Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
kul-hiroshima Livsstil

Därför är människan ond

Författaren Ola Larsmo tar Leonard Cohen till hjälp för att förstå vår tids förhållande till godhet.

»Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godhet och kravet på godhet intar genom årtusenden allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle.«

Så förrädiskt enkelt uttrycker Willy Kyrklund saken i »Om godheten« från 1988. Kyrklund är den kanske främste skeptikern och ironikern i svensk litteratur, och det vore därför lätt att läsa raderna om godhetens tillväxt som en grimas.

Men som många andra Kyrklund-texter är även denna försedd med hullingar. Citatet har suttit i mitt huvud sedan jag första gången läste det för 20 år sedan. Vad Kyrklund säger är inte nödvändigtvis att godheten växer sig starkare. Men däremot att våra idéer om godheten gör det, också som politisk kraft.

Det kan låta som ett ohyggligt påstående för oss som är födda under ett 1900-tal som inleddes med folkmordet på minst en miljon armenier och slutade med ortnamn som Srebrenica och Rwanda. Däremellan: Babij Jar, Auschwitz, Gulag, Hiroshima, Halabja. Den som ännu vill tala om »godhet« kan känna hur munnen fylls av döda ord.

Det förfärliga med Kyrklunds citat är att det ändå inte går att avfärda. 1900-talet rymmer också andra berättelser. Till exempel den om Raphaël Lemkin.

Jag stötte först på hans namn i Samantha Powers bok »A Problem from Hell«, ett försök att skriva folkmordets nittonhundratalshistoria. Raphaël Lemkin var polskjudisk jurist, född 1900. En dag i mars 1921 läser han i tidningen att Ottomanska rikets före detta inrikesminister Mehmed Talat mördats på öppen gata i Berlin av den unge armeniern Soghomon Tehlirian. När mördaren brottades ned av förbipasserande på gatan hade han ropat: »det här gäller inte er!«

Hela episoden föreföll Lemkin bisarr. Talat var en av männen bakom massmorden på en miljon armenier. Mördaren Tehlirian skulle komma att åtalas för mordet på en person. Men det hade inte funnits något brott i lagboken att åtala den mördade för. Och var det verkligen som Tehlirian hade upprepat när man förde bort honom, att »detta är verkligen inte er sak«?

Lemkin ägnade många år av sitt liv till att utforma de juridiska ramarna för att kunna döma ett brott som inte var nytt, men som inte betraktats som ett brott: folkmord. Genocide. Själv blev han tvungen att fly från Polen och hamnade först i Stockholm, sedan i New York, och förlorade själv 50 släktingar i nazisternas läger.

I Förintelsens slagskugga fick han se hur de teorier han arbetat med först togs upp under Nürnbergprocesserna, som »brott mot mänskligheten« – och 1948 i det då nybildade FN:s konvention för förebyggande av folkmord. Det är bland annat Lemkins idéer som ligger till grund för den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.

»Idén om godhet och kravet på godhet intar genom årtusenden allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle«, skriver Kyrklund. Man kan ställa det mot en av Samuel Becketts märkligaste romaner, »Comment c’est« från 1961. Hela handlingen går ut på att en namnlös människa kryper genom ett öde landskap, genom gyttjan, i skymningen, tills han hittar en annan mänsklig kropp som han genast börjar plåga och stympa. Comment c’est. Hur det är.

Hur ska man då förstå de underliga idéer som driver Lemkins arbete? Bakom försöket att slå fast en »charter«, en konvention om någon sorts grundläggande, mänskliga rättigheter, en minsta gemensamma »rätt«?

En av de obehagligaste texterna i Bibeln är den i Första Mosebokens 22:a kapitel om hur Abraham av Gud åläggs att offra sin egen son Isak. Texten brukar anföras som exempel på Gamla Testamentets »primitiva« världsbild. Men det är också ur samma text som Sören Kierkegaard, genom att gå i närkamp med dess obehag och inneboende motsägelser, utvinner ett antal existentiella iakttagelser i »Frygt og Bæven« från 1843.

Och det är just Kierkegaards tankar som Leonard Cohen använder i sin »Song of Isaac« från 1969. I tre långa verser berättar Cohen om Abrahams och Isaks vandring till det avlägsna berg i Moria land där Gud krävt att Abraham skall döda sin son. Inför det oerhörda mynnar sången ut i en sorts minsta moralisk nämnare, något som först kan se ut som en enkel ordlek:

When it all comes down to dust
I will kill you if I must
I will help you if I can

vilket upprepas, med förskjutningen av ett ord:

When it all comes down to dust
I will help you if I must
I will kill you if I can

Just genom att flytta ett ord tecknar Cohen en exakt bild av de två minsta, moraliska hållningarna, på den punkt där bara två olika hållningar är möjliga. Det går inte att uttrycka enklare än så. Svårare blir det inte.

Cohen sjunger, med vad som först låter som ett nödrim:

You who build these altars now
to sacrifice these children
you must not do it anymore
A scheme is not a vision
and you never have been tempted
by a demon or a God

Om nu Gamla Testamentets världsbild var enkel och grym – i vilken (av)guds namn utförs då dessa »historiska nödvändigheter« som format 1900-talet?

»You must not do it anymore.« Frasen är nästan löjlig i sin opoetiska glanslöshet. Cohen anför ingen auktoritet för påståendet, utan formulerar det bara rakt upp och ned. »You must not do it anymore.« Du har inte några gudar, demoner eller »historiska nödvändigheter« att hänvisa till.

Den »urkund« den moderna demokratin har att förhålla sig till är FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Den tillkom vid andra världskrigets avgrund, som ett svar på en historia ingen ens låtsades kunna förklara. Den har ibland avfärdats med att den inte bara är tandlös utan också grundad i en judisk-kristen världsbild. Utanför denna kontext skulle den sakna auktoritet.

Men en sådan kritik kommer fortfarande inte runt kravet på att slå fast dessa rättigheter här och nu. Också frånvaron av ursäkter rymmer ett moraliskt krav.

Som Jacques Derrida skriver i sin sena essä »On Forgiveness« (2001):

»Förlåtelsen är inte, kan inte vara normal, förebildlig, något normaliserande. Den måste förbli ett undantag, någonting närmast orimligt – som om den avbröt historiens och tidens gång.«

Men Derridas förlåtelse, hans undantag, förutsätter också en ordning där vissa handlingar är förbrytelser – oförlåtliga tills förlåtelsens mirakel möjligen infaller, med den tyske teologen och antinazisten Karl Barths ord »senkrecht von oben« (lodrätt från ovan).

Vare sig vi grundar våra idéer om godhet på någon historiskt religiös grund eller utifrån samtida filosofer som Derrida och Deleuze, här och nu, i stunden, är det för att det föreligger ett oavvisligt krav på oss att definiera »godhet«. Ett krav som ytterst vilar på auktoriteten av det oerhörda som redan inträffat.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera