Vem sätter räntan?

Text: Maria Lundqvist

Foto: Scanpix

Hela den globala ekonomin, men framför allt den amerikanska befolkningen, har drabbats hårt av finanskrisen. Kvarter står öde när husägare inte längre har råd att betala sina lån, hundratusentals arbetstillfällen har försvunnit, dollarn är nere på rekordlåga nivåer och bankerna lånar inte ut pengar.

– Folk i USA är rädda eftersom det är grundstenarna i den amerikanska drömmen som påverkas: våra hem, våra bilar, vår bank, säger Uppsaladoktoranden Peter Leonard från Kalifornien.

Bakom dagens situation ligger en överhettad amerikansk bolånemarknad, det kostsamma kriget i Irak, stigande oljepriser och en generös skattepolitik. Men allt fler kritiker hävdar att roten till problemet finns på annat håll.

Washington är världens ekonomiska och politiska epicentrum. På K Street – politikens motsvarighet till Wall Street – trängs lobbyisterna på bekvämt avstånd från de institutioner de bearbetar.

– Ända tills det förbjuds kommer vi att ha politiker som är beroende av sina största bidragsgivare, säger Mary Boyle från den politiskt oberoende lobbygruppen Common Cause.

En granskning av bolånemarknaden och aktörerna visar på starka kopplingar mellan bolåneinstitutet Ameriquests ägare Robert E. Arnall och den amerikanska regeringen. Arnall var en av republikanernas största sponsorer i valet 2004. George Bush, som hade gjort ägandet av den egna bostaden till en huvudfråga i valrörelsen, blev omvald och ett år senare utsågs Arnall till ambassadör i Holland. Och hand i hand med egnahemspolitiken gick lågräntepolitiken som gjorde drömmen möjlig. Även för dem som egentligen inte hade råd.

Att den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, har ett nära samarbete med politiska representanter är ingen hemlighet. I en nyutgiven rapport från Internationella valutafonden (IMF) konstaterar författarna Peter Stella och Åke Lönnberg att uppfattningen om centralbankens penningpolitik och statens finanser som olösligt sammanflätade är utbredd bland amerikanska ämbetsmän.

Officiell statistik visar också att både nuvarande och föregående amerikanska centralbankschefer träffar politiska representanter mellan två och tre gånger i veckan. Ett visst mått av utbyte är nödvändigt, men en alltför stor lyhördhet för röstfiskande politiker kan vara förödande för den långsiktiga penningpolitiken. Därför har allt fler centralbanker, däribland den svenska, sedan början av 1990-talet blivit självstyrande. IMF och

Världsbanken välkomnar den utvecklingen.

– Autonomi minskar risken för att regeringar och privata intressen manipulerar penningpolitiken, säger Tonny Lybek, ekonom på IMF.
Federal Reserves diffusa struktur som »oberoende inom regeringen« förblir dock intakt. Det finns inga juridiskt bindande nedskrivna direktiv som säkrar Federal Reserves autonomi gentemot politiska institutioner. Det innebär att den amerikanska kongressen har mandat att upplösa eller ändra Federal Reserves befogenheter utan specifika anledningar.

Eftersom Federal Reserve inte har något officiellt siffersatt inflationsmål är deras beslut dessutom svåra att utvärdera i efterhand. Vem kan hävda att de avvek från banan om målet inte är känt?

– Transparens och ansvarsskyldighet är särskilt viktigt i de fall en centralbank fritt fattar beslut om sina penningpolitiska målsättningar, säger Lybek.

I slutet av 2007 hamnade Federal Reserves förre chef Alan Greenspan i blåsväder för de historiskt låga räntorna som delvis ligger till grund för dagens kris på bolånemarknaden. De låga räntorna gjorde det också möjligt för Bush att låna ihop till kriget i Irak.

– Den svaga ekonomin doldes av Federal Reserve som pumpade in likviditet, säger den nobelprisade ekonomen Joseph Stiglitz till Fokus.

– Det finns ingen ledamot i Federal Reserve som skulle erkänna att beslut fattas efter påtryckningar från den politiska administrationen.

Däremot finns det mycket som pekar på att så är fallet, säger professorn och debattören Willem Buiter vid London School of Economics.

Kritiken kommer även inifrån. Före detta Federal Reserve-medlemmen Paul Volcker anklagade nyligen banken för att ha agerat på gränsen till sina befogenheter när de i mars undsatte den konkurshotade investmentbanken Bear Stearns med 30 miljarder dollar.

– Amerikanerna vet inte vad som pågår. Det krävs mer transparens för att vi ska återfå förtroendet för Federal Reserve och för de politiska institutionerna, säger Joseph Stiglitz.

Försök till tydligare regleringar av Federal Reserves ansvar och målsättningar har gjorts. Men eftersom varje förändring i den amerikanska centralbankslagen måste godkännas av kongressen är förutsättningarna dåliga. I ett tal inför sin nominering till ordförandeskapet 2006 utlovade Alan Greenspans efterträdare Ben Bernanke att centralbanken skulle vara strängt oberoende av alla politiska influenser.

Nobelpristagaren Milton Friedmans parhäst Anna Schwartz, på tunga forskningsinstitutet National Bureau of Economic Research i New York, är krass:

– Vi måste kunna utkräva ansvar av Federal Reserves beslutsfattare.

Läs mer om: Riksbanken vs. politikerna, hur en finanskris skapas.