Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Kongos kollaps

Trots att världens största FN-trupp finns på plats verkar inget kunna stoppa striderna.

Sverige är dubbelt representerat på gränsen till Goma. En kongolesisk man, som erbjuder sig att bli vår taxichaufför, har en keps från Absolut Vodka. Och på en stor skylt bredvid gränsstationen görs reklam för den rwandiska ombudsmannamyndighet som Sida finansierat.

Internationella hjälparbetare står i kö för att få sina pass stämplade av den bistra rwandiska tjänstemannen med ny, plattskärmad dator. Alla hjälporganisationer har varit evakuerade under stridigheterna, nu börjar de återvända. Den brokiga skaran består även av diplomater, slitna läkare och FN-byråkrater i dräkt och högklackade skor. Alla med walkie-talkies i bältet.

Skillnaden mot ett besök i Goma i början av året är påtaglig. Då var staden lugn. Fredsavtal hade precis undertecknats och människor hade hopp om framtiden. Handeln hade kommit i gång över gränsen och det gick att promenera i staden.

Men det fanns hål i avtalet: den rwandiska milisen FDLR deltog inte och general Laurent Nkundas personliga öde reglerades inte. Under sommaren fyllde alla grupper på sina vapenarsenaler.

Det var bara en tidsfråga innan situationen skulle börja koka igen.

Situationen i östra Kongo är nu den värsta på mycket länge. Fredsprocessen som initierades på en konferens i Goma i början av året har nu förklarats död av general Nkunda. Han söker direkta förhandlingar med president Joseph Kabila, vilket denne vägrar.

Efter månader av mindre sammanstötningar mellan Nkundas milis CNDP och den nationella kongolesiska armén återupptogs fullskaliga stridigheter i slutet av augusti. CNDP, som är militärt överlägset, har nu tagit många av de befolkningscentra som FN hade svurit att skydda till varje pris. En FN-bas ska ha gjorts om till gym för rebellerna.

Antalet internflyktingar har mångdubblats – det rör sig om hundratusentals människor på flykt utan tillgång på vatten och mat. Den humanitära situationen är katastrofal. Enorma flyktingläger – många spontant uppkomna – har dykt upp i hela provinsen. Vissa av flyktinglägren har bränts och befolkningens öde är okänt.

I taxin utanför gränsstationen i Goma tredubblas priset. Efter förhandlingar landar vi på 10 dollar, en månadslön för en regeringsanställd. Chauffören undrar om jag vill åka till Nyiragongo, vulkanen som 2002 dränkte Goma i lava och dödade tusentals människor och som sedan en tid kontrollerats av general Nkundas trupper. Den är fortfarande aktiv – en kinesisk turist föll i den för ett drygt år sedan. Jag avböjer vänligt.

På gatorna i Goma är det lugnt men spänt. Vi passerar några butiker som plundrats och bränts av flyende kongolesiska trupper.

Marknadsplatsen ligger öde. Som vanligt efter regn är staden täckt av svart lera och klibbig lava. Vår chaufför hatar rwandierna för deras stöd till tutsirebellerna. Han hatar Kabila för dennes stöd till folkmördarmilisen. Han hatar de kongolesiska soldaterna för att de plundrar, våldtar och dödar sina egna – men är glad att många av dem sköts ihjäl av bättre disciplinerade armésoldater.

EU-kommissionär Louis Michel hastiga initiativ till ett nytt toppmöte möter han med hålögd blick. Ett nytt avtal, ett nytt papper, nya löften. Det pratas om EU-trupper, men ingen har en aning om vad de ska göra. Från total medieskugga förenklas nu konflikten till att vara »ett nytt Rwanda«.

På vägen syns patrullerande kongolesiska soldater med raketgevär över axeln. Soldater från samma förödmjukade armé som för tre dagar sedan plundrade, våldtog och mördade sina egna landsmän inne i centrala Goma. Två av dem har precis brottat ner en motorcykelchaufför och siktar på hans huvud. Ingen kommer till hans hjälp.

FN-styrkan, Monuc – världens största, med sina 17 000 man – försöker hjälpa den extremt dåligt utrustade och utbildade kongolesiska armén att befästa sin auktoritet. Men Monuc har bara 850 man i Goma. Jag ser en enda patrull på en hel dag: fem sikher med prydliga, blåa FN-turbaner på flaket till en vanlig Toyota-pickup och samma kalasjnikovs som rebellerna och armésoldaterna har. De kan inte skydda staden om Nkunda bestämmer sig för att ta den.

Två gånger den senaste månaden har Nkundas trupper tagit över Rumangabo, en av kongolesernas största militära baser bara fem mil från Goma, och tömt den på artilleripjäser och luftvärnskanoner.

Nkundas ensidiga vapenvila har i skrivande stund hållit i en vecka, men börjar vackla efter att Kabila vägrat gå med på direkta samtal. CNDP behöver inte inta staden. De har demonstrerat hur militärt överlägsna de är. På det här viset behöver de inte ta ansvar för alla de tiotusentals flyktingar som befinner sig strax utanför Goma.

En liten, liten gummibåt med lediga FN-soldater åker förbi på sjön, fulla som ägg. Vi vinkar tillbaka. Moralen i missionen är inte på topp. Med en styrka stor som den i Kosovo ska de täcka ett väglöst land stort som Västeuropa. Gång på gång nekar säkerhetsrådet i New York dem den förstärkning och utrustning som de desperat efterfrågar. Alltjämt är inga välutbildade och välutrustade trupper från väst på plats i Monuc.

Ministerbesök, skytteldiplomati och toppmötesinitiativ till trots – på marken i det smutsiga, våldsdrabbade och kaotiska Goma är det få västländer som vill bidra konkret till FN:s arbete med att lösa de grundläggande problemen i konflikten. Varken FN-personalen på båttur i Kivusjön eller lokalbefolkningen har särskilt många anledningar att tro på en snabbt ljusnande framtid.

Fem miljoner döda på tio år

De aktuella problemen i östra Kongo har till stor del sitt ursprung i det rwandiska folkmordet. Flyende rwandiska arméstyrkor och folkmördarmilis tog sin tillflykt till östra Kongo och började utsätta den lokala tutsibefolkningen, Banyamulenge, för omfattande övergrepp. Övergreppen fortgår än i dag.

Laurent Nkunda är en avhoppad kongolesisk general med tutsibakgrund som säger sig skydda tutsibefolkningen från den rwandiska folkmordsmilisen FDLR. Han vill nu utmana den kongolesiske presidenten Joseph Kabila.

Nkundas trupper är militärt mycket starkare än den kongolesiska armén och de har även gjort sig skyldiga till omfattande övergrepp på civilbefolkningen. Kongoleserna anklagar Rwanda för att stötta honom militärt och politiskt, men rwandierna nekar till detta och hävdar att Nkunda är ett kongolesiskt inrikesproblem.

Enligt hjälporganisationer har omkring 5,5 miljoner människor dött i Kongo sedan 1998, till följd av svält och våld.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera