Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

USA tvingas backa

Afrikanerna vill inte ha fler amerikanska militärbaser. Därför måste Pentagon ändra strategi.

Demonstrativt rycker överstelöjtnant Mark i sitt kavajslag när han förklarar idén bakom U.S. Africa Command, eller »Africom« som USA:s nya kommando i Afrika kallas.

– Tanken är att vi ska bära kostym i stället för uniform, keps i stället för stridshjälm. Det handlar om att bygga förtroende hos lokalbefolkningen, både militärt och civilt, säger han.
Mark, en snaggad man i 40-årsåldern, ledde den första truppen in i Irak under invasionen 2003 och har i dag en högre post inom Africom. Därför vill han inte förekomma med sitt riktiga namn.

Africom kan ses som resultatet av de slutsatser som det amerikanska försvaret dragit av misstag man begått i Irak och Afghanistan, menar han.

– Det kan definitivt ses som en läxa. Vi måste lära oss att lyssna. Det handlar om att bli bättre på att förstå länder och deras olika kulturer för att kunna bygga långsiktiga och hållbara lösningar, både militärt och civilt.

Afrika låg länge långt ner på det amerikanska försvarets prioriteringslista.  I och med ett ökat beroende av afrikansk olja, säkerhetshot och ett växande intresse för den resursrika kontinenten från stormakter som Kina, Indien, Ryssland och EU – har USA ändrat inställning. I dag ses Afrika som strategiskt, diplomatiskt och ekonomiskt mycket viktigt.

För att underlätta kontakten och samarbetet med de afrikanska nationerna lanserades därför Africom storslaget den 1 oktober 2008 för att överta och utveckla ansvaret från de tre militärkommandon som dittills delat på uppdragen i Afrika. Huvuduppgiften är att stödja amerikansk politik i Afrika, hjälpa samarbetsorganet Afrikanska unionen (AU) och träna afrikanska säkerhetsstyrkor i terroristbekämpning.

Initiativet är det första där försvarshögkvarteret Pentagon, försvarsdepartmentet, utrikesdepartementet och regeringens hjälporgan USAID medverkar i ett långsiktigt, nära samarbete.

Den avgående presidenten George W Bush tänkte också att Africom skulle »främja utveckling, hälsovård, utbildning, demokrati och ekonomisk tillväxt« i regionen.

Men Africom fick ett iskallt bemötande i Afrika, bland annat från det inflytelserika utvecklingsorganet Southern Africa Development Community. Djiboutis ambassadör i USA, Roble Olhaye, menar att roten till problemen är att Africom har velat upprätta huvudkontor på afrikansk mark.

– Varför behövde de göra det? Hade de lagt det i USA hade det inte varit några problem. Läggs det i Afrika får det helt andra förtecken, säger han frustrerat.

På grund av krigen i Irak och Afghanistan är den amerikanska armén impopulär bland stora delar av den afrikanska befolkningen – kanske speciellt de 45 procent som är muslimer – och många misstänker att det i realiteten skulle handla om militärbaser, inte »kontor«.

Africom kritiseras nu för att vara ett neokolonialt instrument, skapat för att säkra USA:s tillgång på afrikansk olja, som enligt National Intelligence Council kommer att utgöra uppskattningsvis 25 procent av USA:s oljeimport runt år 2015. Olja från Guineabukten i västra Afrika är nämligen lättare och billigare att transportera än den från Persiska viken. Afrikas oljetillgångar är också enklare att skydda än dem i Mellanöstern.

Det är inte bara Afrikas olja som USA konkurrerar om, utan även naturgas och mineraler som diamanter, guld, platina, krom, kobolt och mangan. De starka affärsintressena gör det svårt för Africoms svarta fyrstjärniga befälhavare att distansera sig från Afrikas mörka historia av kolonialism, konstaterar bloggaren Kuol Mangar på Africoms hemsida. »Det var självklart att general Ward skulle ses som en av de gamla afrikanska ledarna som sålde ut kontinenten till den vite mannen«, skriver han.

Medan vissa inom Africom skyller misstron på auktoritära regimer i Afrika som givit militären dåligt rykte, tillstår Africoms vice befälhavare, Mary Yates, att lanseringen av Africom var odiplomatisk.

– Innan man introducerar en sådan här sak måste man lyssna och konsultera för att ta in andra perspektiv, men entusiasmen på försvarsdepartementet var så stor att det inte gavs tid till det, konstaterar hon.

Motståndet har tvingat Africom att trappa ner ambitionerna. Frågan om egna kontor, eller baser, i Afrika har nu lagts på is under de närmaste tre åren. I stället kommer personalen, för närvarande 900 personer, snart 1 300, tills vidare att vara baserad i tyska Stuttgart. Det affärsfrämjande och humanitära utvecklingsarbetet har också skurits ner, eftersom amerikanska hjälporganisationer motsatt sig militärens inblandning.

Nu understryker USA ödmjukt vikten av att arbeta på de afrikanska ländernas villkor och fokusera på fredsbevarande uppdrag och terroristbekämpning. Ett av de största hoten mot Afrikas och Europas säkerhet anses ligga i Sahel – en halvtorr savann söder om Sahara som sträcker sig från Senegal till Eritrea. Där befarar USA att grupper som al-Qaida Maghreb ska växa. Från USA:s enda militärbas i sub-Sahara i Djibouti utrustar och tränar Africom afrikanska styrkor, och försöker också etablera en modern kustbevakning för att bekämpa pirater och smuggling längs Somalias kust.

Men frågan om Africom är bra eller dåligt för Afrika har inte bara orsakat uppståndelse i Afrika utan också delat experterna på hemmaplan. Konsulten och ambassadören Herman J. Cohen, som var chef för State Departments (utrikesdepartementet) Afrikaavdelning 1989–1993, tycker att Africom är »övervägande bra«.

– Militären bygger skolor och kliniker, och bekämpar terrorism, säger han och tillägger att han »inte ser frågan om oljan som kontroversiell«.

– Amerikanska oljebolag behöver inte militärt stöd i länder som Nigeria, Angola eller Gabon. Intresset och kontakterna finns redan där.

Att USA skulle se Kina som ett hot är överdrivet, menar han. Den kommunistiska supermakten, som också har militär närvaro i Afrika, ses snarare som en aktör man har många intressen gemensamt med.

– Kineserna gör många bra saker. De bygger infrastruktur. Om kineserna vinner affärskontrakt är det bara rättvist. Det är ett öppet spelfält.

Säkerhetsanalytikern Daniel Volman, som är medlem i lobbygruppen Resist Africom, menar att det är oärligt att låtsas som om det inte är oljan och Kina som är huvudorsakerna till satsningen bakom Africom. Han påminner om Central Command som bildades 1983 för att skydda oljan i Mellanöstern.

– Jag tror inte någon har några illusioner om vad det egentligen handlar om, säger han och påpekar, i likhet med tankesmedjan International Crisis Group, att terroristhotet inte är så stort som USA påstår.

Africoms strategi ligger inte i Afrikas intresse eftersom man inte kan säkra olja militärt, menar han:

– Afrika behöver inte unilateralt militärt engagemang från USA, Kina, Ryssland eller Europa. Det enda hållbara sättet är att främja demokrati och på så vis uppnå säkerhet, stabilitet och utveckling. USA borde arbeta mer genom FN och Afrikanska unionen. Det skulle ge Afrika bättre kontroll över sin framtid.

Läs mer: Så vann Kina Afrika, Europas dystra historia tynger

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera