Inrikes

Direktörståget

Arbetsgivarna vann kampen. I dag har facket givit upp frågan om löntagarinflytande.

Demonstrationståget gick från Humlegården till Riksdagshuset, där en skrivelse med uppmaningen »För Sveriges bästa. Nej till löntagarfonder!« överlämnades.

[[Patrick_Engellau|Patrick Engellau]], i dag ordförande för den nyliberala tankesmedjan Den nya välfärden var en av deltagarna i demonstrationståget.
– Det kändes att vi var vinnarna när vi gick längs Stockholms gator, säger han.

På restaurang Riche, inte så långt från Humlegården i Stockholm, satt TCO:s nuvarande ordförande [[Sture_Nordh|Sture Nordh]] och åt lunch tillsammans med bland andra PTK:s ordförande Ingvar Seregard och TCO-S (statsmännens förhandlingskartell) ordförande Hans Hellers.

– Vi såg hur limousinerna kom farande. Ut plockades demonstrationsplakat. Hans Hellers konstaterade förvånat att nuförtiden är det direktörerna som är ute och demonstrerar medan fackliga företrädare äter lunch på Riche och diskuterar framtidsfrågor, säger Sture Nordh i dag.

Men historieprofessorn Lars Ekdahl på Mälardalens högskola tycker att situationen var »absurd«. Svensk ekonomi var inne i en kris och SAF höll på att falla samman. Fonderna kom som en gåva.

– När protesterna mot fonderna kom i gång, var förslaget i praktiken redan nerlagt. Fonderna blev ett sätt att ena Saf, säger Lars Ekdahl.

Anders L Johansson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala och sommargranne med löntagarfondernas upphovsman Rudolf Meidner, beskriver fonderna som en logisk konsekvens av den solidariska lönepolitiken.

– Redan under 50- och 60-talen dök det upp tankar kring fonder. Men det hände inte så mycket. Den svenska modellens grundidé var en slags maktdelning mellan två parter med olika intressen, en kompromiss mellan arbete och kapital. Ägandefrågorna var stendöda. Det fanns dessutom starka portvakter i form av finansminister Gunnar Sträng och LO-ordföranden Arne Geijer.

– Samtidigt ledde den solidariska lönepolitiken till outtagna löneutrymmen – övervinster – i framför allt de större och framgångsrika verkstadsföretagen, vilket irriterade inte minst industriförbunden inom LO.

Mot slutet av 1960-talet radikaliserades samhället. LO var inget undantag. På kongressen 1971 fick LO-ekonomen Rudolf Meidner i uppdrag att utreda hur företagens »övervinster« skulle kunna placeras i en fond under löntagarnas kontroll.

– Vid den här tiden pågick det en bred diskussion i samhället om den starka ägarkoncentrationen i Sverige var ett hot mot demokratin, säger professor Lars Ekdahl på Mälardalens högskola, som har skrivit två böcker om Rudolf Meidner.

– Det som är fascinerande med den här perioden är hur långt in i borgerligheten diskussionen om löntagarinflytande gick.  Det här sågs som ytterligare en demokrati­reform. Från början var inte frågan om löntagarfonder speciellt stor eller konfliktfylld. Det var snarast en praktisk diskussion. Det ansågs rimligt att löntagarna fick ett större inflytande. Frågan var om det skulle ske kollektivt eller individuellt, säger Sture Nordh, ordförande i TCO.

1976 behandlade LO-kongressen Rudolf Meidners förslag.

– Den socialdemokratiska partiledningen tog inte frågan på allvar. Rudolf Meidner har berättat för mig hur han försökte få ett möte med Olof Palme och Sten Andersson för att redovisa de långtgående effekterna av sitt förslag. Men han fick inte träffa någon i partiledningen. De bedömde inte förslaget som realistiskt, säger Anders L Johansson.

Sedan manglades frågan under många år. Först den 20 december 1983 fattade riksdagen det formella beslutet att införa löntagarfonder.

I dag är det ytterst få som diskuterar om eller hur löntagarnas inflytande och makt ska stärkas.

– En förklaring är att fackföreningsrörelsen under de senaste åren har haft en besvärlig situation med 90-talskris, medlemsflykt och konflikt om kollektivavtalen och a-kassan. Dessutom byggde kapitalbildningen och nyemissionerna i löntagarfondsförslaget på nationell styrning av ekonomin. I dag är kapitalrörelserna globaliserade, säger Anders L Johansson.

Svenska fackförbund driver inte längre frågorna om inflytande på makronivå, det handlar mest om arbetsvillkor och anställningstrygghet. Och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin tar inte i frågan. Hennes presschef hänvisar diskussionen om fackets inflytande till chefekonomen Dan Andersson.

– Företagsdemokrati är en fullständigt död diskussion inom socialdemokraterna, men även inom LO, säger historieprofessorn Kjell Östberg som nyligen utkom med en biografi om Olof Palme.

– Jag tycker att det är en  bra mätare på hur långt socialdemokratin har anpassat sig. Man har överlämnat mer och mer till marknaden. Samtidigt är jag övertygad om att frågor kring makten över produktionen och företagen kommer tillbaka. Det är bara att titta på vad som nu pågår med en marknad som driver vind för våg, säger han.

Även TCO:s ordförande Sture Nordh anser att en diskussion om löntagarfonder eller motsvarande är en omöjlighet.

– Det organiserade löntagarintresset är svagare i dag än det var då. Den globaliserade ekonomin har också ändrat förutsättningarna för nationellt beslutsfattande vilket fonderna byggde på. Det är avgörande skillnader.

Men samtidigt har det kollektiva ägandet i form av exempelvis pensionsfonder ökat?

– Jo, men kollektivt ägande är ingen garant för starkt löntagarinflytande. Vi är inne i en begynnande diskussion – som ännu inte är särskilt systematisk – om hur vi som löntagare ska kunna utnyttja att vi är ägare och delägare av pensionskapitalet. Det handlar bland annat om att se till att det finns rimliga villkor för de anställda.

Han ser också en konflikt mellan att driva löntagarfrågor och det faktum att framtidens pensionärer, som ju är dagens löntagare, vill ha största möjliga pension.

– Det spelar säkert roll för situationen i dag om vi ska vara riktigt uppriktiga. När amerikanska framtida pensionärer investerar är de i första hand intresserade av avkastningen. När svenska AP-fonden investerar i Asien eller USA gör man det i första hand för att få en långsiktigt bättre avkastning.

1983 bevakade en höggravid [[Anne-Marie_Lindgren|Anne-Marie Lindgren]] 4 oktober-demonstrationen som ledarskribent på Stockholmstidningen. I dag är hon utredningschef för Arbetarrörelsens Tankesmedja och en av socialdemokratins ledande ideologer.

– Hela konstruktionen av löntagarfonderna byggde på att kapitalet är nationellt. I den meningen är diskussionen överspelad samtidigt som bland annat miljöproblem och finanskriser bäddar för en allt hårdare diskussion som ifrågasätter marknadens fria spelrum. Det lär dock bli andra lösningar än fonder.

Hon pekar på att det är en paradox att det kollektiva ägandet kanske aldrig varit så stort som i dag, ändå är inflytandet lågt. Ägandet har kollektiviserats och anonymiserats.

[[Anna_Hedborg|Anna Hedborg]] – på den tiden fondutredare på LO tillsammans med Rudolf Meidner – tror ändå att frågor om rättvisa, fördelning av produktionsresultat och makt är eviga och kommer tillbaka.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera