Inrikes

Fördubbling av importerad mat

Trots allt tal om närodlat för klimatets skull äter svenskarna alltmer livsmedel från utlandet.

Klimatångest är på väg att bli en folksjukdom och många är de konsumenter som säger sig vilja köpa sig lite bättre samvete i mataffären genom att handla närodlat.

Inför EU-omröstningen i början av 1990-talet var däremot lägre livsmedelspriser och europeisk prispress det folkliga argumentet för svenskt medlemskap. Efter ett par år i den gemenskapen etablerade sig också billig-mat-kedjorna på bred front.

Och EU-medlemskapet gav resultat – på drygt tio år har importen av mat fördubblats, från 3,4 miljoner ton år 1995 till 6,7 miljoner ton år 2007. Till det finns flera orsaker. För det första har konsumtionen i stort ökat samtidigt som den inhemska produktionen har minskat. För det andra har efterfrågan och vanor också förändrats; exempelvis har svenskarnas köttkonsumtion nästan fördubblas på 40 år samtidigt som vi numera föredrar oxfilé framför oxbringa, vilket gör att fler djur går åt för att stilla svenskarnas köttaptit.

Men inte minst beror det på lägre handelshinder och billiga transporter.

En annan faktor som styr importen är förstås priser och utbud. Under de senaste två åren har prisökningen på råvaror och livsmedel blivit en het potatis. Men det påverkar inte den underliggande trenden.

– Sammantaget tror jag inte att prisökningarna har haft någon dramatisk påverkan på importen av livsmedel, säger Nils Eric Persson på Kommerskollegium.

Från vilket land den importerade maten kommer är inte helt lätt att ta reda på. Den tillgängliga handelsstatistiken har sedan EU-inträdet en allvarlig brist – den anger numera enbart vilket land varan senast passerade innan den nådde Sverige, inte ursprungslandet. Enligt den här statistiken sker den övervägande delen, 86 procent, av importen till Sverige från Europa – och påstår att apelsinjuicen kommer från Norge och bananerna från Nederländerna.

Tar man en enskild vara i taget är det i regel lättare att få reda på ursprunget. Lisa Deutsch vid Stockholms universitet, som har forskat om hållbar konsumtion, tar en enkel svensk frukost som exempel på hur globalt vårt ätande har blivit. Mjölken och brödet är – oftast i alla fall – från Sverige, juicen kan vara från Spanien eller Brasilien, bananen från Peru eller Equador, ägget från Finland och müslin är superinternationell med kokos från Indonesien, russin från USA och palmolja från Malaysia.

Forskning kring mat och miljö har på senare år inriktats på att visa hur inte bara den faktiska burken på hyllan i affären importeras, utan att även andra delar i produktionskedjan bör räknas in i importen. Närmare bestämt i fodret åt våra svenska djur, som till en fjärdedel är uppfödda på importerade grödor. Dessutom talar många forskare i dag inte om import i kronor eller ton, utan om delar av jordbruksmark som behövs för att framställa en vara. Susanne Johansson vid Centrum för uthålligt lantbruk har lanserat begreppet »The Swedish foodprint«, för att beräkna den yta som svenskarnas livsmedelskonsumtion tar i anspråk. Hennes slutsats är att vår livsmedelsförtäring slukar en oproportionerligt stor andel av jordens areal. Inte mindre än en tredjedel av svenskarnas mat är importerad, i bemärkelsen att den på ett eller annat sätt är beroende av mark i andra länder.

Konsumenternas efterfrågan på närproducerad mat är i otakt med den ökande livsmedelsimporten. Susanne Johansson anser att frihandel är bra så länge det sker på lika villkor, men att lågprisjakten i dag ofta sker till priset av arbetsvillkor, långa transporter och en kemikalieanvändning som inte skulle tillåtas i Sverige.

– Som jag brukar säga: »There is no such thing as a free lunch.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera