Björn Borg

Text: Nils-Olof Zethrin

Bild: SCANPIX (1938)

Den unge Björn Borg simmade redan i Berlin 0S 1936, men det var vid EM 1938 som han 18 år gammal bärgade sina största segrar genom guld i frisimmets 400- och 1500-meterslopp. För detta fick han Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Under denna tid fanns inga VM i simning, så en vinst i EM ansågs vara av allra högsta internationella klass. Tyvärr fick inte Borg möjligheten att tävla i OS 1940 eftersom mästerskapet ställdes in på grund av världskriget.

Simningen var på modet mellan krigen. Biografnäringen stod för simfilmer med Anette Kellerman, Gertrud Ederle och Duke Kahanamoku som publikdragande simkonstnärer, som banade väg för senare tiders filmer med Esther Williams.

Från offentligt håll lades stor vikt vid badande. Badkongresser hölls, det investerades stora summor i offentliga bad och det var då som det nästan stadfästes att grunden i den svenska identiteten var att kunna simma.

Arne Borg, den andra legendariske simmaren (som inte var släkt med Björn), bidrog till sportens stora popularitet med sina världsrekord, OS-guld och »trekejsar-slag« världen över med Andrew »Boy« Charlton och Johnny Weismuller. Under 1930-talet åkte han runt i landet och invigde badanläggningar vid stora eldfester, med cigarren, även under simningen, tryggt vilande i mungipan.

År 1938 kan betraktas som ett märkesår inom svensk simning. Dels tack vare Sally Bauer som kämpade i olika långdistanslopp på öppet hav och dels tack vare den mindre spektakulära och mer rent idrottsinriktade Björn Borgs framgångar.

Han kom att kallas för »sälhunden från Peking«. Smeknamnet, eller vad som inom vetenskapen kallas för det affektiva namnet, rymde en lexikalisk omtolkning av hans personliga uttryck i bassängen, en referens till den internationella simningens stjärnor och en tradering av folklig humor (»Peking« i smeknamnet kommer från en föreläsning av Sven Hedin som ska ha innehållit liknelser där Peking respektive Nanking, vilket betyder den norra staden och den södra staden, på samma sätt som principen för namnen Norrköping och Söderköping.)

Borgs personliga uttryck låg i de repetitiva rörelser som är simningens själva grundessens. Allsidigheten var något som kännetecknade Borg och han var en utpräglad allroundsimmare som behärskade de olika simsätten och alla distanser. Hans simning karaktäriserades av en kraftig och jämn stroke med lika fördelning på arm- och bentag. Under sin karriär jämfördes han med »Boy« Charlton, som kallades »sälhunden från Sydney«. Björn Borgs simning på längre distanser påminde om Charltons kraftfulla simning med brett saxtag med benen, flertaktiga bentag som pressade kroppen upp i ett högt vattenläge. Inga döda moment fanns i simningen och effekten blev ett jämnt glid fram i vattnet likt en sälhund.

Björn Borg flyttade till Schweiz under 1950-talet, men han kom ändå att under hela livet hålla en nära kontakt med sin moderklubb Norrköpings Kappsimningsklubb. Den närhet som han hade till idrotten gjorde antagligen att han samtidigt värjde sig för storslagna hyllningar. När man, som Borg gjorde, förhörde sig om hur det gick i den dagliga träningen för klubbens juniorer, kändes det säkert en aning malplacerat för honom att hyllas med en minnesplakett vid hans gamla hemmaanläggning i »Peking«. Enligt Norrköpings Tidningar ägde planeringen för denna plakett, som förra året sattes upp i hörnet av Gamla och Nya Rådstugugatan i Norrköping där entrén till det gamla varmbadhuset låg, rum under hemlighetsmakeri. Trots närheten till simningen och att simsällskapet har två stipendier under hans namn, trodde Borg försynt att ingen numera kände till hans simprestationer.

Genombrott vid unga år och lite blyg, men med en kraftfullhet och effektivitet i sin idrottsutövning – det liknar på många sätt en beskrivning av Björn Borgs namne inom tennisen. Men där stannar likheterna. Tennisspelaren förde in popstjärnehysterin i tennisen, medan simmaren snarare stod för motsatsen, nämligen att föra tillbaka intresset för simning till att mer handla om idrotten och mindre om show.