Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Spionernas nya mål

Hotbilden har förändrats radikalt efter kalla kriget. Men aktiviteten har inte minskat. I det tysta pågår hemliga utredningar mot misstänkta spioner i Sverige. I en exklusiv intervju berättar Säpo om hoten mot rikets säkerhet och hur man värvar en spion.

En februarikväll för tre år sedan greps en rysk gästforskare från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, av Säpo. Han var på väg till en restaurang i Uppsala där han skulle möta en underrättelseofficer från ryska ambassaden. De hade träffats flera gånger tidigare. Säkerhetspolisens spanare hade haft uppsikt över deras möten i drygt ett år innan de slog till.

Gästforskaren var misstänkt för spioneri och grovt företagsspioneri, för att ha försett underrättelseofficeren med forskningsresultat från SLU. Dessutom hade han samlat detaljerad information om sina kolleger och misstänktes därför också för olovlig underrättelseverksamhet.

Under kalla kriget spionerade världens underrättelsetjänster på militära hemligheter, hårdfakta om krigsduglighet, vapensystem och befästningsverk.

Målet för dagens spioneri finns i stället på civila forskningsinstitutioners och företags utvecklingsavdelningar. Det som den gästforskande mikrobiologen lämnade till sin uppdragsgivare handlade om hans expertområde: virussjukdomar i potatis.

I det moderna spioneriets katt-och-råtta-lek har Sverige mycket att förlora. På spel står de 100 miljarder kronor som årligen satsas på svensk forskning och utveckling, inom universitet och näringsliv.

Och om det tidigare var förutsägbart hur en vän skulle skiljas från en fiende, är bilden i dag betydligt mer grumlig. Här om året avslöjades till exempel en grupp israeliska gäststudenter som spionerat på sina institutioner i USA – Israels främsta allierade.

På den internationella spioneriscenen är alla potentiella tjuvar, men två länder framträder tydligare än andra: Ryssland och Kina.

För tre veckor sedan dömdes en högt uppsatt tjänsteman på det estländska försvarsdepartementets säkerhetsavdelning till ett strängt fängelsestraff för att ha lämnat ut detaljerad information till rysk underrättelsetjänst om Nato, där Estland blev medlem 2004. En avhoppad kinesisk diplomat gav 2005 information om att det bara i Australien finns ett nätverk av över 1 000 kinesiska spioner och informatörer.

I en rapport till USA:s kongress i höstas anklagades Kina för att bedriva industrispionage i stor skala i jakten på amerikansk teknologi. Kina har även beskyllts för att ha ett nätverk av forskare vid vetenskapliga institutioner över hela världen – bland annat i Sverige – med uppgift att samla så mycket kvalificerade forskningsresultat som möjligt. Brittiska säkerhetstjänsten MI5 uppger att 30 ryska underrättelseagenter opererar i landet, och att aktiviteten i dag är lika intensiv som före Sovjetunionens fall.

I Sverige redovisar ett femtontal länder öppet att de har representanter för sina underrättelsetjänster på ambassaderna i Stockholm. Utöver dessa finns det en stor och osäker mörkerzon: »Utifrån det relativt stora antal oanmälda underrättelseofficerare som Säkerhetspolisen identifierat kan man dock anta att verksamheten pågår dagligen och att den inte är av obetydlig omfattning«, skrev Säpo i en promemoria förra hösten.

Vilka länder som står för hoten är däremot inget som Säpo kommenterar.

I det tysta pågår just nu flera förundersökningar om misstänkt spioneri. De leds av chefsåklagare Tomas Lindstrand på Åklagarkammaren för säkerhetsmål, som hanterar alla Säpos fall. I hans spatiösa kontor på tionde våningen i polishuset på Kungsholmen hänger ett självporträtt i blyerts av den 26-åring som häromåret hackade sig in i Ericssons datasystem och samlade på sig känslig information. Hackaren, som drömde om ett jobb hos telekomkoncernen, hoppades att hans briljanta uppvisning skulle imponera och leda till en anställning. I stället dömdes han till ett treårigt fängelsestraff för grovt företagsspioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift.

När 26-åringens brott var bevisat, var det inte svårt att få honom dömd. Men flera gånger på 2000-talet har Tomas Lindstrand haft problem att driva spionerifall hela vägen till fällande dom. Han tvingades till exempel lägga ned förundersökningen om de gärningar som gästforskaren på SLU bevisligen hade begått.

Tomas Lindstrand beskriver juridiken som illa anpassad till verkligheten efter kalla kriget.

Två kriterier måste uppfyllas för att någon ska kunna bli fälld för spioneri:

• Den information som läcker ut måste bedömas skada rikets säkerhet.

• Ett annat land ska ligga bakom spioneriet och vara mottagare av informationen.

Förr var det lätt: när uppgifter om svenska försvarsanläggningar och krigsduglighet landade hos beställare bakom järnridån, behövde ingen sväva på målet inför frågan om det innebar fara för rikets säkerhet. Nu, när intresset i allt högre utsträckning riktas mot civil forskning och utveckling inom företag och på forskningsinstitutioner, är bedömningen inte lika självklar.

Men en ryss som skickar hem uppgifter om svenska framsteg i ämnet virussjukdomar i potatis – hur farligt för rikets säkerhet är egentligen det? SLU-ärendet ställde frågan på sin spets. Och det fanns inga entydiga svar. Vissa forskare hade teorier om hur kunskaperna kunde användas så att det uppstod fara för rikets säkerhet. Men det var ingen i »ansvarsfull position« som skrev under på det.

Naturligtvis är det möjligt att det inte spelade så stor roll att den 29-årige gästforskaren delade med sig av sina och SLU:s potatiskunskaper. Men Tomas Lindstrand är övertygad om att den uteblivna slutsatsen att ryssens spioneri var till skada för Sverige snarare hängde ihop med att det bara är Försvarsmakten som har en tradition och organisation att göra sådana bedömningar. När frågan ställs i det civila samhället blir perspektiven annorlunda.

– Det finns ju känsliga uppgifter på andra ställen, regeringskansliet till exempel. Ponera att någon från främmande makt får totalinsyn i hur Sverige avser att ställa sig till gasledningen i Östersjön, eller någon annan utrikespolitisk fråga av stor betydelse. Vem ställer sig upp och säger att det här utgör fara för rikets säkerhet? Försök till exempel få en sådan bedömning från utrikesdepartementet!

Betyder detta att det har hänt saker som inte lett till åtal, eftersom ingen har kunnat eller haft viljan att dra slutsatsen om fara för rikets säkerhet?

– Det kan man väl tänka sig. Jag vill inte gå in på om det här med regeringskansliet har hänt eller inte, men det skulle vara väldigt tråkigt om någon fick tillgång till sådana uppgifter. Mer än så kan jag inte säga, säger Tomas Lindstrand.

När det inte gick att åtala den ryske gästforskaren för spioneri, trots att han försett rysk underrättelsetjänst med forskningsresultat, återstod frågan om han i stället  kunde åtalas för företagsspioneri. Men den ryske forskaren gick fri från den anklagelsen också.

Förklaringen finns i lagens formuleringar, som innebär att en person som ger bort information som han tack vare sin anställning har naturlig tillgång till, inte är straffbar (så länge uppgifterna inte utgör hot mot rikets säkerhet). En anställd kan riskfritt fylla usb-minnen och cd-skivor med hemligheter och ge dem till en underrättelseofficer från någon ambassad. Arbetsgivaren blir förmodligen inte glad, men någon brottslig handling är det inte.

Av samma skäl gick det inte heller att fälla en 40-årig Ericsson-anställd som i början av 2000-talet hade tankat sin arbetsgivares interna databaser på stora mängder hemligheter om det svenska försvarets kommunikationssystem. Två andra personer dömdes till fängelsestraff: Den ene jobbade också på Ericsson men hade lämnat ut sådan information som bedömdes hota rikets säkerhet. Den andre, en tidigare anställd, var den som under längre tid och vid hemliga möten lämnat över informationen till en underrättelseofficer från ryska ambassaden. Han dömdes till det strängaste straffet, åtta års fängelse.

Men 40-åringen däremot, som hade dömts till ett års fängelse i tingsrätten, friades helt i hovrätten med motiveringen att han bara lämnat ut dokument som utgjorde hans eget arbetsmaterial.

Med nuvarande svensk lagstiftning är det svårt att komma åt »dem som verkligen är farliga«, som sitter närmast informationen och just därför sällan kan dömas om de sprider den, menar Tomas Lindstrand.

Ericsson-fallet som uppdagades i augusti 2002 är det mest uppmärksammade svenska spionmålet på många år.

Utgången i rätten var anledningen till att den förra regeringen tillsatte en utredning med uppgift att se över lagen om skydd av företagshemligheter. I betänkandet, som lämnades över till justitieminister Beatrice Ask i juni förra året, finns förslag som skulle ändra spelreglerna för Tomas Lindstrand och Säpo. Det mest avgörande är en ändring av den lagtext som i dag skyddar den som sprider information som han eller hon har naturlig tillgång till via sitt jobb.

Men det fanns ett internt motstånd mot förslaget från TCO:s, LO:s och Sacos experter i utredningen. I ett särskilt yttrande framhöll de risken att kriminalisering av uppgiftslämnande skulle begränsa öppenhet och rörlighet på arbetsmarknaden.

Kritiken har upprepats i de fackliga organisationernas remissvar på utredningen.

Frågan bereds just nu och en proposition kommer senare i år. Det mesta talar för att den föreslagna lagändringen genomförs.

– Vi har påpekat att lagen inte är ändamålsenlig, och att en ny lag ska ge större möjligheter till fällande utslag i domstol, säger Wilhelm Unge som är chef för analysenheten på kontraspionaget, Säkerhetspolisens avdelning med uppgift att avslöja och förhindra främmande underrättelseverksamhet i Sverige.

Säpo yppar sällan något om kontraspionagets verksamhet i medierna, men gör ett sällsynt undantag för Fokus. Wilhelm Unge tar emot i ett kalt kontorsrum, innanför entrén till polishuset vid Kronobergsparken i Stockholm. Han framhåller att varje spionerifall i domstol egentligen är ett misslyckande för Säpos preventiva arbete.

– Ju mer effektivt säpo är, desto mindre får man läsa om oss i tidningen. Då blir det inga rättsfall, och därför inga nyheter.

Det Wilhelm Unge talar om handlar konkret om att till exempel förhindra utländska underrättelseofficerares »värvningar« (se separat artikel) av potentiella informationsgivare. Hur ofta det händer? Han strör inte detaljerade uppgifter omkring sig, men säger att det sker kontinuerligt, senast under förra året.

– Antalet räknas i tiotal. Det pågår militärt, politiskt, ekonomiskt, tekniskt-vetenskapligt spionage, och alla kategorier är representerade varje år.

Wilhelm Unges egen bakgrund illustrerar den nya tidens krav: han är inte polis, utan ingenjör med inriktning på teknisk fysik, utbildad på KTH. Innan han kom till Säpo var han forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, expert på östeuropeisk säkerhetspolitik.

Under de två decennier som gått sedan kalla krigets slut har antalet ickepoliser blivit fler på Säpo.  Av drygt 1 000 anställda är 450 civila, men vilken kompetens de har avslöjas inte. Kunskapen om hur underrättelsehotet har förändrats under samma tid är, enligt Wilhelm Unge, liten i samhället.

– Det finns stora risker i den moderna miljön: Vem outsourcar du till? Vem sköter dina it-system? Det har de flesta ingen aning om. Det är något som våra motståndare kommer att utnyttja stenhårt.

För att höja medvetenheten informerar Säpo kontinuerligt på företag och forskningsinstitutioner om risker och hur de ska skydda sig.

I forskarsamhället har säpos misstänksamhet mötts med skepsis. När gästforskaren vid SLU greps var det flera kolleger som uttalade sin sympati för honom och ifrågasatte tillslaget. Och när Säpo ett par år senare flaggade för att kinesiska gästforskare vid Karolinska Institutet i Solna kunde utgöra en säkerhetsrisk avfärdades det som paranoia.

Men Wilhelm Unge menar att tonfallet på SLU ändrades när det uppdagades att den unge ryssen hade samlat information om sina kolleger. Och efter varningen har Karolinska institutet vid flera tillfällen valt att inte förlänga kontraktet för utländska gästforskare efter att deras uppträdande väckt misstankar.

Många i den akademiska världen, men också på civila företag, kan inte sätta fingret på vad de absolut inte vill förlora. Stora företag har lättare att avgöra det, det visade Ericsson-affären. De kunde säga: »Det här är en mindre förlust, men det här får absolut inte lämna företag, det vore en katastrof.«

– När Säpo talar om det som är skyddsvärt, då talar vi om den centrala statsledningen, att upprätthålla demokratiska institutioner, upprätthålla Försvarsmaktens förmågor och skydda mot politisk förföljelse – men även om det svenska välståndet. Främmande makt ska inte genom spioneri kunna skaffa sig ekonomiska och säkerhetspolitiska fördelar. Men den ambitionen korrelerar inte med den lagtext som finns, säger Wilhelm Unge.

Därför söker Säpo ett bredare mandat som öppnar säkerhetsbegreppet för faktorer som handlar om nationens ekonomi och välfärd. Att stjäla uppgifter om potatisforskning ska mer självklart kunna bedömas som ett hot mot rikets säkerhet.

Tillsammans med en ändring i lagen om företagshemligheter skulle det ge Säkerhetspolisen och Tomas Lindstrand större svängrum.

– Antalet fall skulle inte bli fler, men de skulle skötas effektivare. Och det skulle bli rättvisare; för det är orättvist att du ska kunna mygla och vara ohederlig bara för att du har en högre befattning, säger Tomas Lindstrand.

Spionjägare i forskarvärlden

I maj 2005 rapporterade medierna om Säpos misstankar om att kinesiska gäststudenter och gästforskare vid Karolinska institutet, KI, spionerade och skickade hem forskningsresultat.

Tio dagar senare, efter att KI:s rektor Harriet Wallberg-Henriksson sökt närmare information, kom en dementi från Säpo. Det fanns inga misstankar mot någon specifik forskare.

Efter händelsen har kontakten mellan KI och Säpo ändå blivit mer frekvent. Vid två tillfällen under senare år har institutet uppmärksammat Säpo om gästande forskare och studenter som väckt misstänksamhet.

– Vi är ju ett medicinskt universitet och vi vill undvika att bli en plattform när det till exempel gäller biologisk krigföring, säger Harriet Wallberg-Henriksson.

KI:s åtgärd har varit att inte förlänga forskarnas kontrakt. De har varit tvungna att resa hem igen.

– För att kunna anklaga någon måste vi verkligen ta personen på bar gärning. Det vi har att gå på är när något inte verkar stämma, att någon till exempel tar sig an uppgifter som ligger utanför deras forskning, säger Harriet Wallberg-Henriksson.

Spionjägarnas vaksamhet är svårförenlig med den av tradition internationella – av KI:s 2 000 doktorander är en tredjedel från andra länder – och internationella forskarvärlden. Misstankarna om kinesiska spioner avfärdades till exempel som »paranoia« av vissa forskare. Och på Kungliga Tekniska högskolan, KTH, i Stockholm lever minnet av ett kollisionsartat informationsmöte med säpo i slutet av 90-talet kvar.

– De hade svarta kostymer och solglasögon och var väldigt hemliga, som en parodi på sig själva. Det föll inte så väl ut och mötet har inte följts av fler, säger KTH:s säkerhetschef Lena Edvardsson.

Spioneri i Sverige

1560  Erik XIV:s allmänna åklagare Jöran Persson får i uppdrag att organisera ett slags kontraspionage för att hålla kontroll på högadeln. Detta får ett blodigt slut och kulminerar i de så kallade Sturemorden i Uppsala 1567.

1600-talet  Gustav II Adolf organiserar under Axel Oxenstiernas ledning en spionage- och kontraspionagetjänst. Under 30-åriga kriget har Sverige spioner i alla viktiga städer runt Östersjön.

1700-talet  Gustav III bygger upp en hemlig polis, med ett nät av agenter i varje stadsdel i Stockholm. Informationen skickas direkt till kungen.

1800-talet  Kung Karl XIV Johan utvidgar spionnätverket. Landshövdingarna får varje vecka rapportera om händelserna i sina län till utrikesministern.

1900-talet  Detektiva Polisen kartlägger de ryska sågfilare som rör sig på den svenska landsbygden. Många av dessa är städslade av den ryska tsarens hemliga polis för att samla information om Sverige.

1938  Regeringen beslutar i hemlighet att bilda Allmänna säkerhetstjänsten. Drygt ett år senare, den första september 1939, träder den nya myndigheten i funktion, samma dag som andra världskriget bryter ut när Tyskland anfaller Polen.

1945  Allmänna säkerhetstjänsten avvecklas. I det nya, fredliga Europa ska en säkerhetstjänst inte behövas.

1948  Pragkuppen markerar det kalla krigets epok och en säkerhetstjänst, Särskilda polisverksamheten, byggs på nytt upp och avslöjar att en rysk underrättelseofficer värvat en svensk flottist som försett honom med uppgifter om den marina beredskapen. Rapporterna skrevs med osynlig skrift på papper som lämnats i verktygslådan på den ryske spionens cykel.

1963  Stig Wennerström avslöjas efter att i mer än tio år ha varit rysk spion med omfattande insyn i det svenska försvaret. Affären är den hittills allvarligaste spionaffären i Sverige.

1965  Rikspolisstyrelsen bildas och får en särskild säkerhetsavdelning, Säk.

1979  Stig Bergling avslöjas och döms till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning.

1986  Efter mordet på Olof Palme utreds Säkerhetspolisens arbete och organisation. En lång rad förändringar genomförs, och hösten 1989 får myndigheten sitt nuvarande namn, Säkerhetspolisen, Säpo.

2000-talet  Efter attentaten den 11 september 2001 och mordet på Anna Lindh 2003 har Säpos anslag gradvis höjts. Samtidigt har organisationen blivit öppnare mot omvärlden. De runt 1 000 anställda finns på huvudkontoret i Stockholm, och vid de regionala enheterna i Luleå, Uppsala, Örebro, Göteborg och Malmö.

Källa: Boken »Spioner och spioner som spionerar på spioner« av Tore Forsberg, NE.se och Säpo.

Ericsson, 2003.

»Efter ett intensivt spaningsarbete som innefattade telefonavlyssning kunde konstateras att N N hade kontakter med anställda på Ericsson, bland andra N N och N N vilka arbetade som ingenjörer hos Ericsson med utveckling och tester.«

Ur domen mot de personer som i oktober 2003 fälldes för spioneri mot Ericsson. I det mest uppmärksammade svenska spionärendet på 2000-talet hade hemliga uppgifter om försvarets kommunikationssystem lämnats ut till en rysk underrättelseofficer.

Karolinska Institutet, 2005.

Medier rapporterar att Säpo intresserar sig för kinesiska gästforskare och -studenter på institutet. Uppgifterna möts med skepsis. Men sedan dess har institutets ledning vid flera tillfällen gett rapporter till Säpo om misstankar mot gästande forskare. »Vi är ju ett medicinskt universitet och vi vill undvika att bli en plattform när det till exempel gäller biologisk krigföring«, säger KI:s rektor Harriet Wallberg-Henriksson.

Sveriges lantbruks­universitet, SLU, 2006.

»Genom utredningen har framkommit att N N anskaffat och överlämnat en ansenlig mängd information om SLU:s forskning samt uppgifter om personliga förhållanden rörande vissa av de forskare som arbetar eller har arbetat på SLU till en företrädare för ryska ambassaden.«

Ur åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen om spionerimisstankarna mot en 29-årig rysk gästforskare. Skälet till beslutet var att ingen kunde slå fast att de forskningsresultat som överlämnats utgjorde hot mot rikets säkerhet.

Saab Microwave Systems, 2008.

»Den första delbetalningen, om 750 000 USD, skulle betalas den 10 juli 2008. Saab AB lämnade därför under förmiddagen, enligt instruktioner från Defence Harry, en väska med lösen till en taxibil. Taxibilen var beställd till Sahlgrenska universitetssjukhuset men omdirigerades per telefon av beställaren till Guldhedens vattentorn.«

Ur domen mot en 48-årig datakonsult som försökte sälja tillbaka hemlig information som han tagit från sin uppdragsgivare Saab Microwave Systems. 48-åringen uppgav att han tvingats till sitt handlande av en person som kallade sig Defence Harry – en förklaring som domstolen inte fann trovärdig. Han dömdes till ett fyraårigt fängelsestraff för bland annat utpressning. Åtalet för grovt företagsspioneri ogillades däremot eftersom 48-åringen i sitt arbete haft naturlig tillgång till den information han tagit.

Mer ur reportaget: Han skulle bli en ny Bergling, »Det är en förförelseakt«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera