Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vi behöver en skattechock

Anders Borg måste stimulera mera. Men inte genom ökade bidrag och sänkt inkomstskatt.

Förr om åren sågs de som den svenska statskassans vakthundar.

Konjunkturinstitutet, som gör Sveriges offentliga prognoser, brukade alltid gnälla på regeringen för att inte budgetunderskotten var mindre, eller överskotten större. Men nu har vakhundarna bytt sida.

Trots att Sveriges statsfinanser skenar från rekordöverskott till ett minus på över 100 miljarder kronor vill Konjunkturinstitutet spä på 58 extra miljarder 2009–2010. Många andra experter kräver ännu mer. Och oppositionen självklart mest av alla.

Mot alla dessa står finansminister Anders Borg.

Det är väldigt lockande att ge Borg rätt. Sist det var kris i Sverige nådde Borgs borgerliga företrädare Anne Wibble det största budgetunderskottet i modern tid, något Göran Persson sedan påminde om i tio års tid. Hundratals miljarder i arbetsmarknadsåtgärder visade sig inte hjälpa utan stjälpa. Sverige kan inte offra statsfinanserna på finanskrisens altare.

Just nu kranar Riksbanken och rege­ringen dessutom redan på gigantiska penningströmmar. En vacker dag tinar världens finansmarknader upp och då kommer det vända fort. Med så mycket stimulans kan nästa uppgift bli att tvärbromsa. Därför måste allt det som expanderas nu kunna stramas åt i morgon.

Inte nog med det. Ironiskt nog kommer de flesta svenskar som har jobbet kvar att få det bättre än någonsin i år tack vare sänkta räntor, lägre inflation och lägre skatter. Problemet är att många går runt med arbetslöshetsångest och inte vågar spendera.

Ändå har Borg fel. Svensk ekonomi måste stimuleras mer. Dels därför att Riksbankens räntesänkningar tar för lång tid att slå igenom, dels därför att när räntan redan är nära noll finns inget annat att göra. Det är inte Keynes, det är vad alla, monetarister, nykeynesianer, nyliberaler, som läst nationalekonomi vet.

Anders Borg invänder att Sverige redan stimulerar mest av de 20 främsta ekonomierna, enligt en OECD-studie. Men det är gamla siffror.

I OECD:s senaste rapport är det bara USA och Australien som sticker ut. Sverige ligger efter. Enligt Konjunkturinstitutet kan ett rejält stimulanspaket rädda hela 1,4 procent av Sverige:s BNP. Och de är inte kända för lyckokalkyler.

Det går inte att ena minuten prognostisera att BNP rasar 4,2 procent 2009, det största fallet sedan Hitler marscherade över Europa 1940, och i samma andetag säga att det gäller att inte förivra sig. Tricket är att spendera pengar nu som i nästa steg lika snabbt måste kunna dras in.

Kommunerna och landstingen kräver miljarder för att behålla anställda.

Redan från början måste regeringen säga att alla de tiotals miljarder som de snart tvingas ge till kommuner och landsting, lika skyndsamt kommer dras tillbaka när konjunkturen går ur den akuta krisfasen. Men inte heller det kommer räcka.

Det är nu det avslöjas hur smärtsamt beroende Sverige gjort sig av gammal basindustri. Att fordonsindustrin är större i Sverige än nästan alla andra industriländer är i dag inte en källa till stolthet utan oro. Svensk ekonomi fal­ler mer och arbetslösheten stiger snabba­re än flertalet andra europeiska länder. Ungdomsarbetslösheten är en av Europas högsta.

Lusläs arbetslöshetsstatistiken och två saker sticker i ögonen. Den ena är att de flesta varsel är kopplade till exportindustrin. Det andra är att det inte är uppsägningarna som är den stora skillnaden mot ifjol – det är den totala avsaknaden av nya jobb.

Det måste skapas flera hundra tusen nya jobb i Sverige 2009–2010 om inte arbetslösheten ska skena. Vem är det som ska våga anställa? Just nu är det mest småföretagen. Enda vägen ur krisen är att de fortsätter anställa, mot alla vindar. I länder med starka småföretag och dynamisk arbetsmarknad, som Danmark och Holland, är arbetslösheten mycket lägre och stiger långsammare.

Borgs gamla politik byggde på att sänka bidrag och inkomstskatter för att uppmuntra fler att gå tillbaka i arbete. I dag är det inte längre någon brist på incitament att söka jobb. I dag behöver företagen uppmuntras att anställa.

Om man vill göra något som både är kraftfullt nog, men ändå går att återkalla när konjunkturen vänder, är det sannolikt bara en »skattechock« riktad till småföretagen som hjälper.

En massiv, riktad sänkning av arbetsgivaravgifterna till företagens första tio anställda till exempel. Det finns cirka 250 000 företag med mindre än tio anställda i Sverige. Tar man bort hela skattedelen av arbetsgivaravgifterna, cirka 7 procent, för de tio första anställda skulle det kosta kanske 15 miljarder kronor, mindre än de ackumulerade räddningspaketen för Saab och Volvo.

Den politiska fördelen med sänka arbetsgivaravgifter är att till skillnad från höjda bidrag eller sänkta inkomstskatter är politiskt billiga att höja nästan hela vägen igen i en högkonjunktur.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera