Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Krisen som försvann

Under sommaren har ekonomin tvärvänt, både i Sverige, USA och Europa. Allt tal om kapitalismens död är glömt. Hur gick det till? Och hur hållbar är uppgången?

I en annan tid hade man sagt industrisemestern om de där juliveckorna.

Nu var det länge sedan den svenska industrin bommade igen unisont. Länge sedan alla hade semester samtidigt. Och i år – året då industriarbetare som inte redan varslats i många fall både fått ta ut semester i förskott och tvingats gå ner i arbetstid – var det inte tal om någon industrisemester. Arbetsfri tid hade de redan gott om.

Men det var då, i juli, det hände: vändningen.

I alla fall enligt de flesta bedömare, som före sommaren fortfarande talade om det ekonomiska läget med referens till depressionen på 1930-talet. Finansmarknaderna, sa de i våras, må ha stabiliserats något, men den värsta krisen har vi framför oss. Snart skulle vanligt folk – som faktiskt fått det bättre under krisen tack vare låga räntor, låg inflation och skattesänkningar – också börja känna av lågkonjunkturen. När varslen omsätts i arbetslöshet. Och när kommunerna måste börja skära ner på välfärden på grund av vikande skatteunderlag.

På några veckor ändrades tonläget. Lika överrumplade som glada konstaterade samma bedömare att botten nu var nådd. Klättringen uppåt hade börjat. Och vändningen var betydligt roligare att tala om än den kommande arbetslösheten.

Redan under juni hade Stockholmsbörsen stigit med runt 10 procent – precis som börserna i London, Frankfurt, Paris och New York – och snart skulle den skjuta än mer i höjden. Stockholmsbörsen, som stigit med över 30 procent sedan årsskiftet, var därmed tillbaka på samma nivå som den 14 september 2008. Dagen då amerikanska investmentbanken Lehman Brothers föll och finanskrisen var ett faktum.

Bakom börsuppgången låg överraskande positiva kvartalsrapporter för andra kvartalet från ett flertal bolag som i ett års tid försökt anpassa sig till den vikande efterfrågan – det vill säga sparkat personal och tömt sina lager. Först nu syntes det svart på vitt att kostnaderna, och därmed förlusterna, hade minskat.

Visst är vägen tillbaka lång och mödosam, förklarade finansminister Anders Borg efter regeringens första sammankomst efter semestern, men under sommaren hade det skett en förskjutning.

– Ekonomin är inte längre i fritt fall, sa Borg där han satt hopklämd mellan en handfull kollegor på en bänk på Rosenbads innergård.

Så började han rabbla tecken på ljusning. Han nämnde nya siffror som visade att både hushållen och företagen blivit klart mer optimistiska. Inte sedan mars 2008 har inköpscheferna på de svenska företagen varit så hoppfulla om framtiden. Han konstaterade att bankernas finansieringsmöjligheter var tillbaka till normal nivå.

– Och de siffror som kommer in tyder på att både skattesidan och utgiftssidan utvecklas bättre än väntat. Osäkerheten om de offentliga finanserna är påtagligt lägre, sa Borg.
Solen sken och för första gången på länge slapp Borg prata om »vargavinter« och »tjäle i ekonomin«.

Allt såg ut att vara som vanligt igen, om man nu med vanligt menar hur tillståndet var före krisen. Börsen gick uppåt. Finans­kapitalet cirkulerade. Regeringen sade sig ha pengar till reformer.

Till och med bonusarna var tillbaka. Anders Borgs försäkran i vintras om att »bonusekonomin är slut och över« höll inte länge. Statens garantiprogram för att säkra de svenska bankerna hade endast som villkor att de fem högst avlönade i vardera bank skulle avstå från bonusar och löneökningar, vilket inte stoppat rörliga ersättningarna till resten av de anställda. Swedbank, SEB, Nordea och Handelsbanken beräknas alla dela ut stora bonusar i år.

Franska banken BNP Paribas med­delade att de tänker ge en miljard euro extra till sina anställda i år, trots att de förra året tog emot mer än fem miljarder euro från den franska staten. Likaså de amerikanska bankerna, som nyligen räddades från att kollapsa med hjälp av offentliga pengar, kommer i år dela ut större bonusar än de gjorde i högkonjunkturen före krisen. Det är handel med derivat och valutor under våren som gjort att åtminstone delar av bankerna börjat göra jättevinster. Igen.

Brittiska Barclays och HSBC, två av världens största banker, deklarerade att deras anställda skulle få miljonbonusar. Bara resultatet för andra halvan av året blev lika bra som för den första. Då hade bankerna, trots kristider, gjort 36 miljarder kronor i vinst vardera.

Ironiskt nog skulle bonusar innebära att några av de uppgivna bankanställda som i september förra året sågs vandrandes på Wall Street med sina personliga ägodelar i pappkartonger åter skulle få se pengar rulla in på sina konton. Det var nämligen Barclays som köpte resterna av Lehman Brothers.

Vadå kris?

Det var som om ingenting hade hänt, som om klockorna på Wall Street och Stureplan hade vridits tillbaka.

Borta var talet om girighet och självrannsakan. Bankerna verkade ha glömt att kritiken mot bonusarna inte bara skedde utifrån moraliska invändningar – den riktade sig också mot att kortsiktiga bonusar gav upphov till ett överdrivet risktagande som inte var affärsmässigt gynnsamt.

– Bonusar i kombination med orimliga förväntningar på företagsvinster och avkastning av kapital ledde fram till bubbelbeteende. Den riskfaktorn finns nu igen, säger Arbetsförmedlingens styrelseordförande Thomas Franzén, tidigare vice riksbankschef.

Han påpekar att företagens och bankernas avkastningskrav – som ofta ligger runt 20 procent – är mer än dubbelt så högt som den avkastning som aktiemarknaden historiskt har gett. Något som i längden är ohållbart.

– Det verkar också som om många bara försökte övervintra bonusdiskussion och egentligen aldrig gjorde någon prövning av vad bonusarna ledde fram till. Det var mer trycket utifrån som gjorde att en del hukade sig, eller drog tillbaka eller sköt på sina bonusar, säger Franzén.

I dag finns det inget, menar Franzén, som talar för att finanskrisen inte kommer att upprepas. Inga i branschen tycks vilja ompröva sina modeller eller analysera vilka beteenden och förväntningar som gav upphov till krisen.

– Jag skulle vilja ha en öppen, självkritisk diskussion hos ägargrupperingarna som haft bonusar. Och det har jag inte sett, säger han.

Så vad blev egentligen kvar av det senaste årets tal om marknadsregleringar och kapitalismens fall?

– Man kan visserligen säga att finanskrisen är ett resultat av en i vissa avseenden oreglerad kapitalism. Men samtidigt är kapitalismen som system helt ohotat, säger Klas Eklund, tidigare chefsekonom på SEB.

Och hittills har det mest diskuterats – om att förändra bankernas betalningssystem, om nya finansiella tillsynsmyndigheter och redovisningskrav, om att slopa centralbankernas inflationsmål – utan större konkreta resultat. Åsikterna om vad som bör göras för att inte krisen ska återupprepas skiljer sig åt lika mycket mellan länderna som inom dem.

Resultaten kommer dock, menar Swedbanks chefsanalytiker Cecilia Skingsley, men det dröjer minst ett par år, kanske uppemot fem år, innan de blir riktigt överblickbara.

– Det finns inte en tankesmedja eller centralbank i världen med självaktning som inte har gjort sin egen analys av situationen och kommit med policyförslag. Så förändringar kommer att ske, säger Skingsley.

Klas Eklund instämmer. Han tror att denna kris kommer att ha större systemeffekter än tidigare konjunkturnedgångar som drabbat ekonomin de senaste decennierna.

– Vad som kommer ut av det hela är en fortsatt dominans av global marknadsekonomi. Men den kommer att bli mer tämjd och lite försiktigare än den vilda västern-kapitalism som vi såg framför allt i USA under åttio- och nittiotalen, säger Eklund.

Förändringarna, spår Eklund, kommer delvis att vara politiska, där avregleringarna av finansmarknaden ersätts av en viss återreglering. Men framför allt är det ekonomin i sig som kommer att genomgå en omvandlingsprocess. Företagen tvingas till rationaliseringar. Nya företagsledare tar vid. Och kanske viktigast av allt: kapitalismens nästa långa våg måste finna sina drivkrafter. Kanske blir det de gröna investeringarna, resonerar Eklund.

En återhämtning innebär således inte en återgång. Epoken när de amerikanska konsumenterna drev världsekonomin är över, enligt Eklund som pekar på att det amerikanska bytesbalansunderskottet gentemot Kina redan har börjat krympa.

– Vi ser – och det kommer att bli än tydligare under kommande år – att finanssektorns andel av ekonomin slutar växa och i stället börjar krympa. Och framför allt att dess andel av vinsterna i ekonomin krymper. Då påverkas också löneläget. Det kommer inte att vara lika lönsamt att vara anställd i finanssektorn som det varit de senaste åren, säger Eklund.

En sådan utveckling skulle knappast skapa protester. Den enda grupp som blivit tillnärmelsevis lika utskälld som finansfolket är ekonomerna. Domen mot dem har varit hård. Från att ekonomerna inte förutsåg krisen, till att de orsakade den och nu saknar lösningar.

Att vissa trosföreställningar bland ekonomerna börjat omprövas märktes emellertid redan när den tidigare chefen för den amerikanska centralbanken Alan Greenspan vittnade inför kongressen förra hösten. Han erkände då att han varit alldeles för godtrogen inför marknadens självreglerande krafter.

Ytterligare bevis för att pendeln svängt något är den senaste Nobelpristagaren i ekonomi, amerikanen Paul Krugman. När han nyligen deklarerade att faran för en uppföljning på depressionen var över, lät han den stora staten ta åt sig all ära. Det var staten som hade räddat bankerna, staten som satte igång stimulanspaketen och staten som inte skar ner på utgifterna – som företagen hade gjort – så fort inkomsterna minskade. Därför hade världsekonomin räddats.

För tillfället är ekonomerna dock mer upptagna av att fastställa hur återhämtningen kommer att se ut än att omvärdera gammal kunskap. Swedbanks Cecilia Skingsley utkristalliserar två skilda skolor:

Den ena argumenterar för att tvärstoppet i ekonomin också talar för en snabb återhämtning. Lägg därtill alla finanspolitiska stimulanser och åtgärder från centralbankerna, så pekar det mesta för en V-formad konjunkturkurva, där finansmarknaderna drar makroekonomin ur recessionen.

Motsatt skola menar att både erfarenhet och forskning visar att bankkriser följs av trög återhämtning. När det dessutom är många hushåll, och inte bara företag, som drabbats är det alltid allvarligare och tar längre tid. Så även om botten nu är nådd kommer konjunkturen snarare bli L-formad med fortsatta problem under lång tid.
SEB:s Klas Eklund, å sin sida, framhåller ett tredje scenario.

– Det är möjligt att vi på kort sikt kommer att överraskas positivt. Men i så fall är risken stor att det bäddar för besvikelse längre fram, säger han.
Konjunkturkurvan skulle då kunna liknas vid ett W.

– Ett skäl till att det har bottnat är den exceptionella inpumpningen av likviditet och köpkraft både via penningpolitik och via finanspolitik. De stimulansåtgärderna måste så småningom dras tillbaka, vilket kommer att innebära att uppgången bromsas, säger Eklund.

V, L eller W är alltså frågan. För ekonomerna.

För löntagarna, speciellt inom industrin, handlar hösten inte om uppgång av något slag, utan om en påtaglig risk att förlora jobben. 5 procents arbetslöshet nu i juni beräknas växa till 11,3 procent till nästa år, enligt Arbetsförmedlingen.

Att de finansiella marknaderna har vänt innebär egentligen bara att arbetslösheten, som normalt släpar efter, kommer att stiga. Även om bruttonationalprodukten (BNP) börjar återhämta sig – senaste siffran visade på nolltillväxt mellan första och andra kvartalet men ett fall på 6,2 procent jämfört med samma period förra året – så dröjer det innan den omvandlas till sysselsättningsökning. På grund av neddragningarna har industrin en stor outnyttjad kapacitet att öka produktionen utan att anställa fler. Och risken finns att arbetslöshetens onda spiral – ökad arbetslöshet leder till minskad efterfrågan, vilket ger upphov till än fler varsel – sätter käppar i hjulen för tillväxten.

För vissa är krisen över, för andra har den just börjat. Och då handlar det inte längre om investmentbankernas fantasisummor, utan om familjer som får räkna kronor.

Internationella valutafonden (IMF) varnade till och med i en rapport i förra veckan att Sverige, på grund av de svenska bankernas stora utlåning i krisdrabbade Baltikum, kan bli bland de sista länderna att ta sig ur den ekonomiska krisen.

Frågan är om det var något som uppmärksammades av alla optimister som redan har gått vidare.

Själva minnesförlusten, om något, borde vara en lärdom.

– Efter ett tag, när saker och ting går bra, så grips vi av mer och mer obändig optimism och är villiga att ta större risker och satsar mer. Vi glömmer de dåliga tiderna, säger Klas Eklund.

Och för varje ny uppgång kommer det alltid att finnas analytiker som säger att just denna uppgång är speciell. Att det inte är en bubbla.

– Det här har vi sett i hundratals år. Varför skulle det ta slut nu? Självklart kommer det nya uppgångar och nya bubblor som spricker, säger Eklund.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera