Folk borde kanske bara stanna hemma
Varje färdbiljett är en potentiell nitlott. Ändå tycks många vara ständigt på väg någon annanstans.
Bild: TT / Anders Wiklund
Om sommaren vill många flyga bort medan andra längtar hem, till byn, släkten, barndomsminnena. På så sätt är det en rastlöshetens årstid; att sitta i sin lägenhet är att bli lämnad kvar, med en gnagande oro för att bekanta ska märka att man inte lagt ut några semesterbilder på Instagram.
Men vore det inte bättre om vi inte alls reste och lät bli att slita på asfalt, räls och atmosfär? Och vem vill väl flyga i en himmel full av drönare?
I So Far Away på det klassiska albumet Tapestry undrade Carole King varför ingen längre stannade kvar på samma plats – ”doesn’t anybody stay in one place any more?” Det var förstås en sång om saknad, mer personbunden än den allmänna besvikelse som senare skulle bära fram politiska rörelser i opposition mot eliter och centralmakter. Någonstansarna kallades de i David Goodharts samtidsanalys för tio år sedan, vars motsats varsomhelstarna var en rotlös, kosmopolitisk medelklass som hastade från flygplats till flygplats.
När jag sökte till journalisthögskolan utsattes jag för allehanda tester och intervjuer, och bland annat fick jag frågan om jag skulle nappa om jag erbjöds att följa med på en färd till månen. Neil Armstrong hade då nyligen tagit sina första steg där uppe. Naturligtvis var frågan extremt hypotetisk och dessutom var det förväntade svaret lätt att sluta sig till, så med en snabb glidning på sanningen svarade jag ja och blev antagen på utbildningen.
Under hela mitt journalistliv sedan dess har jag ansträngt mig för att genomskåda lögner och inställsamhet.
Som god kosmopolit har jag dessutom rest en hel del, och det är också då jag varit nära döden, som en vinternatt i Black Hills i South Dakota när vi blev sittande på en skogsväg med snöstormen yrande genom trasiga sidorutor tills vi räddades av en långtradare från ingenstans. Olyckor, stora som små, kantar resandets vägar. Titanic var varken först eller sist. Varje inhandlad färdbiljett är en potentiell nitlott.
På något sätt är det lättare att förstå de människor som flyttar i väg för att få vara ifred eller börja om på nytt
Det fanns en tanke inbyggd i vårt system, att klassresor var möjliga, att man med utbildning och ansträngning kunde förflytta sig, men i dagens samhälle tycks det som om många långväga resenärer har kört ner i en återvändsgränd. Migranter hamnar i förorter där ingenting rör sig annat än sådant som omgivningen inte vill veta av.
Den politiska idén att svensk välfärd ska hanteras av importerad arbetskraft har något nykolonialt över sig. Det är globalisering baserad på gammalmodigt tänkande, som på den arabiska halvön, med en invandrad underklass som får sköta sådana jobb som de infödda ratar. Redan den artificiella Foodora-arbetsmarknaden med kringcyklande bangladeshiska matkurirer ger vän av humanism dålig smak i munnen.
Att arbetslösheten i Sverige är hög beror till stor del på inflyttning av människor utan jobbutsikter. Vad talar för att de som skulle komma framöver är svensktalande akademiker med starkt engagemang för offentlig sektor?
Jag landade en gång på den karibiska ön St. Kitts, dit 400 yngre män från Guyana hämtats för att hugga de sockerrör som de inhemska inte längre ville befatta sig med. Kanske hoppades de sysslolösa i stället kunna ta sig till Miami eller London. Ändå samlades kittitianerna och hötte ilsket med näven och ropade “Åk hem!” när guyananerna strejkade i protest mot sina dåliga villkor och lät sockerfabriken från 1911 rossla till och tystna.
I Västindien, fast på en annan ö, träffade jag en annan person som förflyttat sig, dock knappast för att lönen var bättre än hemma. Lennart från Sverige, lokalt känd som Leonard the Swede, hade klivit i land vid den höga kust som Columbus ratade, Dominicas östsida, med träskor på fötterna och ett förflutet han lämnat bakom sig. Han hade skaffat en enkel, väl inoljad alltiallo-verkstad i den diminutiva byn i regnskogen och talade en blandning av patois och halländska.
Han fick mig att tänka på äldre tiders amerikanska vagabonder och trubadurer, sådana som var på rymmen från sheriffens uppbåd i granndelstaten, men jag såg ingen banjo hänga bredvid hans skiftnycklar. Leonard the Swede reste över haven för att bli Skrot-Nisse under bananbladens svalkande tak.
Jag vet inte, men på något sätt är det lättare att förstå de människor som flyttar i väg för att få vara ifred eller börja om på nytt, än att begripa sig på dem som färdas långt för att bosätta sig där de inte trivs, i en kultur de föraktar, i ett land vars lagar de vill byta ut.
***
