Politikernas revansch

Text: Cecilia Ezaz Nikpay

Foto: Michal Cizek/Scanpix

Få ekonomiska bedömare lyckades förutse hur allvarlig dagens kris skulle bli. En av dem, den amerikanske ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, fick under den globala högkonjunkturen öknamnet »Dr. Doom«. Nu befinner sig stora delar av västvärlden i recession, och spelplanen har förändrats dramatiskt.

De ekonomer som tidigare satte agendan har förlorat mycket av sin trovärdighet. Samtidigt har såväl Sveriges som andra länders centralbanker också förlorat mark genom att på kort tid förbruka sin arsenal av stimulerande åtgärder i form av räntesänkningar och likviditetstillskott.

Därför håller nu västvärldens regeringschefer och finansministrar på att återta kommandot i den ekonomiska politiken. Planerade stimulanspaket på över 800 miljarder dollar i USA och 200 miljarder euro i Europa, och med makten över vacklande företag, från Saab och GM till Citibank, visar på en betydande maktförskjutning från marknadens aktörer till politikerna.

Under decenniet före dagens lågkonjunktur rådde i väst en stark konsensus om hur man bedriver en effektiv ekonomisk politik. Politiker och ekonomer ansåg sig ha knäckt koden. Med självständiga centralbanker, rörlig växelkurs och inflationsmål kunde ett lands ekonomi hållas smord. Det var penningpolitik som gällde. Finanspolitiska aktiviteter, som statliga investeringar, ansågs varken centrala eller önskvärda för en stabil tillväxt.

Dessa uppfattningar drevs och stöttades av akademiker som förespråkade monetära styrmedel i stället för finansiella, framför allt inom den så kallade Chicagoskolan med Nobelspristagaren Milton Friedman  i spetsen. Aka­demikerna fann i sin tur praktiska utövare av de marknadsliberala idéerna i form av inflytelserika centralbankschefer med stor exponering i media. Längts fram i ledet stod den förre chefen för amerikanska Federal Reserve, Alan Greenspan, som under 90-talet och början av 2000-talet fick en närmast ikonisk status. Den ekonomiska debatten kretsade kring om räntan borde justeras upp eller ned med ett par tiondelar.

Men hösten 2007 rycktes mattan bort under fötterna på analytikerna. De ekonomiska modeller som legat till grund för penningpolitiska finkalibreringar visade sig inte gälla i krissituationer. Den initiala reaktionen från ekonomexperterna var defensiv.

När finansministrarna svarade på krav från allmänheten om att »göra nåt«, var ekonomerna negativa till alla former av politiska åtgärder eftersom de gick stick i stäv med rå­dande filosofi. Statliga räddningsaktioner blev i den inledande fasen hårt kritiserade för att uppmuntra risktagande genom att rädda banker som tagit orimligt höga risker. Det argumentet hör man inte längre.

Ekonomernas råd till politikerna att ha is i magen och att rida ut stormen ekade också allt tommare. När finanskrisen djupnade och spred sig till den reala ekonomin i höstas inledde centralbankscheferna dramatiska räntesänkningar – i USA från 5,25 till nära noll på ett och ett halvt år – och febrila köp av statspapper för att öka penningmängden. Men det var inte nog för att lösa kreditknuten.

I det läget återstod bara för ekonomerna att göra en kovändning och ropa på statlig intervention via statsbudgeten.

­Efterfrågeekonomins anfader, den brittiske ekonomen John Maynard Keynes, återupprättades efter att ha varit både stendöd och förskjuten sedan 1970-talet. Ur teoriböcker som samlat damm de senaste decennierna togs stoff som snabbt formade ett nytt konsensus som gällt de senaste sex månaderna: att efterfrågan i ekonomin måste stimuleras för att vi inte ska hamna i en recession lika djup och seglivad som den på 1930-talet.

– Det är förvånande hur snabbt inställningarna svängde. Nyblivna Keynes-anhängare rekommenderade plötsligt stimulansåtgärder som varit politiskt otänkbara ett par år tidigare, säger Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi på Institutet för Näringslivsforskning.

Det finns huvudsakligen fyra vägar att använda finanspolitiken för att få hjulen att börja snurra igen; öka den privata konsumtionen; öka de privata investeringarna; öka exporten, eller öka statens konsumtion och investeringar. Att öka exporten går inte i dagens läge eftersom ingen vill köpa. Privata investeringar hämmas av brist på krediter, bankerna är väldigt försiktiga med utlåning. Återstår då att stimulera den privata konsumtionen genom att sänka skatterna, eller att som stat spendera sig ur krisen.

Men de empiriska bevisen är oklara för vilken av åtgärderna som har den största effekten. De som motsätter sig skattsänkningar menar att den ökade inkomst befolkningen får i form av skattelättnad kommer att hamna på banken, i osäkra tider sparar folk i stället för att konsumera – vilket förtar syftet. Tysklands Angela Merkel har till exempel motsatt sig andra europeiska länders krav på sänkt moms eftersom hon tror att tyskarna tenderar att spara och att det därför skulle sänka statens inkomster utan att ge positiv effekt på konsumtionen.

– Motståndare till ökade statsutgifter menar att infrastruktursatsningar och andra offentliga investeringar lätt blir ineffektiva och att statsapparaten till på köpet växer till ohälsosam storlek. En intensiv debatt i frågan pågår som bäst i bloggosfären. En av de tyngsta och mest aktiva förespråkarna för att öka statens utgifter är Princetonprofessorn och årets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman. På andra sidan argumenterar bland andra Harvardekonomen Gregory Mankiw för skattesänkningar.

Politikerna förväntas agera och de inter­nationella krismötena avlöser varandra. Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Storbritanniens premiärminister Gordon Brown har båda höjt sina internationella profiler under krisen genom bankräddningar och snabba annonseringar av krispaket. Men framför allt är det Barack Obamas intåg i Vita huset som stärkt känslan av att regeringskanslierna och finansdepartementen utgör den viktigaste arenan just nu.

– Vi ser en maktförskjutning från experter och internationella organ som EU till nationella politiker. Det ändrar dynamiken och ger den ekonomiska politiken ett delvis nytt innehåll. Politiska ledares popularitet är kopplad till deras förmåga att lösa den ekonomiska krisen på nationell nivå. När exempelvis arbetslösheten stiger är det rationellt att försöka skapa nya jobb i det egna landet, säger Magdalena Larsén, doktor i statsvetenskap vid Westminster University i London.

En ny protektionistisk era oroar många bedömare, bland annat den marknadsliberala tidningen Economist som anser att statliga bankgarantier, stimulanspaket och nationaliserade banker är mindre skadliga för ekonomin än handelshinder och regleringar av kapital och arbetskraft.

– Tydliga exempel på att politikerna redan tar steg i protektionistisk riktning är Browns paroll »British jobs for British workers« och det amerikanska krispaketets kritiserade paragrafer om »Buy American«, påpekar Larsén.

Politiken färgas också av vilka rådgivare som blir tongivande framöver. I motsats till Bill Clinton, som omgav sig med statsvetare, och George W Bush, som utnämnde flera industrimän till tunga ekonomiska rådgivarposter, har Obama valt välrenommerade ekonomiprofessorer som Jeff Liebman, Lawrence Summers och David Cutler från Harvard, Christina Romer från Berkeley, och Austan Goolsbee från Chicagouniversitetet.

Hittills har krisen dock inte gett upphov till några ideologiska nytändningar – finans­departementen har ägnat sig mer åt brandsläckning än visioner. Men många ledare, som Gordon Brown och Fredrik Reinfeldt, har ändå stärkt sin ställning under krisen. Frågan är om politikerna kommer att behålla initiativet, och om de kommer att utnyttja sitt ökade manöverutrymme.