Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Okategoriserade

Sverige avvisar fler ensamma barn

Allt fler flyktingbarn kommer till Sverige, men allt färre får stanna. Nu slår läkare larm.

Hans pappa är död, hans mamma är svårt sjuk och hans hemland är en krigszon. Ahmad Ibrahim Ali är sjutton år och enligt Migrationsverket ska han tillbaka till Irak. Under överklagandeproceduren bor han på det idylliska gästhemmet Stiftsgården i Rättvik tillsammans med fyra andra ungdomar som också har flytt sina hemländer för ett bättre liv i Sverige.

Siljan glittrar och ramadans avslutningsfest eid al-fitr närmar sig, men Ahmad är bara intresserad av om migrationsdomstolen ska ändra Migrationsverkets avslag på hans asylansökan och ge honom permanent uppehållstillstånd. Varje dag väntar han på beskedet som borde komma.

–  Jag vill inte tillbaka till Irak, det går inte. Jag vill bara arbeta och lära mig svenska – jag kan svetsa, säger han på lite knagglig svenska.

Det är snart ett år sedan Ahmad Ibrahim Ali kom till Sverige från Kirkuk i norra Irak. Efter att ha bevittnat förberedelserna av ett terrorattentat hamnade han och hans familj under dödshot, men han lyckades fly. Han tog sig till Sverige och har sedan dess gått i skolan och fått en praktikplats på stålindustrin Allard i Rättvik. »Killen är ju svetsare så han kan sättas in i produktion direkt«, säger hans gode man Tomas Grundell.

Sannolikheten för att Ahmad Ibrahim Ali ska få uppehållstillstånd är dock inte så stor. Allt fler ensamma flyktingbarn kommer till Sverige – och allt färre får stanna. Ahmad Ibrahim Ali är bara ett av 931 ensamma flyktingbarn som kommit hit under 2008, och förra årets rekordhöga siffra 1 264 är snart passerad. Men hittills har bara 383 beviljats permanenta uppehållstillstånd.

Chanserna för ensamkommande flyktingbarn att få stanna i Sverige minskade väsentligt när Migrationsverket den 5 juni i år i ett vägledande beslut avslog en 16-årig irakiers ansökan. Då konstaterades att pojken inte var flykting eller skyddsbehövande i lagens mening och att han inte heller kunde få uppehållstillstånd på grund av »synnerligen ömmande omständigheter« trots att han inte hade någon familj att återvända till.

– En del av barnen har mist sina föräldrar redan innan de kommer hit och då blir det naturligt att det inte finns några föräldrar som tar emot dem när de skickas tillbaka. Dessa barn skickas till något barnhem eller annan institution i hemlandet, förklarar Marie Andersson, presschef på Migrationsverket.

Enligt Migrationsverket är det inte alltid barnets bästa att stanna i Sverige, utan man försöker oftast återförena barnet med familj och anhöriga i hemlandet när det är möjligt. Det som nu är nytt i praxis är att även barn utan föräldrar eller nära anhöriga får avslag på sina ansökningar.

Barnombudsmannen Lena Nyberg är starkt kritisk till att Migrationsverket nu avslår ansökningar från barn utan familj, och menar att det mottagande barnet får i sitt hemland ska vara avgörande för om de får stanna i Sverige eller inte.

–  Vår uppfattning i Sverige har ju länge varit att barn i regel inte får sina behov uppfyllda på institutionsboenden, säger hon.

Bara dagar efter det vägledande beslutet i juni kom också Ahmad Ibrahim Alis besked. Enligt beslutet var »hotbilden inte tillräckligt stor«, och det faktum att det handlade om ett barn ändrade inte bedömningen, trots att kraven på utsatthet och »ömmande omständigheter« inte ska vara lika höga när det gäller barn.

Nu har barn- och ungdomspsykiatrikern Lotta Beskow i Simrishamn slagit larm om att myndigheterna har glömt bort barnperspektivet. Hon har själv mött flera ensamma flyktingbarn som fruktar för sina liv om de tvingas åka tillbaka till sina hemländer. De är djupt nedstämda och rädda, de har förlorat sina föräldrar, de har bevittnat massakrer och utsatts för dödshot.

– De har symptom som tidigare skulle utgöra skäl för att få stanna. Migrationsverket tar inte längre hänsyn till att det är fråga om barn, och våra utlåtanden om barnens psykiska hälsa väger väldigt lätt i asylbedömningen, säger hon.

Lotta Beskow säger att risken för skador på den psykosociala utvecklingen är stor och chansen att barnen får den hjälp de behöver när de skickas tillbaka är minimal. Tillsammans med ett trettiotal andra läkare slår hon nu larm om att bedömningen har hårdnat i strid med FN:s barnkonvention.

– Många barn lider av djupa depressioner, sömnproblem och återkommande självmordstankar. Det här får inte pågå i tysthet, säger Lotta Beskow.

Varje år söker drygt 20 000 ensamkommande barn och ungdomar asyl inom Europa. 1 juli 2006 kom en lag för att förbättra mottagandet av ensamkommande barn. Ett prioriterat område är att hitta tillfälliga boenden till de barn som väntar på besked. Däremot talas det tyst om att själva asylbedömningen hårdnat.

Barbro Alm på Rädda Barnen anser att Migrationsverket gör fel när de inte låter barn från oroshärdar som Irak eller Afghanistan stanna.

– Det kan inte vara i linje med Barnkonventionen att skicka tillbaka barnen till sådana förhållanden, säger hon.

Migrationsverket har som mål att flyktingbarnen ska ha fått ett besked inom tre månader efter att de anlänt till Sverige. Men i verkligheten dröjer det ibland över ett halvår. Under den processen har många av flyktingungdomarna hunnit fylla 18 – vilket innebär att det har varit enklare att avvisa dem. Men med den nya praxis som började gälla efter beslutet i juni, är åldersgränsen i praktiken undanröjd.

Det vägledande beslut som fattades i juni har överklagats och i väntan på besked från migrationsdomstol och migrationsöverdomstol hopas nu överklagandena hos myndigheterna. Handläggningstiderna förlängs, och genomströmningen försämras.

Ahmad Ibrahim Ali fyller snart 18, men kommunen har bestämt att han får bo kvar på Stiftsgården tills han är 21 år – om han får uppehållstillstånd. Men han blir inte lugn förrän han vet om han får stanna.

– Jag kan inte sova – sömntabletterna hjälper inte längre. Jag förstår inte varför jag inte får stanna här – jag är rädd.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera