Konst och vetenskap i Riksbanken

Text: cecilia nikpay, London

Foto: Markus Dahlberg / SCANPIX

När man på 1920-talet började intressera sig för förändringar i prisnivån, tog man sig an ett fenomen som gäckat ekonomerna sedan dess. Ännu i dag vet ingen entydigt hur prisutvecklingen kan styras, man är osams om hur den bäst ska mätas, och den bestäms till stor del av så flyktiga ting som marknadsaktörernas förväntningar. Inte kan diskussionen heller avfärdas som teoretisk eftersom pengars värdeutveckling skapar omedelbara vinnare och förlorare. Det ställs på sin spets nu när Sveriges och flera andra länders senaste konsumentprissiffror pekar mot deflation.

Klivet under nollpunkten har hettat upp debatten om vad centralbankerna borde göra. En grupp ekonomer, med nobelpristagaren Paul Krugman i spetsen, varnar högljutt för ett varaktigt deflatoriskt klimat med allvarliga konsekvenser för tillväxten. En annan lika tung gruppering av centralbankirer och forskare varnar i stället för motsatsen: hög inflation orsakad av rekordlåga räntor och omfattande tillförsel av likvida medel till marknaden. De två gruppernas analyser skiljer sig såväl vad gäller diagnosen som lämplig medicin.

– Kanske kan vi kalla det irrflation, har Princetonprofessorn Harold James sammanfattat de motstridiga buden.

Marianne Nessén, biträdande chef på avdelningen för penningpolitik i Riksbanken, anser dock att läget är under kontroll.

– Det råder bred konsensus om att recessionen i världen måste bekämpas med extraordinära medel för att minska risken för deflation. Men det man är rädd för är en långvarig period av prissänkningar som skulle få tillväxthämmande effekt. Det vill säga när människor skjuter upp konsumtion och investeringar på grund av att de förväntar sig prissänkningar. Det finns ingen anledning att tro att det ska hända i Sverige.

Nessén pekar på att volatila delar av priserna – framför allt bostadskostnaderna, som sjunkit i takt med räntan – inte bör tolkas som verklig deflation. Inte heller effekterna av rörelser i energi- och råvarupriser ska tydas som underliggande deflation, anser hon.

Andra observatörer blir däremot nervösa av den låga aktiviteten i ekonomin och att Sverige i princip har nollinflation trots att den svaga kronkursen borde driva upp priserna via dyrare import.

Investerare väljer olika värdepapper alltefter övertygelse för att skydda sig mot deflation respektive hög inflation. De inflationsrädda har börjat handla realränteobligationer  och guld, medan de som befarar deflation köper statsobligationer.

Centralbankernas tillkämpade lugn vad gäller prisutvecklingen kan dock inte dölja att de samtidigt befinner sig i en existentiell kris. Den brittiske ekonomen Martin Wolf menar att inflationsmålet som styrmedel betraktats som den heliga graalen sedan det sattes i centrum för stabiliseringspolitiken i början av 1990-talet. Den lugna period som följde dubbade chefen för Europeiska centralbanken Jean-Claude Trichet stolt till »the great moderation«. Men sedan kom krisen och visade att stabila priser var långtifrån detsamma som en stabil ekonomi.
Cinzia Alcidi, forskare vid tankesmedjan Centre for European Policy Studies, anser att lärdomen är att centralbankernas mål bör breddas till att innefatta finansiell stabilitet i sin helhet, inte bara prisstabilitet. Hon understryker dock att det bara är möjligt om de får tillgång till nya styrmedel.

– Det räcker inte längre att centralbankerna kan förändra räntan och tillföra likviditet. Man skulle kunna tänka sig att de också fick möjlighet att flexibelt reglera bankernas krav på kapitalreserver. Det påverkar konjunkturcykeln mer effektivt, säger Alcidi.

Bryssel surrar för närvarande av konferenser och debatter om hur framtidens stabliseringspolitik borde utformas. Mycket som tagits för givet det senaste decenniet omprövas i grunden. Eller som professor Harald James säger:

– Penningpolitik styrd av inflationsmål har nått sitt sanningsögonblick. Man tvingas inse att centralbankernas uppdrag är lika mycket en konst som en vetenskap.