Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

»Glöm hållbar utveckling«

Mänsklighetens hopp är kärnkraft och ett starkt försvar. Det säger James Lovelock, forskaren som myntade Gaiateorin och blev miljörörelsens guru.

»Njut så länge det varar. Snart är världen som vi känner den borta«, säger James Lovelock när Fokus träffar honom hemma i Cornwall på den engelska landsbygden.

I veckan kom hans senaste bok »The Vanishing Face of Gaia«, James Lovelocks sista. Han fyller snart nittio år och har bestämt sig för att dra ner på arbetstakten. Hälsan är det dock inget fel på och Lovelock spar på krafterna till drömsemestern. Om allt går som planerat följer han med på Virgins första kommersiella rymdfärd och får se jorden – Gaia – utifrån. Testerna i centrifugen som genererar 6 G klarade han galant och häromdagen fick han ett mejl från Richard Branson som bekräftade bokningen.

Tidigare betraktades Lovelock ofta som en trevlig men flummig excentriker.  Hans teori om att jorden är en självreglerande mekanism avfärdades och i stället blev han new age-rörelsens idol. Men i takt med att klimatångesten tilltagit så tar allt fler hans varningar på allvar. Andrew Marr, en av Storbritanniens mest inflytelserika journalister, beskriver »The Vanishing Face of Gaia« som den viktigaste boken på flera decennier.

Så länge James Lovelock kan minnas har han nyfiket undersökt sin omgivning. Efter studier i kemi doktorerade han i medicin. Han närmar sig jorden med en läkares ögon. Gaia kan jämföras med en cancersjuk patient som plötsligt får beskedet att hon bara har sex månader kvar att leva. Först kommer chocken, sedan förnekelsen. Sedan börjar ett desperat sökande efter helbrägdagörare och alternativa läkemedel. Slutligen kommer insikten och acceptansen. Enligt Lovelock har våra regeringar ännu inte nått den fasen.

Han anser att det blivit för sent att stoppa klimatförändringen och rädda oss undan förödelsen då jordens temperatur stiger kraftigt och gör stora delar av världen obeboelig. Att över huvud taget tala om »hållbar utveckling« är naivt. Återvinning kan få oss att känna oss bättre men det gör knappast någon skillnad. I stället måste vi förbereda för en hållbar reträtt till de landområden som eventuellt kommer att vara beboeliga även i framtiden.

James Lovelock och hustrun Sandy bor idylliskt intill en liten å i en ombyggd kvarn. Här i trakterna går paret sina dagliga långpromenader och på lediga stunder njuter de av det lokala kulturlivet. Hit flyttade Lovelock för att bedriva sitt arbete i ett eget laboratorium. När han var fyrtio bestämde han sig för att gå sin egen väg som forskare, uppfinnare och författare, med uppdrag för bland andra Nasa.

– Vi behöver oberoende vetenskapsmän, och precis som för artister så hämmas kreativiteten när tillvaron blir allt för säker, konstaterar han.

I hallen står den mätutrustning som Lovelock byggde i samband Nasas tidiga utforskningar av Mars. På typiskt Lovelockmanér använde han den själv till något helt annat än det som Nasa avsett – nämligen för att mäta freonhalten i luften. Resultaten användes sedan av andra forskare som kopplade samman freonerna med deras påverkan på ozonlagret.

Ungefär samtidigt såddes fröet till Gaiateorin. Efter att Lovelock studerat atmosfärens sammansättning på Mars uteslöt han snabbt att där finns liv. Atmosfären var nära sitt kemiska jämviktsläge med ett överskott av koldioxid men nästan inget syre, väte och metan. Om det hade funnits liv så hade det påverkat atmosfären och destabiliserat balansen. Samma resonemang tillämpade han sedan på jorden.

Först lanserade Lovelock och den amerikanska biologen Lynn Margulis hypotesen att jorden aktivt kontrollerar förhållandena på ytan så att det gynnar levande organismer. Tankarna utvecklades till Gaiateorin som ser jorden som ett självreglerande system där alla beståndsdelar samverkar. Berg, oceaner och levande organismer är sammanlänkade och ser till att förutsättningarna för liv alltid är de bästa.

Enligt James Lovelock är det inte alls omöjligt att världen om ett par, tre decennier består av ett fåtal öar med ett klimat som är gynnsamt för överlevnad. Därför måste vi agera snabbt. Perioden vi nu befinner oss i påminner om den handlingsförlamade mellankrigstiden, då människor kände i sina hjärtan att katastrofen närmade sig medan politikerna envisades med att säga att situationen var under kontroll.

– Mitt förslag är enkelt. Alla ska tänka efter vad som väntas hända just där de bor och bestämma om det är värt att stanna eller flytta. I vissa delar av världen finns inga alternativ. En familj i Bangladesh bör lämna landet så snabbt som möjligt för att överleva. För en riktigt stor översvämning krävs bara en ordentlig tyfon. Och det är ingen idé att ta sig till ett överbefolkat Indien där grundvattnet håller på att sjunka undan. Det kommer bara att leda till krig.

I stället för att fortsätta våra fåfänga ansträngningar att byta till en hållbar livsstil bör vi investera pengarna i mer konkreta projekt. Exempelvis kärnkraft, ett vettigt försvar och genom att valla in lågt liggande odlingsytor. Att tillfälligtvis säkra matproduktionen för överlevarna är mycket smartare än att investera i vindkraftsverk – en av 1900-talets dåraktigaste och kontraproduktiva satsningar som nu blivit en guldkalv för en del länder. Vinden är oförutsägbar och måste backas upp med andra energiformer – ofta kol.

Samtidigt bör länder med gynnsammare förutsättningar fundera över vilka som ska få följa med i livbåtarna när vattnet stiger och andra områden torkar ut eller blir för varma. Politiker och ledare måste ta kommandot som kaptener på ett sjunkande fartyg och förbereda för krisen utan att civilisationen rasar samman.

– I Storbritannien och Sverige kommer vi sannolikt att ha ett åtråvärt klimat med  tillräcklig nederbörd och värme för att kunna odla. Men vi måste se till att inte bli så överbefolkade av flyktingar och återvändande landsmän att maten inte räcker. Det kommer att skapa hjärtslitande problem – vem släpper man in?

Utöver norra Europa och de brittiska öarna kommer ytterligare ett fåtal områden att lämpa sig för överlevnad, tror Lovelock; Europas västra havskust, Patagonien, Kanada, Sibirien, Alaska, Japan, Tasmanien och Nya Zeeland samt enstaka mindre öar.

– Alla som är vänster eller miljövänner hatar själva tanken på det här och menar att det finns alternativ. Men de som följer den linjen kommer att dö, säger James Lovelock allvarsamt där han sitter i en fåtölj i sitt ombonade vardagsrum.

Före andra världskrigets utbrott var han själv pacifist och vapenvägrare. Först var det enkelt att tala om hur dumt och vedervärdigt det var och att kriget borde stoppas. När det väl började och matre­surserna blev knappa övergav han sin ståndpunkt och försökte ta värvning, men nekades eftersom hans forskning på Institute for Medical Research i London ansågs vara alltför viktig.

Redan på 1800-talet varnade ekonomen Thomas Robert Malthus för att jorden inte klarar av att bära fler än en miljard människor. Med en befolkning på nära sju miljarder så håller förutsättningarna för vår existens på att kollapsa. Grundproblematiken är inte hur mycket vi släpper ut i dag utan vårt antal. Sammanlagt står bara andedräkten från oss människor och våra husdjur för 23 procent av växthusgaserna – mycket mer än utsläppen från exempelvis flygindustrin.

De värsta utsläppen har skett efter andra världskriget när supermakterna växte sig starka. Förbränningen av fossila bränslen ökade dramatiskt – liksom bilanvändningen och det moderna jordbruket, som har skapat förutsättningar för en ohållbar befolkningsexplosion.

– Allt detta gjordes med goda intentioner – folk sväl­ter, vi måste producera mer mat. Ingen tänkte på att om vi gjorde det så skulle det leda till ännu mer svält.

James Lovelock beskriver situationen som en utförsbacke som till slut blir så brant att det inte går att hålla sig kvar. Kommer man för långt ner på sluttningen blir det omöjligt för alla utom de starkaste att ta sig tillbaka upp. Exakt var i denna utförsbacke vi befinner oss är omöjligt att säga men sannolikt lutar det rejält.

Först arbetar klimatsystemet som väntat emot uppvärmningen. När det inte längre är möjligt så går jorden in i ett växthusläge – med mer koldioxid men en temperatur som fortfarande är reglerad – omkring fem grader varmare än nu. Där stannar den även om utsläppen ökar ytterligare. Det är ett stabilt, självreglerat läge, som är mycket ogynnsamt för människor.

– I Indien sjunker grundvattennivån i takt med att mer vatten används i jordbruket. Var ska de få sin mat ifrån när vattnet tar slut? En del föreslår visionära lösningar med avsaltat vatten och syntetisk mat. Men det tar mycket lång tid att utveckla och innan det är klart kommer många att dö, säger Lovelock.

– Detta är biologi och inget vi ska ha dåligt samvete för. Vi är en av många djurarter och det är ovanligt att djur lever i en stabil samexistens med sin omgivning. Djurarter har ofta sett explosionsartade ökningar och växt till sig mer än vad resurserna tillåter. Varför skulle vi vara annorlunda? Det kommer att leda till att naturen korrigerar antalet människor genom att förändra förutsättningarna för liv. Samtidigt utvecklas människan till det bättre. I tider av klimatstress skiljs överlevare från resten. De som bryr sig om sina familjer och är beredda att röra på sig kommer att klara sig.

Enligt James Lovelock är det människans absoluta plikt att överleva och det är värt att skaffa barn trots att tuffa tider väntar. Det har tagit evigheter för planeten att utveckla intelligent liv. Om människan dog ut nu är det osannolikt att nytt intelligent liv skulle hinna skapas innan jorden blivit för gammal.  Om vi däremot överlever så blir kanske mänskligheten så smart att den förmår samexistera med Gaia och skapa galaxens första intelligenta planet.

Kontrasten mellan scenariot som Lovelock målar upp och hans humoristiska och varma bemötande hade knappast kunna vara större. Men under intervjuns gång blir det lättare att förstå varför han ihärdigt förnekar att han är en pessimistisk panikspridare och i stället framhåller att han är optimistisk. Allt handlar om perspektiven.

På samma sätt som James Lovelock tidigare satt käppar i hjulen för Nasa så har han också gjort upp med sin roll som guru för miljörörelsen. När det gäller vindkraften anser han att den förvandlats till en subventionerad industri med en egen agenda som gör allt för att motivera sin existens trots att vindkraft är en av de sämsta lösningarna på vårt energibehov.

För några år sedan deklarerade Lovelock i stället att kärnkraft är det vettigaste alternativet framöver jämte sol- och vattenkraft. James Lovelock öser beröm över den svenska regeringens omsvängning i kärnkraftsfrågan och ställer sig frågande till miljörörelsens motstånd.

– Rädslan för kärnkraft har hängt med utan egentlig anledning och nu börjar läget bli riktigt allvarligt. Vi behöver ren energi som inte producerar koldioxid. När miljörörelsen pratar om avfall så är mitt svar alltid att kärnkraften knappt producerar några sopor alls och att avfallet dessutom blir mindre farligt med åren. Samtidigt släpps 30 gigaton koldioxid om året ut i atmosfären, en enorm mängd avfall som kommer att döda oss alla i slutänden om vi inte gör något för att stoppa det.

– Tjernobyl var ett förfärligt undantag. Egentligen är kärnkraften med god marginal den säkraste energikällan.

Lovelock utesluter inte att vissa organisationers motstånd mot kärnkraften finansieras av olje- och kolindustrin.

Lovelock är också kritisk till att FN:s klimatpanel IPCC kraftigt underskattat takten för uppvärmningen.

– Problemet med IPCC:s arbete är att majoriteten av vetenskapsmännen är fysiker. Det finns nästan ingen biologi alls med i modellerna. Parallellt arbetar biologer i en liknande kommission som drar helt andra slutsatser. Men jorden integrerar fysik, biologi och kemi. Konsekvensen är att IPCC når felaktiga resultat.

Trots att James Lovelocks bild av framtiden är så mörk lämnar han samtidigt en strimma av hopp i form av innovativa lösningar. Han föreslår exempelvis att hundra meter långa rör placeras ut i oceanerna för att öka vattenomsättningen och därmed algernas upptag av koldioxid.  Ännu mer tror han på möjligheten att förvandla koldioxid till kol genom förbränning av jordbruksavfall. Däremot tror inte James Lovelock att det är genomförbart.

– Om man använde den här metoden så har man massivt, för alltid, tagit bort stora mängder koldioxid. Men jag tror inte att politikerna skulle kunna enas om det eftersom tekniken inte omsätter särskilt stora pengar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera