Verka utan att synas

Text: Lisa Bergman

Foto: Scanpix

Sedan 2005, då Dawit Isaak frigavs och något dygn senare åter hamnade i fängelse, har utrikesdepartementet underlåtit att berätta vilka insatser som görs för att få honom frigiven.

– Vi kommenterar inte närmare vilka samtal som förs. Nyttan av de här kontak­terna kan förloras om de blir offentligt kän­da, säger presschefen Cecilia Julin.

Om det var offentlig diplomati som ledde till att Dawit Isaaks frigivning misslyckades 2005, kallas motsatsen tyst diplomati. Men vad är det egentligen? Anders Jörle på utrikesdepartementets pressavdelning avfärdar frågan med att »det är en medial produkt, inte så annorlunda än annan diplomati men jag talar inte om hur vi gör«. Christer Elm, som är ambassadör och ansvarig för diplomatutbildningen, förklarar att det handlar om ett pragmatiskt arbetssätt.

– Vissa saker görs helt enkelt bäst under hand utan att det blir offentligt – uppmärksamhet kan motverka syftet i stället för att främja det, säger han.

Efter att ha talat med en handfull pensionerade diplomater med lång erfarenhet klarnar bilden ytterligare. Tyst diplomati är förhandlingar mellan länder som bygger på förtroende. Bägge parter ska vara förvissade om att innehållet i förhandlingarna inte blir offentligt, vare sig före, under eller efter samtalen. Vikten av tystnad beror i regel på att förhandlingarna innefattar saker som kan framstå som min­d­re smickrande i offentlighetens ljus.

– Så fort media kommer in i bilden blir det lätt en prestigefråga där parterna riskerar att tappa ansiktet offentligt, säger den forna ambassadören Ann Wilkens.

Hur det går till när man ska förhandla i tysthet med ett annat land beror på situationen och på vad som ska åstadkommas. När Sven Hirdman var ambassadör i Moskva kidnappades två pingstvänner i Dagestan, och han fick dra i alla trådar – från ryska utrikesdepartementet och underrättelsetjänsten till oligarken Boris Berezovskij, från tjetjener i Moskva till banditledare i Dagestan.

– Det viktigaste är att ha genuint goda kontakter. Av en ren händelse hade jag varit i Dagestan ett par år tidigare så det var naturligt att ta kontakt med utrikesministern där.

Under Ann Wilkens tid som ambassadör i Etiopien lyckades hon få loss en svensk i just Eritrea utan att saken blev offentlig, men kontakterna var mycket bistra.

– Mötet på utrikesdepartementet var inget behagligt samtal. Eritreanerna satsa­de från början på att skapa en stat helt oberoende av omvärlden. Därför upplevde de att de inte hade något att förlora på att bryta mot folkrätten. Samtidigt var de, som ofta med nyligen självständiga stater, mycket känsliga för kritik från omvärlden.

Det talas ofta om morot och piska och i regel handlar förhandlingarna om att erbjuda motparten något i utbyte mot något annat.

– Den här byteshandeln är känslig och innebär att man måste ha en välfunge­rande inre kompass, säger Dag Klackenberg, tidigare diplomat och under många år utrikesdepartementets expeditionschef.

I ett känsligt läge där de diplomatiska kontakterna sköts i tysthet fordras ödmjuka, kunniga personer.

– Framför allt gäller det att ha gott omdöme och in­te se sig själv som Tarzan, säger Christer Elm på utrikesdepartementet.

– Mardrömsscenariot för båda parter är att bli blåst – därför handlar det om finess och förtrolighet som måste bestå även efter att målet har uppnåtts, säger Dag Klackenberg.

Dawit Isaaks ärende missgynnades sannolikt av att frigivningen blev offentlig 2005. Under Birgitta Karlström Dorphs 40-åriga karriär som diplomat var hon ambassadör i flera afrikanska länder och lärde bland andra känna Eritreas president Isaias Afwerki. Hon ställer sig frågande till hur utrikesdepartementet har hanterat ärendet.

– Jag gissar att de förhandlar också med morötter men sådant är nog inte presiden­ten intresserad av, det här är sannolikt en principfråga för honom, säger hon.