Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Segerns pris

Sri Lankas president vill inte ha publik när tamilerna slås ner. Fokus utsända Urban Hamid och Martin von Krogh har träffat dem som regimen vill tysta.

Det är 37 grader varmt. Svettpärlorna droppar ner på plastsätet i vår tuktuk, det trehjuliga fordon som används som en slags taxi på de här breddgraderna.

Vi slinker förbi de beväpnade vakterna in på General Hospital i staden Trincomalee, i den östra delen av Sri Lanka. Den vita trevåningsbyggnaden är skabbig. Rappningen är borta på sina ställen. Oroliga föräldrar med små barn springer genom korridorerna för att få vård. En ung man väntar tålmodigt utanför ett undersökningsrum med sitt lilla barn i famnen.

Nu är detta främst ett civilt sjukhus, men fram till nyligen fungerade det som ett fältsjukhus. En läkare berättar att sjukhuset tog emot den första båten med flyktingar i januari. Sammanlagt mottog de tolv båtar med totalt 4 000 flyktingar under de två månader som evakueringen ägde rum. Det var Internationella Röda Korset som stod för transporten av sjuka och skadade från de våldsamma striderna uppe i Mullattivu. Man försökte att hålla samman familjerna så gott det gick.

Normalt är det två kirurger, och tre allmänpraktiserande läkare som tillsammans med 120 sjuksystrar driver vårdanläggningen som har en kapacitet att ta emot 500 patienter. När trycket var som hårdast fick de hjälp av ett team från Röda Korset för att hinna med alla patienter. De tog emot allt från skottskador till människor som led av undernäring och uttorkning.

– De enda fall vi inte kunde ta emot var huvudskador eftersom vi inte har någon magnetröntgen. Dem skickade vi till Colombo, berättar en läkare.

De vill inte gärna tala om vad de sett och upplevt. Det är bara några veckor sedan den senaste båtlasten med flyktingar anlände till sjukhuset. De medger att det finns några tiotal flyktingar kvar men att de befinner sig på samma avdelningar som vanliga patienter. Men de får egentligen inte tala om detta, inte ge intervjuer till utlänningar utan tillstånd. Här finns övervakningskameror för att hålla koll på alla som arbetar där. Men läkarna på General Hospital i Trincomalee vill berätta vad som händer i Sri Lanka, och de är oerhört besvikna på omvärlden. Inte minst FN.

– Världssamfundet har lovat oss mycket. Men det är bara prat. Vi har till och med fått medicin som har gått ut. Vi vet inte vad vi ska göra med den, berättar en annan läkare uppgivet.

Hans känsla är att en del av de som arbetar för internationella NGO:s (non-governmental organizations, som Röda Korset) bara är där för att tjäna pengar och sko sig på Sri Lanka.

Bara ett tiotal mil därifrån pågår fortfarande häftiga strider mellan de tamilska tigrarna och regeringsstyrkorna. Bägge sidorna anklagas för övergrepp mot den civila befolkningen, och Human Rights Watch har begärt att det ska göras en undersökning om parterna har gjort sig skyldiga till krigsbrott. De tamilska tigrarna håller 200 000 människor som gisslan på en liten landremsa i närheten av Mullativu, i den nordöstra delen av ön. Och de lankesiska trupperna, som är tungt beväpnade och flygbombar det stängda området, anklagas för att ha gått för långt i sin kamp mot tamilerna.

De tamilska tigrarna anklagas för att tvångsrekrytera barn till sin armé, att tvinga civilbefolkningen till slavarbete och att skjuta på dem som försöker lämna krigszonen. Det är bara vissa NGO:s som har fått tillträde dit. Men de flesta av dessa biståndsarbetare är rädda för att uttala sig. De som berättar vill vara anonyma, de är rädda för repressalier, och för att inte få fortsätta sitt arbete bland de mest utsatta.

En lankesisk kvinnlig hjälparbetare som vi träffar på hennes kontor i Colombo beskriver situationen ute i ett av lägren som hon själv lyckats ta sig in i med svårighet. Det överbelamrade sjukhuset som ligger i lägret har en kapacitet på 450 patienter men där fanns runt 1 500 när hon var på besök.

Hon snubblar över orden och har svårt att dölja sin upprördhet och ilska.

– Det låg patienter på golvet och alla var i ett bedrövligt skick.

Många människor led av undernäring och uttorkning eftersom de inte haft tillgång till vatten och mat på flera dagar. Där fanns kvinnor och barn som saknade bägge benen eller händerna. Hjälparbetaren såg tydliga spår av klusterbomber: splitter i ansikte, på ben, armar och över hela kroppen. En del skador tydde på att de utsatts för granatbeskjutning eller artillerield. En del hade brännskador över hela kroppen.

– Kvinnor utsätts för sexuellt våld och våldtäkter av paramilitären. De förs bort och ibland dödas de efter att ha våldtagits, säger hon.

Själv känner hon till tre kvinnor som attackerades när de letade efter sina försvunna makar. Det har blivit så vanligt med våldtäkt att hennes organisation delar ut en aborttablett som ska tas dagen efter så fort de undersöker en kvinna.

Men våldtäkt är något som man inte kan tala om i det tamilska samhället (liksom i många andra kulturer) därför att det bringar vanära över familjen och samhället.

– Om en kvinna blir våldtagen är hennes framtid förstörd, konstaterar hjälparbetaren.

– När det gäller sjukvården, så har regimen gjort en avvägning att det är bättre att folk får dö än att informationen får komma ut. Så förklarar en västerländsk biståndsarbetare på en knastrig telefonledning inifrån det stora flyktinglägret i Vavunia varför regimen inte vill att läkare och hjälparbetare från utlandet ska komma in och jobba i läger och på sjukhus.

Med för många NGO:s och hjälporganisationer innanför avspärrningarna kan myndigheterna inte kontrollera flödet av information som kommer ut. Den västerländska hjälparbetaren beskriver bristen på sjukvård, medicin och sjukhus i lägret i Vavunia, som har mer än 150 000 internflyktingar.

Han har plockat upp flyktingar som legat i det närmaste livlösa på marken efter att de lyckats fly från krigszonen till lägret. Många har varit utan mat och vatten i flera dagar och skulle ha dött där på vägen om de inte fått hjälp. Eftersom lägret är överbefolkat sprider sig sjukdomar väldigt snabbt bland framför allt barn, gamla och orkeslösa. De vanligaste sjukdomarna är hosta, virusfeber och vattkoppor.

– De starkaste överlever. För att man ska få mat måste man vara stark nog att kunna tränga sig före i matkön. De som inte orkar göra det svälter ihjäl, konstaterar han.

Många i lägret lider också av post-traumatisk stress och skulle behöva psykologisk hjälp. Men det får bara barnen, många föräldrar lämnas apatiska och oförmögna att ta hand om sig själva och sina barn.

En präst som arbetar för en kristen NGO i Trincomalee är hård i sin kritik av internationella NGO:s.

– Under tsunamin kom de hit för sig egen skull, inte för vårt folk. De kommer bara hit för att tjäna pengar. De gör ingenting. Bara snackar. Jag vill inte att de ska komma efter folkmordet och säga att vi inte visste någonting och inte kunde göra någonting, säger han upprört på sitt kontor.

Prästen har just kommit tillbaka från en resa till ett av flyktinglägren. Han är upprörd. Han har sett fruktansvärt lidande, framför allt hos barnen. De får inte gå i skolan, och de leker inte. Därför försöker hans organisation att bedriva undervisning och sociala aktiviteter i lägren för att engagera dem.

Mahinda Rajapaksa har sedan han valdes till president 2005 trappat upp konflikten med tamilska tigrarna, och militariserat landet. Miljontals dollar har satsats på vapeninköp och en fördubbling av antal trupper till ungefär 200 000 man. Detta har fullständigt ruinerat landet. Enligt tidningen Economists beräkningar har landets valutareserv sinat och räcker bara för ytterligare några veckors import. Turistnäringen, som tidigare stod för 6% av landets BNP, har också drabbats hårt. Hundratusentals människor som arbetar med turism riskerar att bli arbetslösa.

Det är ingen tvekan om att de tamilska tigrarna kommer att förlora sitt sista fäste utanför Mullativu inom kort. Men priset för president Mahinda Rajapaksas seger är högt. Det har kostat landet tusentals döda och sårade, och miljontals kronor i vapen, förstörelse och förlorade inkoms­ter för landet. Regimens internationella rykte har också fått sig en rejäl törn.

Sri Lanka är på väg att hamna i kylan hos många regeringar. Det innebär att det blir svårt att få lån utomlands, och svårt att övertyga investerare att det är en bra idé att investera i landet. Sri Lanka har, som så många militärdiktaturer, hamnat i en ond cirkel. Regeringen tvingas dra åt tumskruvarna allt hårdare för att kväsa den interna oppositionen innan den blir för stark.

Samtidigt blir regimen beroende av stater med en liknande maktstruktur. Så är fallet redan nu; Sri Lankas närmaste vänner finns bland länder som Pakistan, Iran och Libyen. Pakistan är dess största vapenleverantör. Iran har försett landet med 70% av oljebehovet och Libyen väntas erbjuda ett lån på 500 miljoner dollar.

Men vad ska Sri Lanka göra med de 200 000 internflyktingar som riskerar att tvingas stanna kvar i interneringsläger i flera månader till? Vad kommer att hända med de tamiler som känner sig förföljda och diskriminerade efter tigrarnas nederlag i den långvariga konflikten? Pessimistiska bedömare anser att risken är stor att nederlaget leder till en radikalisering hos tamilerna och en ökning av självmordsattacker i framtiden. Ett mer splittrat och sönderslaget motstånd, men ett motstånd som kommer att finnas kvar hos alla dem som drabbats av inbördeskriget.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera