Anna-Karin Eklund om vårdstrejken

Text: Elisabeth Terenius

Foto: Scanpix

Från Vårdförbundets sida har ni yrkat 1 700 kronor mer i månaden. Varför den summan?

– Man pratar ju om att det är tre procent som gäller på marknaden. I till exempel läkaravtalet har man tecknat en treprocentig löneökning per år, men tre procent för oss är mycket, mycket mindre än tre procent för läkarna. Vi har gjort en omräkning av det, vilket blir ungefär 1 700 kronor i månaden.

Borde löneskillnaderna mellan de olika vårdyrkena vara mindre?

– Det största problemet är att högskoleutbildade kvinnodominerade yrken är alldeles för lågt betalda. Manligt dominerade yrken med likvärdiga eller till och med kortare utbildningar har minst 5 000 kr mer i medellön.

Enligt Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation, har sjuksköterskorna haft den näst bästa löneutvecklingen av alla grupper sedan 1995. Är det rimligt av er att ändå kräva höjningar?

– Det är sant att vi haft en god löneutveckling, men vi är fortfarande felavlönade. I dagarna träffade jag en biomedicinsk analytiker som blivit erbjuden 19 000 kronor. Det tycker jag är skamligt. Vad tycker man att den här kunskapen är värd? Vad är man beredd att betala för en god och välfungerande vård med hög kvalitet? Det är det som är intressant att diskutera.

I onsdags trappade ni upp konflikten genom att lägga ett nytt varsel, och nu omfattas alla regioner och landsting av strejken. Varför då?

– För att skynda på möjligheten att teckna ett centralt avtal. Det har inte hänt någonting under de två veckor som gått sedan vi lade det första varslet.

Hur gör man för att inte lamslå livsviktiga delar av sjukvården och samtidigt strejka effektivt?

– Det är alltid svårt att ta beslut om att strejka, och jag tror att det är extra svårt inom vården. Det gäller att inte strejken blir samhällsfarlig. En konflikt vänder sig ju alltid mot arbetsgivaren, men i vården är det till stor del tredje man, alltså patienterna, som känner av konflikten. Nu undantar vi förlossningsverksamheten och vård av barn och psykiskt sjuka, och vi lägger inte varsel som innebär att man inte kan ta hand om akut sjuka patienter.

Vilket ansvar har ni för patienterna?

– Vi är ju två parter med ett gemensamt ansvar för att vården upprätthålls med så pass god kapacitet att människor inte behöver drabbas allvarligt på grund av konflikten. Det finns möjlighet för arbetsgivarna att söka dispens för den verksamhet de anser måste bedrivas.

Kommer det fler varsel?

– Det beror på om förhandlingarna kommer i gång och hur de i så fall går.

Tycker du att Vårdförbundet redan tidigare borde ha ställt tuffare krav för sina medlemmars skull?

– I och med den stora konflikten 1995 var vi överens med arbetsgivarna om att det måste hända någonting med lönerna. Samsynen fanns även lokalt, vilket gjorde att vi hade en bra löneutveckling. Men den trappades av 2003-2004. Trots att vi har haft en avtalskonstruktion där det funnits alla möjligheter, är det alldeles för många lokala arbetsgivare som inte har använt sig av avtalets intentioner.

Har du strejkat själv någon gång?

– Ja, jag var förtroendevald lokalt och väldigt aktiv under strejken 1995. Då fanns det ett stort engagemang bland medlemmarna på Söderhamns sjukhus där jag var. I dag är det helt andra saker man måste ta hänsyn till när man lägger ett varsel: dels bedrivs det mycket mer vård i hemmet, dels är slutenvården mer specialiserad och det finns färre vårdplatser.

Vilket blir ditt nästa steg som ordförande i vårdförbundet?

– Vi kommer inte att nöja oss med ett centralt avtal, utan intensivt jobba vidare med de lokala förhandlingarna. Lönekamp är inget man gör inom en central avtalsrörelse. Det gör man 365 dagar om året.

Läs mer på fokus.se: Cecilia Garmes stora reportage om Sveriges bästa sjukvård.