Så skapas en finanskris

Text: Olle Rossander

Foto: Scanpix

Egentligen var det den 24 september krisen började. Plötsligt ville ingen ta i de tidigare så populära värdepappren.

Nervositeten hade nått fram till de tunga aktörerna. Allt fler frågade sig om de faktiskt var så säkra som alla sagt. Och det räckte med att några ställde frågan för att marknaden skulle hamna i fritt fall. Plötsligt lyssnade man på dem man tidigare hånat, de som hade räknat på affären och kallat det för glädjekalkyl. Och plötsligt var alla på marknaden eniga. Det fanns ingen substans i de höga värderingarna av de papper som handlades.

Nej, det var inte hösten 2007 i New York. Det var i Stockholm 1990, men likheterna är kusliga. Finansbolaget Nyckeln hade under 80-talet levt högt på att låna pengar mot så kallade marknadsbevis, lova goda räntor och basera det hela på stigande fastighetspriser och hyror. Plötsligt sa en av bankerna nej till Nyckelns värdepapper och Sverige kastades in i en av landets värsta finanskriser.

Två år senare höjde Riksbanken räntan till svindlande 500 procent för att försvara kronans värde i ett läge när världens finansjättar spekulerade mot den svenska valutan (det var nämligen bankens huvuduppgift då, inte som i dag att hålla inflationen i schack). Storbanker som Nordbanken, SEB och sparbanksrörelsen stod på ruinens brant. Gotabanken plockades in i statliga Nordbanken, som senare blev Nordea. Det blev räddningen.

– Vi, som nytillträdd regering, fick krisen i knäet. Staten tvangs gå in och rädda bankerna och spararnas pengar. Och det var bråttom. Lagstiftningen fick komma senare. Riksdagen gav mig och regeringen obegränsat mandat. Vi fick rätten att gå in med hur mycket pengar som helst för att rädda situationen, säger Bo Lundgren, skatteminister i den borgerliga regering som hamnade i hetluften i början av 90-talet.

Det viktiga var att skydda spararnas pengar, inte bankernas aktieägares pengar. Ändå blir det en bieffekt; när staten går in och stabiliserar marknaden räddar de aktieägarna också. Nu kan det bli aktuellt för Lundgren att resa till USA och berätta hur den svenska regeringen gjorde för att ta landet ur bankkrisen för 15 år sedan. Amerikanska kommentatorer talar imponerat om »the Swedish model«, som byggde mycket på att staten tog hand om krisbanken Gota och utfärdade garantier för att de andra bankerna inte skulle tillåtas gå omkull.

Det som nu händer i USA följer samma mönster som tidigare krascher, och som den senaste svenska. Det råder manisk högkonjunktur och marknaden flödar över av billiga pengar – billiga för att räntan är låg. Rika tar risker för att bli ännu rikare, löntagare försöker hänga med, bubblan pumpas tills den spricker. Skattebetalare och de småsparare som gick in sist förlorar mest.

Sverige har haft ett antal bubblor, alla pumpade av överoptimistiska banker och riskkapitalister. Samtliga bubblor föregicks av att bankernas utlåning ökade kraftigt. På 1870-talet var det järnvägen och obligationslån som lockade. Bankernas utlåning steg med 40 procent under 1873. Bubblan sprack 1875.

Under första världskrigets sista år och efter freden 1918 pumpades ännu en svensk bankbubbla som sedan skapade 20-talets kris. Då kom Ivar Kreuger med sina minst sagt kreativa finansiella lösningar. Många placerare köpte hans värdepapper utan att riktigt veta vad det var eller vilka risker de innehöll. Likheterna är slående med många av dagens finansiella instrument.

Sen kom alltså 1992 när den svenska fastighetsbubblan punkterades med en smäll.

En smäll som faktiskt gav eko världen över. Inte för att det spelade någon roll i världsekonomin utan på grund av att svenska staten grep in och räddade spararnas pengar. Och det är därför Sverige och Bo Lundgren nu dyker upp i den internationella debatten.

Det ironiska är att Bo Lundgrens skapelser, bland annat Bankstödsnämnden, avvecklades ganska raskt när krisen var över.

Nu, 17 år efteråt, är regeringen i full färd med att skapa en krislagstiftning för den händelse vi får en ny bankkris. Men dagens kris är inte en bankkris i första hand, även om den också drabbar banker. Den är mycket mer mångfacetterad med rader av fonder och finansinstitut som riskbenägna aktörer.

Det är en rad ingredienser som krävs för att skapa en rejäl finanskris. Först och främst krävs pengar. Mycket pengar. De senaste åren har låga räntor och ett kraftigt ökande fondsparande världen över skapat gigantiska volymer pengar som ska placeras på något sätt.

Banker och finansföretag världen över har samtidigt konstruerat alltfler och mer komplicerade investeringsprodukter, som är kopplade till aktiemarknadens utveckling, enskilda bolags värde, räntor, eller lån.

Det kan börja med huslån i USA, ett skuldsatt u-land eller ett företag som behöver kapital. De lånar till en förmånlig ränta, och skriver på en skuldsedel. Långivaren kan sedan sälja skuldsedeln vidare till någon (som Bear Stearns) som lägger samman den med andra skuldsedlar och plussar på med lite aktier och andra värdepapper och därmed skapar en helt ny produkt (structured investment vehicle).

Den kan sedan säljas vidare till någon fond. Fonden, som skapats av rika privatplacerare och andra finansföretag, har råd att köpa eftersom fondförvaltarna själva har lånat upp stora belopp. Den riskvilliga fonden Carlyle, som kollapsade häromveckan, hade lånat 31 dollar på varje egen satsad dollar.

Längs hela kedjan tar förmedlare, banker och mellanhänder sina provisioner – någon procent i avgift och sedan 20 procent av eventuella vinster. Så länge allt tickar och går blir det stora vinster till alla inblandade. Banker och fonder har också de senaste åren rapporterat rekordvinster. Chefer och anställda har kunnat ta ut mångmiljonbonusar – ofta baserade på värdeökningar som bara existerar på papperet.

När räntan går upp och den ursprungliga låntagaren, husägaren i USA, inte kan betala sina lån fortplantar sig problemet i hela kedjan. När det når längst ut – där varje dollar kan ha 31 i skuld – räcker det med att värdepappret sjunker med några få procent för att hela det egna kapitalet skall raderas ut.

Risk och vinst hänger ihop. Tar man stor risk kan vinsten bli stor, men det kan också bli en rejäl förlust. De senaste åren har krav på höga vinster lockat många att ta större risker. Ofta är det tjänstemän på finansföretag som tar risker med kundernas pengar.

Ännu en förutsättning för att en rejäl bubbla ska kunna blåsas upp är dålig kontroll och bristande insyn. Marknadens övervakare skall varna för, och stoppa, otillbörliga affärer, men myndigheter, revisorer och ratinginstitut har inte fungerat.

Efter 90-talskrisen i Sverige fick dåvarande Bankinspektionen hård kritik, chefen fick sparken och verksamheten organiserades om.

I dag har den amerikanska marknadens ompaketerade huslån godkänts av väktarna – de ansedda ratinginsitut som gett värdepappren högsta kreditbetyg som om de hade haft mycket låg risk. Några dagar innan krisen var ett faktum i Bear Stearns fick bolaget högsta betyg av Moody’s och Standard & Poor’s som tillsammans med Fitch är helt dominerande på marknaden. Samma sak skedde när Enron gick i konkurs.

Varningssignalen från dessa experter kom långt efter att krisen var ett faktum.

Kanske kan bristerna hos ratinginstituten hänga samman med att de dels har ett starkt oligopol, dels att de betalas av de kunder de ska övervaka. Med bättre insyn och övervakning borde varningsklockorna ha börjat ringa långt tidigare.

De som har råd kan nu, när bolag kollapsar och värdepapper blir osäljbara, göra fantastiska klipp. Skattebetalarna däremot riskerar att få betala notan, antingen direkt om staten tvingas ta över krisdrabbade bolag eller, indirekt, via stigande inflation och sjunkande reallöner.

Läs mer om psykologin i finansmarknaden.