfunktionella studiemiljöer leva vidare decennium efter decennium kommer man inte att råda bot på kvalitetsbristen i högskolan. Det är ingen som orkar lägga ned fakulteter eller institutioner som inte fungerar – det är för jobbigt, säger han.

Situationen tvingar nu högskolor och universitet att söka nya lösningar. För att maximera sina resurser har nästan alla högskolor satsat på ett brett utbud för att locka till sig så många studenter som möjligt. Högskolorna har därmed inte bara blivit för många, de har också blivit för lika. Därför är en av de viktigaste trenderna i dag att i stället satsa på tydlig profilering. Att det lönar sig visar rankningarna – det är inte bara Karolinska institutet och Chalmers som tjänar på specialisering utan också Borås och Luleå.

Profilering går hand i hand med en annan överlevnadsstrategi, nämligen att högskolor och universitet på samma geografiska eller tematiska breddgrader ökar sitt samarbete. De allra flesta anser i dag att forskningen framöver måste koncentreras till ett begränsat antal platser. I sydöstra Sverige har Högskolan i Kalmar, Blekinge Tekniska högskola och Växjö universitet sedan flera år fördjupat samarbetet, och nyligen föreslogs att Växjö universitet och Högskolan i Kalmar ska gå samman till ett och samma universitet. Enligt Kalmars rektor Agneta Bladh kommer fusionen att leda till kvalitativa fördelar, en bättre attraktionskraft samt en ökad utvecklingspotential och motverka alltför små akademiska miljöer.

– Kvaliteten ökar genom ett klokare utnyttjande av de samlade resurserna. Samtidigt kan lärare och forskare bolla idéer, granska och stimulera varandra, säger hon.

I diskussionen om strategiska och organisatoriska överväganden är det lätt att förlora siktet på det viktigaste i sammanhanget, nämligen innehållet i utbildningen. Det finns olika uppfattningar om hur man ska mäta vad som är god kvalitet, häri ligger rankningens utmaning. Ett gott renommé är svårgripbart, liksom stark internationell ställning.

Studenternas uppfattning och deras mål – drömjobbet – är en annan parameter. Men de flesta bedömare återkommer till att forskningsanknytning är den enskilt viktigaste förutsättningen för god kvalitet i utbildningen.

– Det handlar om att åstadkomma kompletta studiemiljöer – det går inte utan närhet mellan studenter och forskare, säger Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet.

Men även subjektiva värden har betydelse. Linköpings rektor Mille Millnert anser att den interna kulturen och lärarnas attityd är avgörande för att nå goda resultat.

– Det gäller att se studenterna som en tillgång. Här i Linköping är vi lite underdogs – vana vid att anstränga oss hårt och inte ta något för givet, säger han.

Kvalitetsmedvetandet har ökat sedan Högskoleverket 2001 började göra utvärderingar av kvaliteten i landets utbildningar.

Resultatet gav upphov till rubriker som »var tionde utbildning underkänd« och »Uppsala sämst i landet«. Erik Åsbrinks utredning om högskolors rätt att utfärda examen i civilekonomi som presenterades förra året ledde också till häftiga diskussioner när det visade sig att bara sex av 23 lärosäten höll måttet.

Utvärderingarna och rankningarna bekräftar att skillnaden i kvalitet ofta handlar om att ledande högskolor är bra, medan mindre, regionala högskolor inte är så bra. Samtidigt är det så att i de flesta fall där examensrätten ifrågasattes handlade det om ett par problemområden – vård-, lärar- och psykoterapeututbildningar – eller väldigt smala utbildningar. Att vård- och lärarutbildningarna underkändes på flera håll underbygger tesen att utbildningar med låg status inte har prioriterats i Högskolesverige. Och visst var Uppsala »sämst i landet« med flest anmärkningar, men kritiken avsåg främst smala språkutbildningar som hindi eller kurdiska, eller just vårdutbildningar. Mindre högskolor fick däremot underkänt för utbildningar i statsvetenskap, högskoleingenjör, sociologi eller företagsekonomi. Det finns också flera exempel på att små högskolor som hamnar långt ner i de totala rankningslistorna har smala specialiserade utbildningar som håller högsta internationella klass.

En viss klyfta mellan topp och botten kan vara nödvändig för att åstadkomma resultat. Att det krävs bredd för att åstadkomma spets är visserligen en truism, men universitetskansler Anders Flodström är inte främmande för tanken på elituniversitet.

– För att hänga med i den internationella konkurrensen behöver vi kvalitet som gör att åtminstone något svenskt universitet platsar bland världens toppuniversitet, säger han.

Diskussionen om huruvida rankningar är orättvisa eller ej kommer att fortsätta, och de som känner sig påhoppade kommer att försvara sig. Professor Rothstein anser att det handlar mycket om jantelagen.

– Svenskarna har svårt att jämföra sig med varandra eftersom ingen gillar att mätas, här ska ju alla vara lika bra, säger han.

Det viktigaste framöver är kanske att öka transparensen i rankningarna. Det vore mer rättvist att tydliggöra vad studenten får ut av en utbildning på ena eller andra stället. Rankning må vara ett trubbigt verktyg men det ger studenterna en fingervisning om vad de har att vänta av studier, studiemiljö och förhoppningsvis också av framtiden efter studierna. Hittills har resultatet av det jämlika Högskolesverige blivit att de studenter som i alla tider fått god utbildning – akademikerbarn från övre medelklass – fortfarande får det bästa, medan nyrekryterna från traditionellt icke-akademiska hem inte får det.

Bäst och sämst

Fokus presenterar de viktigaste rankningarna.

hogskola_sverige.jpg

Företagens behov

Sydsvenska handelskammaren gör årliga rankningar utifrån företagens behov av folk och forskning.

1 Karolinska institutet
2 Sveriges lantbruksuniversitet
3 Handelshögskolan, Stockholm
4 Kungliga Tekniska högskolan
5 Chalmers tekniska högskola
6 Uppsala universitet
7 Lunds universitet
8 Linköpings universitet
9 Göteborgs universitet
10 Högskolan i Jönköping
11 Högskolan i Borås
12 Umeå universitet
13 Luleå tekniska universitet
14 Högskolan i Skövde
15 Stockholms universitet
16 Högskolan Kristianstad
17 Högskolan Halmstad
18 Växjö universitet
19 Högskolan Dalarna
20 Högskolan Kalmar
21 Mälardalens högskola
22 Södertörns högskola
23 Malmö högskola
24 Karlstads universitet
25 Örebro universitet
26 Mittuniversitetet
27 Blekinge tekniska högskola
28 Högskolan Väst
29 Högskolan Gävle
30 Högskolan Gotland

Källa: Sydsvenska handelskammarens rapport nr 5 2007
»Högskolerankingen 2007«.

Högskole­veteranernas lista

Förra året gjorde en gammal statistiker, en ex-rektor och en professor sin egen rankning över Sveriges lärosäten.

1 Handelshögskolan Stockholm
2 Karolinska institutet
3 Sveriges lantbruksuniversitet
4 Lunds universitet
5 Uppsala universitet
6 Chalmers tekniska högskola
7 Linköpings universitet
8 Göteborgs universitet
9 Kungliga Tekniska högskolan
10 Stockholms universitet
11 Södertörns högskola
12 Umeå universitet
13 Luleå tekniska universitet
14 Örebro universitet
15 Högskolan i Borås
16 Växjö universitet
17 Karlstads universitet
18 Malmö högskola
29 Högskolan i Jönköping
20 Högskolan Kristianstad
21 Mälardalens högskola
22 Högskolan Halmstad
23 Högskolan Väst
24 Högskolan Dalarna
25 Blekinge tekniska högskola
26 Mittuniversitetet
27 Högskolan i Kalmar
28 Högskolan i Gävle
29 Högskolan i Skövde
30 Högskolan Gotland

Källa: »En svensk högskoleranking – 2007«. Av Stig Forneng, Ingemar Lind och Thorsten Nybom.

Toppklass

Högskoleverket har gett följande utbildningar beteckningen »Särskilt god«:

Chalmers: Civilingenjörsutbildningen.
Göteborgs universitet: Astronomi, design och konsthantverk, engelska, europakunskap, fysik, företagsekonomi, journalistik, kemi, litteraturvetenskap, statsvetenskap, tandläkarutbildning.
Handelshögskolan i Stockholm: Företagsekonomi.
Högskolan i Borås: Sjuksköterskeexamen, textildesign.
Högskolan på Gotland: Arkeologi.
Högskolan i Gävle: Litteraturvetenskap.
Högskolan i Jönköping: Företagsekonomi.
Högskolan i Kalmar: Biologi.
Högskolan Kristianstad: Folkhälsovetenskap.
Högskolan Skövde: Datavetenskap, datologi, spanska.
Kungliga tekniska högskolan: Civilingenjörsutbildningen, informatik, miljöteknik, farkostteknik.
Karlstads universitet: Fysik, kulturgeografi.
Linköpings universitet: Arbetsvetenskap, civilingenjör, kemi, statsvetenskap, läkarutbildningen.
Lunds universitet: Franska, företagsekonomi, idéhistoria, religionsvetenskap, rättssociologi, samhällsgeografi.
Malmö högskola: Idrott, specialpedagogik, tandläkare.
Mittuniversitetet: Journalistutbildningen.
Mälardalens högskola: Franska, folkhälsovetenskap.
Södertörns högskola: Retorik.
Stockholms universitet: Astronomi, biologi, datologi, datavetenskap, filmvetenskap, teater och dansvetenskap, fysik, geovetenskap, historia, informatik, kemi, kulturgeografi, finska, latin, litteraturvetenskap, meteorologi, nationalekonomi, nederländska, praktisk och teoretisk filisofi, spanska, statistik, statsvetenskap, svenska/nordiska språk.
Umeå universitet: Biologi, engelska, industridesign, nationalekonomi, statsvetenskap, historia.
Uppsala universitet: Arkeologi, biologi, engelska , historia, informatik, kemi, kulturantropologi, litteraturvetenskap, nationalekonomi, religionsvetenskap, statsvetenskap.
Källa: Högskoleverkets rapport 2007: 31 »Hur har det gått? HSV:s kvalitetsgranskningar 2001-2006

Svarta listan

Högskolverket har ifrågasatt examensrätten på följande skolor, i följande ämnen:

Högskoleingenjörsexamen
Blekinge tekniska högskola
Högskolan Dalarna
Högskolan Halmstad
Högskolan Jönköping
Högskolan Skövde
Luleå tekniska högskola
Kristianstad
KTH
Lunds universitet
Malmö
Statsvetenskap
Jönköping
Kalmar
Växjö
Sjuksköterskeexamen
Blekinge tekniska högskola
Ersta
Dalarna
Gävle
Kristianstad
Skövde
Högskolan Väst
KI
Linköping
Umeå
Uppsala
Örebro

Källa: Högskoleverkets rapport 2007: 31 »Hur har det gått? HSV:s kvalitetsgranskningar 2001–2006

Bottenligan

Skolor där eleverna själva ger utbildningen på sitt lärosäte det sammanfattande omdömet »dålig« eller »mycket dålig«. (procent)

Blekinge tekniska högskola20,4
Högskolan Skövde 17,9
Högskolan i Gävle 16,7
Högskolan på Gotland 15,8
Luleå tekniska universitet 13,9
Mittuniversitet 13,4
Högskolan Kalmar 13,4
Högskolan Halmstad 12,2
Örebro 12,1
Göteborg 11,5

Källa: Studentspegeln 2007

Om rankning

Målet med rankningar är att, med hjälp av jämförbara kriterier, uppskatta kvaliteten i utbildning vid de lärosäten som bedöms. De tittar på sådant som studietakt, helårsstudenter per lärare, andel disputerade lärare, bibliotek, studentomdöme, internationellt utbyte och forskning.

Mer ur reportaget: Forskning väger tyngst

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera