Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Cirkusproletariatet

Artisterna för ett hårt liv, och allt färre vill nu betala priset för några timmar i strålkastarljuset.

Det har hällregnat oavbrutet ända sedan karavanen med lastbilar och husvagnar rullade in på Sätravallen i Gävle tidigt på morgonen den här tisdagen i maj. Tältet är uppe, elefanterna, hästarna och de andra djuren betar i sina provisoriska hagar, invid en bensinmack och en Lidlbutik. Allt är stilla. Cirkusartisterna vilar i sina husvagnar. De portabla parabolantennerna går varma.

En välfylld kundvagn med den blågula Lidlloggan rullas fram till en av husvagnarna närmast cirkustältet. Hunddressören Wolfgang Lauenberger, hans fru Lana och deras 18 månader gamla dotter Alexa har varit på den tyska stormarknaden och fyllt på förråden.

Han är sjätte generationens cirkusartist och har uppträtt världen över. Det är nionde året han och hans tolv hundar gör en sommarsäsong i Sverige. Han tror att dottern kommer gå i sin fars fotspår, och visar genom att utföra ett balansnummer i luften med den skrattande Alexa.

I år ingår 90 personer i Cirkus Maximums följe. 20 av dem är artister, övriga är teknisk personal, kockar, biljettförsäljare, ljussättare, musiker och medföljande familjer. Många fruar, flickvänner och barn ingår i cirkusföljet. Deras vardag styrs av turnéschemat. Varje morgon anländer de till en ny plats, men försöker ändå upprätthålla rutiner som så småningom blir vardag. Cirkusarna slår alltid läger i städernas ytterområden, men ibland tar de sig in till centrum för att shoppa eller turista, berättar Janine Sheppherd som varit gift med clownen Francesco i femton år. Deras femåriga dotter Angelina är född in i cirkusvärlden. Holländaren Francesco Sheppherd har cirkusarvet på både moderns och faderns sida. Släkten är full av lindansöser, operasångare, magiker och akrobater. Själv bestämde han sig redan som barn för att bli clown, berättar han samtidigt som han med van hand vitsminkar sig för kvällens föreställning. Francesco sitter vid sminkbordet, som är inklämt i det trånga utrymmet bredvid tvättmaskinen och duschen i den lilla lastbilen. På spegelns sidor sitter bilder och kort från hans karriär, luften är tung av sköljmedel. När det är dags för den slutliga vitpudringen kliver han ut på trappan och lutar sig ut över gräset.

Det är ett sätt att leva. Under de sex månader som årets upplaga av Cirkus Maximum rullar runt Sverige är det endast två kvällar som det inte är någon föreställning: dagen efter premiären och midsommarafton. Artisterna får bara betalt de dagar de jobbar, det spelar ingen roll om man blir sjuk. Tillvaron är osäker. Att arbeta som cirkusartist innebär att flera gånger om året tvingas ragga nya kontrakt.

– Ett år skrev jag 158 nej tack-brev till artister som skickat in dvd:er på sina framträdanden. Men cirkusvärlden är ganska liten och vi vet vad vi vill ha, säger Helena Schicht som är turnéledare och ansvarar för all planering och administration. Hon har jobbat på Cirkus Maximum sedan 1996.

– Jag hoppade av för två år sedan eftersom jag ville ha ett vanligt liv. Men det var ju så tråkigt, så jag återvände.

Artisterna kommer från de stora cirkusskolorna i länder som Kuba och Ryssland. Eller så är de uppvuxna inom cirkusen och har fortsatt traditionen.

I en husvagn sitter 14-åriga Jasmin och gör matteläxan. Hon är dotter till Silke Frank, som är gift med Cirkus Maximums chefdressör Anton Frank. Jasmins pappa har en egen cirkus i Tyskland, men nu följer hon med sin mamma på Sverigeturnén. Jasmin och hennes lillasyster Michelle har en egen husvagn, som de delar tillsammans med majsormen Hongselong. Det betyder »röd drake« på kinesiska, förklarar Jasmin, som trots att hon läser i tysk skola på distans har lärt sig svenska på egen hand. Så vill hon också bli tolk när hon blir stor, om hon inte blir cirkusartist förstås. Varje dag har hon två timmars internetuppkopplad undervisning med sin lärare i Tyskland, annars läser hon på egen hand. Jasmin förklarar att hon aldrig saknat att ha klasskamrater och en fast tillvaro.

– Det är som om jag skulle fråga dig hur det känns att bo i ett hus, konstaterar hon.

Hon umgås mycket med den ryska akrobattruppen som är i samma ålder som hon. Och så hjälper hon till med släktingen Wolfgang Lauenbergers hundar inför föreställningen. Ser till att de är borstade och redo.

Det är långt mellan en lerig äng i Gävle och den första kända cirkusen i världshistorien. Ändå har de nästan identiska namn. Cirkus Maximus i Rom anlades på 500-talet före Kristus av kejsare Tarquinius Priscus, och var skådeplats för kapplöpningar, gladiatorspel och offentliga avrättningar.

Den moderna cirkusen som mer liknar den vi ser i dag, etablerades i Storbritannien under sent 1700- och tidigt 1800-tal. 1768 höll en man vid namn Philip Astley en första cirkusföreställning i London, med dresserade hästar i en ring.

Cirkusfenomenet spred sig snabbt över världen och blev ett populärt folknöje. 1919 proklamerade Lenin att cirkusen skulle bli »folkets konstform« och uppgraderas till samma finkulturella nivå som teater, opera och balett. Lenin förstatligade alla cirkusar i Sovjetimperiet och 1927 grundade han Moskvas cirkusskola. Med sin avancerade akrobatik blev den sovjetiska statscirkusen snabbt världsberömd.

I Sverige är Cirkus Scott, grundad 1937, mest välkänd. Familjeföretaget har dock legat nere sedan 2003, då den sista föreställningen gavs. I dag är Cirkus Maximum störst i Sverige, det finns bara en handfull aktiva cirkusar som turnerar landet runt i dag.

Den svenska cirkusen hade sina gyllene år under förra seklet medan den gamla cirkustraditionen nu är  utdöende. Borta är de gamla svenska cirkussläkterna, där tradition och kunnande gick i arv från generation till generation. I dess ställe har nycirkusen, med sina akrobatnummer och frånvaro av cirkusdjur, etablerat sig. Svenska Cirkus Cirkör, som startade 1995, har förutom viljan att underhålla även en ambition att påverka samhällsklimatet. En sorts politisk konstform som har ganska lite gemensamt med den traditionella cirkusen.

Anton Frank tror att cirkusdöden har att göra med de hårda arbetsvillkoren i kombination med att traditionen, kunnandet och yrkesstoltheten försvinner.

Ingen av artisterna i årets upplaga av Cirkus Maximum är svensk. De kommer från Ryssland och Kuba, Rumänien och Burma, Tyskland och Spanien.

– Det är en mycket speciell tillvaro som man nästan måste vara född in i för att förstå. Få svenskar är beredda att leva på det sätt som krävs, säger Anton Frank, som under sin långa cirkuskarriär haft semester en enda gång, en tvåveckorsresa till Thailand för ett par år sedan.

Cirkus Maximum har alltid premiär på hemmaplan, i Älvsered i mars. Sedan följer ett turnéschema över landet under sex månader. Cirkuslivet är inrutat. Senast klockan sju på morgonen rullar karavanen av last- och husbilar iväg. Ofta är det 5-6 mil till nästa turnéställe och från det att bilarna rullar in går allt mycket snabbt. Det tar fyra timmar innan det stora cirkustältet är uppe och allt är på plats. Efter lunch sover artisterna, tar en sväng in till stan eller tittar på tv. 18.00 ska alla vara klara inför föreställningen som börjar klockan sju, djuren ska vara rena och prydliga och redo för manegen.

När de sista applåderna tystnat och publiken gått hem rivs tältet på ett par timmar, kassorna räknas och man äter en nattmacka. I god tid före midnatt är allt klart och lugnet lägger sig över husvagnar och tält. Och så börjar allt om igen, klockan sju morgonen därpå, samma sak varje dag under sex månader, varje sommar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera