Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Så ska EU närma sig Afrika

Sarkozy har tvingats revidera sin idé om en Medelhavsunion. Men nu har han en ny plan.

Söndagen den 6 maj 2007. Nicolas Sarkozy har just valts till Frankrikes nye president. I sitt segerrusiga första tal upprepar han en idé, en vision, som han lanserade för första gången i sin valkampanj tidigare under vintern.

– Tiden har kommit för oss att skapa en Medelhavsunion som ska sammanlänka Europa och Afrika. På samma sätt som grunden till EU lades för 60 år sedan ska vi nu forma en union för länderna runt Medelhavet, sade han.

Då passerade utspelet förbi utan större uppmärksamhet. Men nu, när Sarkozy är på väg att ta över som EU-ordförande, reagerar Europa. Nicolas Sarkozy vill bara hitta ett nytt sätt att hålla Turkiet utanför EU – genom att låta det muslimska landet få bli medlem i Medelhavsunionen och inte i det riktiga europeiska samarbetet, hävdade kritikerna. Turkiska företrädare rasade och meddelade på en gång att landet inte skulle finna sig i att på detta sätt låta sig bortmanövreras från ett medlemskap i EU.

Och varför ska han skapa en ny union när EU redan finns? undrade skeptiker från övriga medlemsstater. Barcelonaprocessen lanserades 1995 som ett initiativ för att öka och förbättra samarbetet med länderna på andra sidan Medelhavet, inte behövs väl ännu en samarbetsorganisation?

Tysklands förbundskansler Angela Merkel tillhör de starkaste kritikerna och varnade tidigt för att Sarkozys förslag skulle leda till splittring och sönderfall inom EU eftersom den tänkta Medelhavsunionen endast skulle vara öppen för de EU-länder som låg vid Medelhavet. Det starkaste stödet för den franske presidentens nya giv hördes från Spanien. Från Israel kom det försiktiga positiva signaler.

Men kritiken har inte bara kommit från tyskt håll. Sarkozys storslagna vision har också sågats av hans egen Europaminister, Jean-Pierre Jouyet, som i en intervju i franska tidningen Le Figaro uttryckt oro för att planerna ska skada det franska ordförandeskapets trovärdighet.

Sveriges EU-minister Cecilia Malmström är inte heller hon odelat positiv till Nicolas Sarkozys initiativ. Sverige har tillhört de länder som intagit en skeptisk hållning till ett nytt institutionellt arbete vid sidan av EU. Varför skapa nya samarbetsorganisationer för att driva frågor som egentligen hör hemma inom den europeiska unionen? Cecilia Malmström tillhör skeptikerna, men förklarar att hon ändå tycker det är bra att Barcelonaprocessen utvidgas och att diskussionen förnyas.

– Vi vill lägga stor vikt på demokrati och mänskliga rättigheter, vilket de inte är så intresserade av i länder som Libyen och Egypten, säger hon.

Cecilia Malmström menar också att det råder fortsatt förvirring om hur en Medelhavsunion egentligen ska se ut och fungera. I likhet med Tyskland och andra skeptiker så är den svenska hållningen fast: Turkiets medlemsförhandlingar får inte påverkas av Sarkozys planer. Och det är viktigt att EU-kommissionen blir centrum även i en ny Medelhavsunion.

Även om denna inte tillhör de högsta prioriteringarna under det svenska ordförandeskapet så nämns det åtminstone i det gemensamma 18-månadersprogram som Frankrike, Tjeckien och Sverige har satt samman. Trojkan planerar tillsammans för att skapa bättre kontinuitet, Sarkozy tillträder som ordförande 1 juli, i vinter tar Tjeckien klubban och om ett år är det Reinfeldts tur. 16 juni ska deras plan presenteras och godkännas av Rådet i EU.

Programmets fokus kommer att ligga på energi och miljö, en säker och förnyelsebar energiförsörjning och gemensamma utsläppsmål; invandring, framför allt en harmonisering av EU-ländernas asyllagar och insatser mot illegal invandring; och så en fördjupad och utvecklad gemensam försvarspolitik.

Helt central för Sarkozys halvår som ordförande blir förstås också Lissabonfördraget, den kompromiss som sjösattes när flera medlemsländers befolkningar hade sagt klart och tydligt nej till konstitutionsförslaget. Nu biter många på naglarna i korridorerna i Bryssel, allt hänger på om Irlands befolkning röstar för eller emot Lissabonfördraget den 12 juni. Blir det ett irländskt ja så kommer fördraget träda i kraft den 1 januari 2009. Ingen vågar tänka på vad som händer om irländarna säger nej.

EU:s kvarnar har hur som helst redan börjat mala i frågan om en ny Medelhavsunion. Den 20 maj antog kommissionen förslaget om en uppgradering av Barcelonaprocessen. I stället för Medelhavsunion heter det numera Union för Medelhavet, vilket klingar lite mindre storslaget. En eftergift till Merkel, måhända. Och trots namnet ska nu alla EU-medlemmar vara med, inte bara de som ligger runt Medelhavet. Det var en förutsättning för att projektet skulle kunna gå vidare.

De definitiva dragen i samarbetet kommer att presenteras vid ett första möte i Paris den 13 juli, men kommissionen slår fast att strukturen kommer bestå av ett sekretariat och en permanent kommitté med representanter för de medverkande länderna. Konkreta projekt ska vara själva kärnan i det nya samarbetet, och fokus ska ligga på ekonomisk integration, tillväxt och regional utveckling. Energisäkerhet, miljö, säkerhet och transporter är de områden som först och främst kommer att vara aktuella att samarbeta kring, enligt EU-kommissionen.

När en union för Medelhavet blir verklighet får Sarkozy en annan knivig fråga på köpet. För både Israel och det Palestinska territoriet står på medlemslistan.

– Jag är medveten om vad det innebär. Men det får inte hindra oss från att agera, tvärtom – det bör uppmuntra oss att agera. Medelhavsunionen kommer att förändra världen, sa Nicolas Sarkozy vid ett tal i Tunisien i slutet av april i år.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera