Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Det brutna kontraktet

Med de senaste veckornas bonusdebatt och ett kraschat Saltsjöbadsavtal håller det sociala kontraktet på att lösas upp.

Solen hade ännu inte tagit sig över hustaken, tidigt som det var, när Anders Borg och Thomas Östros avlöste varandra i riksdagens talarstol. Det var för tre veckor sedan. Finansministern och hans socialdemokratiske antagonist var ivriga att plocka poäng, men samtidigt hårt pressade, vilket gjorde att det inte fanns några lätta poäng att vinna.

Detta är krishantering, förklarade Borg.

– Då är den grundläggande uppgiften att säkra samhällskontraktet, att säkra att medborgarna kan känna förtroende för att staten, det offentliga, står stark och kan utföra sin uppgift, sa Borg.

Det är sällan han tar så stora ord i sin mun. Men denna gång fanns det anledning att tala om ett samhällskontrakt som måste räddas. Precis som John Locke gjorde på 1600-talet, Thomas Hobbes före honom, och Jean-Jacques Rousseau ett århundrade senare. Så som de franska och de amerikanska revolutionärerna och statsbyggarna hade talat.

Locke, liberalismens fader, menade att makten endast kan vara legitim så länge den har individernas samtycke. Folket överlåter sin frihet i utbyte mot statens beskydd. Därmed ingår individerna ett kontrakt som hela samhället vilar på. Men om makten bryter mot samhällskontraktet har folket inte bara rätt, utan också skyldighet, att göra uppror.

Och Anders Borg ville inte ha något uppror.

Bonusskandalerna avlöste varandra. Medan anställda riskerade att varslas, om de inte redan hade förlorat jobbet, framkom att deras chefer fick miljonbonusar. Trots att företagen gjorde storförluster. Här någonstans bröts en tyst överenskommelse: om man skördar vinster i högkonjunktur måste man också vara med och dela på riskerna när ekonomin vänder. Ena parten kan inte bara dra sig ur när det passar.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ett brev adresserat till Anders Borg, med en gevärskula och en anvisning om att skjuta en namngiven företagsledare, var det mest extrema.

Också i andra länder, där liknande skandaler växte fram, tog sig ilskan starka uttryck. I Frankrike syntes massdemonstrationer, och strejkande arbetare låste vid flera tillfällen in sina chefer på deras kontorsrum. Samtidigt fick en sparkad brittisk bankchef, som vägrat betala tillbaka sin jättepension, både sin Mercedes och sitt hus vandaliserade.

När det senare framkom att AMF:s förre vd Christer Elmehagen fått 62 miljoner kronor i pension för de tio år han satt på posten tog frågan ytterligare en vändning i Sverige.

LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin, hon som ska företräda arbetarna, satt i styrelsen och hade själv godkänt pensionen. Hon skyllde på att hon blivit lurad, med det hjälpte föga.

– Mitt intryck är att ju längre ner du kommer ju mer kritik finns det. På arbetsplatserna är jag övertygad om att det finns en kompakt ilska. Och den riktar sig dels mot näringslivet men också mot de egna. Det finns verkligen en spricka, säger Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider.

Han är förvånad över att stödet för Wanja Lundby-Wedin varit så starkt hos LO:s förbunds- och distriktsordföranden, trots medlemmarnas kritik.

– Men det kan bero på att de upplever att hela fackföreningsrörelsen är så tillbakapressad på grund av försämringar i a-kassan och andra saker som regeringen har gjort. Då sluter de upp extra hårt kring Wanja Lundby-Wedin, vilket jag tycker är ett taktiskt misstag eftersom de kommer att förlora på det i slutändan i alla fall, säger Greider.

Grunden för det svenska samhällskontraktet har sedan 1938 varit Saltsjöbadsavtalet, som slöts mellan LO och arbetsgivarföreningen Saf. Det i en tid när Sverige sedan länge hade dominerat den internationella statistiken över arbetsmarknadskonflikter.

Avtalet gav avtalsenliga löner åt arbetarna och arbetsfred åt företagen. Samförstånd skulle råda. Och parterna skulle själva bestämma över spelreglerna på arbetsmarknaden.

70 år senare var Saltsjöbadsavtalet överspelat. LO och Svenskt Näringsliv inledde förhandlingar om ett nytt, modernt huvudavtal. Men i början av mars bröt förhandlingarna samman. Svenskt Näringsliv hoppade av sedan facken vägrat gå med på begränsningar i strejkrätten och en uppluckring av turordningsreglerna vid uppsägning.

Det är detta, inte stormen kring bonusarna, som är det verkliga tecknet på att den svenska modellen har urholkats, menar Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander, som skrivit boken »Makten över arbetsmarknaden«. En utdragen process som accelererat med den ekonomiska krisen.

Göran Greider håller med.

– Det handlar inte om revolutioner utan om en gradvis nedvittring av samhällskontraktet, säger Greider.

Nycander fortsätter:

–  Parterna glider isär varandra mer och mer, och de som lider mest av det är löntagarsidan. Arbetsgivarna kan fortsätta att dra sig ur det kollektiva systemet, precis som de hållit på med i 20 år.

Han radar upp exempel. Hur Saf först bröt upp från de samordnade centrala förhandlingarna, sedan lade ner sin förhandlingsavdelning och därefter döpte om sig till Svenskt Näringsliv för att markera att de inte längre vill betrakta sig som en part på arbetsmarknaden.

Numera vill de samarbeta så lite som möjligt.

– Arbetsgivarna försöker, precis som i Vaxholmsfallet, att på olika sätt försvaga det fackliga inflytandet. Så gjorde de inte på Saltsjöbadstiden. Tvärtom såg de en stark fackföreningsrörelse som en tillgång på den tiden, säger Nycander.

Resonemanget då var att det inte rådde något motsatsförhållande mellan starka arbetsgivare och starka fackföreningar, vilket Nycander anser är giltigt även i dag.

– Starka arbetsgivare är inte en nackdel för lönetagarna. När båda parterna är väl organiserade brett över hela arbetsmarnaden så har de väldigt mycket gemensamma intressen.
Men som det är nu, menar Nycander, har det fackliga inflytandet minskat. Och med det även samförståndet.

Att den svenska modellen i högsta grad är en politisk fråga framstod tydligt när finansminister Anders Borg stod i riksdagen och talade om att säkra samhällskontraktet. Bara två dagar tidigare hade förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal brutit samman. Plötsligt hade frågan hamnat i regeringens knä.

Men att rädda samförståndet på arbetsmarknaden samtidigt som näringslivet och LO-ledningen upplever en legitimitetskris är ingen lätt uppgift.

Att dra politiska framgångar av det är uteslutet, vilket syntes när riksdagen i förra veckan samlades för en extradebatt om bonusarna. Allianspolitikerna försökte segla med i proteststormen med ett utspel om att avskaffa bonusarna i de statliga företagen. Effekten uteblev dock när det framkom att de själva låg bakom de frikostiga bonusreglerna.

Vänsteroppositionen, som hade kallat till riksdagsdebatten, förlorade sin tyngd när Wanja Lundby-Wedins roll i AMF-skandalen kom upp till ytan. Eller som vänsterpartiledaren Lars Ohly uttryckte det:

– Tyvärr har girighetens kultur smittat av sig in i arbetarrörelsens led.

För regeringen Reinfeldt handlar det om en balansgång. Åtgärderna måste vara kraftiga, men trovärdiga. Trovärdigheten är det centrala. Båda sidorna måste vara nöjda för att det sociala kontraktet ska kunna leva vidare.

Fredrik Reinfeldt kan inte göra som USA:s president Barack Obama och införa en 90-procentig straffskatt på bonusar. Obama möttes av ett näringsliv som jämförde skatten med en häxjakt. Bankmän talade om en finansiell avrättning, en tillbakagång till stenåldern och det mest anti-amerikanska som någonsin ägt rum. Reinfeldt vill inte krascha sin relation med Svenskt Näringsliv.

En annan risk, om för lite görs, är att arbetstagarna helt enkelt känner att det inte finns något samhällskontrakt längre, och därmed ingen arbetsfred. Det scenariet ser Göran Greider framför sig.

– Det kommer att bli bråkigare på arbetsmarknaden, om inte arbetsgivarna fullkomligt vinner slaget som man gjort i England eller USA. Men dit är det så långt. Även om samhällskontraktet steg för steg helt rivs upp så kommer det fortfarande under överskådlig tid att finnas en väldigt stark fackföreningsrörelse som i vissa lägen kan sätta en enorm kraft bakom sina krav och stanna produktionen, säger Greider.

Svante Nycander gör en annan analys.

– Depression verkar dämpande på stridsviljan. Folk är rädda att förlora jobben och då går man inte ut i strid.

Oavsett utveckling, blir det politikerna som åter måste förankra samhällskontraktet. Deras makt vilar på den, som John Locke skulle ha sagt.
Och deras retorik.

– Anders Borg och Fredrik Reinfeldt, precis som deras politiska motståndare, hänvisar ju alltid till den monolitiska svenska modellen. Frågan är hur länge man kan göra det om den inte längre finns?, frågar sig Greider.

– Till slut så kommer retoriken inte att fungera. Inte åt något håll. Och då försvinner ytterligare en möjlighet till konsensus, säger han.

Då har inte bara det svenska samhällskontraktet vittrat sönder för länge sedan, utan också dess myt förlorat sitt värde.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera