Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Ulla Olin

Poet, dog den 26 februari, 88 år gammal.

Ulla Olin har dött lika diskret som hon har levt. »Vardag« och »enkelhet« är ord som återvänder i recensionerna av hennes böcker och ganska få har uppmärksammat hennes frånfälle. Ändå har denna finlandssvenska författare varit verksam i Sverige ända sedan 40-talet och alltid fått utmärkt kritik.

»Jag började skriva på grund av ett medfött uttrycksbehov«, meddelar hon kort och gott i sin presentation på Smålands­akademins hemsida. Redan som åttaåring hemma på bondgården i den nyländska byn Tenala i södra Finland, »textade« hon sin »första lilla diktsamling«, och publicerade 11 år senare boken »Vårbrytning« i ett litterärt klimat som var mer bekvämt med modernistisk poesi än det svenska.

Efter kriget lämnade Olin hemlandet för att studera nordiska språk i Lund. 1948 gifte hon sig med smålänningen Nils G Nilson och bosatte sig i Nässjö. När hon inte skötte sina tre barn på 50-talet arbetade hon i hela 35 år på Sörängens folkhögskola – där maken var rektor och varifrån hon knappt hann pensionera sig innan hon 1987 drog i gång den sedermera välrenommerade Poesifestivalen i Nässjö.

Ulla Olin må ha varit diskret, men var synnerligen aktiv i sin nya hembygd. Hon ledde skrivarkurser och var förutom ledamot i Smålands akademi ordförande för Smålands författarsällskap. Hon blev verkligen en »tvålänning« – både ny- och smålänning.

Uttrycksbehovet gestaltades i enstaka diktsamlingar på 60-, 70- och 80-talen, och i Svenskfinland rönte hon en viss framgång med »Inte nu men nu« (1989), vilket snabbt fick Söderströms förlag att ge ut »Valda dikter 1939–1989« med inledning av den öländske lyrikkollegan Lennart Sjögren.

– Men det var svagsint med den utgivningen, minns i dag Lennart Sjögren som lärde känna Ulla Olin på diverse poesiuppläsningar.

– Hon hade bott och verkat i Sverige i flera decennier, men jag tror inte att ett enda exemplar av »Valda dikter« kom till de svenska bokhandlarna!

Det var först med »Eftervärme« 1990, när Olin blivit 70 år gammal och den stockholmska rikslikaren Dagens Nyheter upptäckte henne, som hon fick något som påminde om ett genombrott. Och om den följande volymen, »Solen installerad« 1992, skrev Kristina Lugn i Expressen (23/3–92):

»Ulla Olin älskar livet för brinnande livet med blommor och knivar. Hon går med träskor, hon går med spikskor, hon går på i ullstrumporna och springer barfota i vilken terräng som helst.«

»Att inte vara död är en god sak«, skrev Olin i denna bara partiellt soliga samling, påtog sig litegrann rollen av poesins egen Pollyanna. I hennes dikter närvarar verkligen alltid döden, sorgen och lidandet. En avgörande upplevelse för henne var för övrigt det fasansfulla bombardemanget av Helsingfors 1944, där hon då bodde och studerade. Fredsrörelsen blev följdriktigt den politiska inriktning som låg henne närmast om hjärtat.

Ulla Olins dikter var emellertid aldrig politiska och patetiska, i ordets ursprungliga mening. Snarare tilltalade de oss tydligt och som sagt »vardagligt«, ibland humoristiskt. Själv älskade jag att »Dröm om viktlöshet« (1999) gick på »toffelklädda versfötter, som bakom sin lugna rytm och prosaiska syntax är litterärt mycket både raffinerad och varierad«. Hur mycket det än ältades åldrande och förluster var det en vacker, liksom lugnande diktsamling.

I den sista diktsamlingen »Oförklarligt lysande« (2002) citerar Olin Dylan Thomas:

De levande skall förenas med de döda
och därmed känna hur livet vinner
hur livet vidgas till det underverk
det en gång var avsett att bli
And death shall have no dominion.

Inget herravälde, ingen kontroll ska döden ha. Men det hade Ulla Olin, så långt hälsan stod henne bi. Hon överlevde sin man med många år, hon råkade ut för en svår trafikolycka men arbetade sig idogt vidare tills demensen fördunklade hennes sista dagar.

– Sober och rättfram, inte alls den glättiga typen. En folkhögskoleidealist. Folkhög­skoleidealist, när såg ni en sådan sist? Det låter sannerligen varken enkelt eller vardagligt i vår tid, säger Lennart Sjögren.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera