Veckans Fokus

Den nya Merkel

Hon är fysikgeniet som gjorde komet­karriär i politiken först i vuxen ålder. ­Valet kan ge henne mandat att ­bygga ett kaxigare, starkare Tyskland.

Det började inte bra. Journalisterna i den bakre delen av planet hade snabbinkallats. De flesta var kärnkraftsmotståndare, och nu skulle de med kort varsel åka med den nya miljöministern på en inspektionsresa till Tjernobyl.

I april 1996 skulle Angela Merkel leda en internationell miljökonferens till minne av tioårsdagen av kärnkraftsolyckan, och hennes ministerium hade insett att hon innan dess måste fotograferas framför reaktorn. Bland de medföljande reportrarna gnälldes det redan om den låga hotellstandarden i Ukraina, för att inte tala om maten.

Väl framme var första anhalten ett sjukhus för barn med cancer. Sängarna stod tätt och på foton från resan kan man se långa rader av hålögda hårlösa Tjernobylbarn. Angela Merkel sätter sig stelt på en stol bredvid ett av barnen och börjar säga några ord på ryska. »Vad säger hon?«, avbryter en av tv-reportrarna framför rullande kameror. Den unga miljöministern stammar fram ett par ord till, innan hon till medieuppbådets förvåning rusar ut från rummet.

Var det sympatiskt, kanske ett rent av mänskligt drag? Eller bara ett tecken på bristande professionalitet? Är det inte politikers jobb att garantera bra bilder till nyhetssändningarna? Debatten går strax hög bland de tyska journalisterna.

Nästa dag blir än värre. Efter ett möte med ukrainska tjänstemän skäller Angela Merkel ut en ung reporter inför hela den tillresta delegationen. Han har demonstrativt tuggat tuggummi och ointresserat gäspat sig igenom förmiddagen. Hon pratar om »respektlöshet« och kräver omedelbar bättring från journalisterna. Det inträffade är närmast en dödssynd för en ung minister i umgänge med medier, men typiskt för Angela Merkel som människa och politiker.

– Hon var länge naiv och underskattade journalisternas makt. Hon brydde sig helt enkelt inte om vad de tyckte om henne, vilket naturligtvis var helt fel strategi, säger Margreth Lüneborg som är professor i medie- och kommunikationsvetenskap på Freie Universität i Berlin, och som forskar i hur starka kvinnor porträtteras i media.

Länge framställdes också Angela Merkel i allt annat än smickrande dager i tysk press. På nästan samtliga foton i tidningarna syntes en osminkad, grå, till synes sur Merkel, med neddragna mungipor och irriterad blick. I dag är bilden annorlunda.

– Vi ser nästan inga fula foton på henne längre. Nu utstrålar hon makt och det är tydligt att hon lärt sig en läxa. I dag är det Angela Merkel som dikterar villkoren. Det märks inte minst på att hon enbart ställer upp i en enda valdebatt i tv, säger Margreth Lüneborg.

Så vad är det då som hänt? En kombination av nya stylister och större självförtroende är en del av förklaringen, men också att opinionsvindarna plötsligt blåste Merkels väg.

Under valrörelsen 2005 kom en förändring. Många tyskar var trötta på den socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder och hans stora gester och utspel, och riktade i stället blickarna mot den betydligt mer lågmälda Angela Merkel.

I takt med att hennes popularitet steg, började också bildredaktörerna välja en annan typ av foton på den kristdemokratiska ordföranden. Merkel tilläts le, hon fotograferades oftare lätt underifrån vilket är ett klassiskt knep för att framställa någon som mäktig, hon sminkade sig och hade en ny typ av frisyr, det hela sammantaget blev till en uppåtgående spiral, förklarar Margreth Lüneborg.

En annan som vittnar om Angela Merkels förändring är den i Tyskland kända politiska journalisten Hajo Schumacher, som skrivit en bok om Merkels maktspråk. När han först träffade henne som nybliven minister på det tidiga 90-talet, väckte hon beskyddarinstinkter.

– Man bara väntade på att hon med sin uppväxt i DDR skulle göra bort sig och använda ord som Konsum, eller kamrat, och på hennes första USA-resa fick hennes stab förklara hur kreditkort fungerade och vem Snobben var, säger Hajo Schumacher och tillägger att Angela Merkel är en helt ny typ av politiker i Tyskland. Hon är inte enbart den första kvinnliga förbundskanslern, hon är också den första östtyska, och hon är oerhört präglad av sin uppväxt.

– Merkel är avvaktande, distanserad och alltid misstänksam mot alla som står utanför hennes innersta krets. Hon kan vara väldigt rolig, men det är få hon släpper in på livet, säger Hajo Schumacher.

Han poängterar att den som växt upp i en diktatur, med säkerhetspolisen Stasi ständigt hängande över axeln, lärt sig att hålla korten nära intill kroppen. Och till skillnad från Gerhard Schröder niar Merkel nästan alla i sin omgivning, vilket också är ett sätt att hålla distans.

– Det har hon nog lärt sig av Schröders misstag. Han var typen som gärna drack öl med oss journalister halva natten, och det är väl okej när man vill bli kansler, men inte när man väl är där. Det är svårt att övergå till det mer formella »ni«, när man väl blivit du med varandra, säger Hajo Schumacher.

Bäst i klassen
Hon följde med utav kärlek, brukar Angela Merkel säga om sin mor. Året var 1954 och Herlind Kasner stod i hemmet i Hamburg, med packade lådor och en tre månader gammal flicka på armen, redo att flytta till DDR. Horst Kasner var en nyutexaminerad präst från Berlin, som gift sig med Angelas mamma under studietiden i Västtyskland, men som hela tiden haft siktet inställt på att återvända till det nybildade Östtyskland. Officiellt heter det att det var biskopen som bad Horst Kasner, men Gerd Langguth, som är professor i statsvetenskap på universitetet i Bonn, skriver i sin biografi om Merkel att det till stor del var politisk övertygelse som fick fadern att ta steget.

Livet för präster i DDR var inte lätt. I det kommunistiska Östtyskland höll Stasi alla medlemmar i kyrkan under extra sträng uppsikt. Merkels mamma, som var utbildad engelsklärare hemma i väst, fick genast yrkesförbud, och som prästbarn var det långt ifrån självklart att man tilläts studera vidare på universitetet.

– Angela Merkel, eller Kasner som hon hette innan hon gifte sig, fick tidigt lära sig att vara bäst. Hennes far talade ständigt om för sina tre barn, att om de skulle lyckas, så var de tvungna att slå alla andra med hästlängder, säger Gerd Langguth. Något som den unga Angela gjorde.

På prästgården i Templin, åtta mil norr om Berlin, fanns också ett hem för utvecklingsstörda barn, och Angela Merkel har i flera intervjuer berättat om att flera av hennes klasskamraters föräldrar ogärna vill släppa hem sina barn till prästgården med »idioterna«.

– Hon var en utböling redan som barn, och det har hon fortsatt att vara hela livet. Även i sitt parti i dag, säger Gerd Langguth.

Hon syftar på att Merkel är östtysk, protestantisk, kvinna, och dessutom naturvetare i ett kristdemokratiskt parti som alltid styrts av medelålders katolska män, företrädesvis från sydvästra Tyskland, ofta utbildade jurister.

Från Angela Merkels barndomsvän Bodo Ihrke får vi en något annorlunda bild. De gick i samma klass och umgicks dagligen från sexårsåldern fram till de sena tonåren. Han beskriver Angela som populär, åtminstone i det egna gänget, hon gillade att diskutera och när de var ensamma kunde de föra timslånga kritiska diskussioner om varför det politiska systemet i DDR inte fungerade.

– Hon var en ledartyp, men snarare som en framtida lärarinna än en blivande kansler, säger Bodo Ihrke, som även själv gett sig in i politiken. I dag är han socialdemokratisk ordförande för kommunfullmäktige i Barnim, inte långt från barndomens Templin. Men Bodo Ihrke säger att det som framför allt utmärkte Angela Merkel var hennes intelligens.

– Hon utklassade alla oss andra. Hon var överlägsen i alla ämnen och fick delta i flera internationella tävlingar, bland annat den ryska skololympiaden, säger Bodo Ihrke.

Prästbarn eller inte, myndigheterna i DDR kunde inte hindra Angela Kasner att studera vidare. Trots att det ofta förekom regimkritik i hemmet, hade hon lärt sig att aldrig säga något olämpligt utanför familjekretsen, och hennes toppbetyg garanterade en plats på det prestigefyllda universitetet i Leipzig, där hon studerade fysik. Där träffade även Angela sin blivande man, Ulrich Merkel, men äktenskapet blev kort. Efter fyra år packade Angela Merkel ihop sina saker i den gemensamma våningen i Berlin.

Men att få en ny lägenhet var inte lätt, och med hjälp från arbetskamraterna på Vetenskapsakademien i Berlin blev Angela Merkel husockupant. Hon hade fått tips om att det stod en tom lägenhet i ett hyreshus i stadsdelen Mitte. Kollegorna hjälpte henne att bryta upp låset, hon flyttade in och började betala hyra varje månad.

När huset så småningom skulle renoveras, fick Merkel en ersättningslägenhet, precis som alla andra hyresgäster.

»Kohls Mädchen«
Efter återföreningen 1990 kallar förbundskansler Helmut Kohl till sig Angela Merkel i Bonn. Hon har tagit tjänstledigt från sitt jobb som kvantfysiker för att, helt oerfaren, ge sig in i politiken. En tid som präglades av ändlösa möten, flygblad som skulle delas ut, och kampanjer för att reformera samhället. Merkel går med i Ost-CDU, och ber på ett partimöte i Hamburg sin chef presentera henne för förbundskanslern. Kort därefter kommer inbjudan till Bonn.

– Jag förstod att jag hade en intressant bakgrund. Jag var ung, kvinna, och dessutom från öst, det skadade inte, har Merkel själv kommenterat händelsen.
Efteråt berättar hon i förtroende för en journalist, att hon tror att Kohl har stora planer för henne. Något som också stämde.

Några månader senare, efter det första valet i det återförenade Tyskland, är Angela Merkel – 36 år gammal – familjeminister. Hon får snabbt smeknamnet Kohls Mädchen, Kohls flicka.

Det var början på en snabb väg mot toppen. Bredvid stod en lång rad överrumplade och ofta utmanövrerade män.

– Hon är en maktpolitiker av sällan skådat slag. Det intressanta är att hon alltid underskattats i det egna partiet. De kristdemokratiska männen förstår henne inte, medan Merkel med sin naturvetenskapliga och mansdominerade bakgrund vet precis hur hennes politiska konkurrenter tänker, förklarar journalisten Hajo Schumacher.

Han beskriver Angela Merkel som tålmodig, hon fäller inte sina motspelare, utan ger dem så långt snöre att de till slut trasslar in sig och hänger sig själva. Hennes raketkarriär inom partiet beror just på att ingen tagit henne på allvar, och så har hon kunnat ta sig fram.

I dag finns det inga manliga motståndare inom CDU kvar. De är antingen bortmanövrerade, eller har tvingats att rätta sig i ledet.

– Alla män i hennes närhet i dag är samma typ. Tråkiga men trevliga tjänstemän, som inte utgör någon risk för henne, säger Hajo Schumacher.

Statsvetaren Gerd Langguth, som själv har en bakgrund som kristdemokratisk politiker, konstaterar att visst har otaliga män fällts längs vägen, men att det är normalt för en toppolitiker och hade Merkel varit man hade ingen höjt på ögonbrynen.

Två liv
Mitt emot det berömda Pergamonmuseet i Berlin står turistbussarna tätt. Framför ett gult anonymt hyreshus ser den uppmärksamme besökaren två grönklädda poliser.

Här bor den tyska förbundskanslern på fjärde våningen, i en vanlig lägenhet tillsammans med sin andre make, kemiprofessorn Joachim Sauer. Grannarna vittnar om att Angela Merkel blir hämtad i en svart Mercedes tidigt på morgnarna, och att hon kommer hem först sent på kvällen. Ytterst få turister har turen att få se Merkel på hemmaplan.

Hon hade kunnat flytta in i representationsvåningen i den tio år gamla storslagna förbundskanslerbyggnaden, men vägrade.

För Angela Merkel är det viktigt att hålla isär det privata med yrkesrollen. Hon lever två parallella liv. Paret har inga barn, och det är ytterst sällan man ser Joachim Sauer i offentliga sammanhang. Den enda tillställning operaälskaren Sauer regelbundet är med på är den årliga Wagnerfestivalen i Bayreuth, där han för några år sen fick frågan vilka andra evenemang han planerade att följa med sin mäktiga hustru på, och svarade journalisten med ett kort, nästan stolt, »det här är det enda«.

Den enda gången Merkel blandar ihop sina två roller är på söndagar, då hon sägs regera hemifrån. Efter lunch börjar hon ringa runt och söka bundsförvanter och dra upp riktlinjer för veckans möten. Hon har själv sagt att hon vanligtvis håller på fram tills söndagsdeckaren börjar på tv klockan kvart över åtta på kvällen.

Internationell spelare
Allt hade man tänkt på, till och med vädergudarna var nådiga, och solen lyste på den vita herrgårdsliknande byggnaden i Heiligendamm alldeles intill Östersjön. Över världen kablades bilder ut på Frankrikes president Nicolas Sarkozy, USA:s George Bush, Rysslands Vladimir Putin och de fem andra ledarna för världens åtta viktigaste industrinationer.

Angela Merkel själv stod värd för G8-mötet och den gröna kavajen lyste mot herrarnas mörka kostymer. Hon hade fått smeknamnet Klimatkanslern, färgen på klädseln var väl vald.

Med list och charm, och argument som att om han ville bli ihågkommen för något annat än Irakkriget så var det dags att handla nu, lyckades hon få George Bush att göra vissa eftergifter i klimatfrågan. Mötet gick till historien som en succé och Angela Merkel kunde räkna in ännu en internationell framgång.

– Det är på den internationella arenan hon har lyckats allra bäst. Jag tror att det är hennes sakliga, pragmatiska och icke­ideologiska sätt som fungerar, säger den politiske journalisten Hajo Schumacher.

Men det är också där hon får mest kritik. För samtidigt som den stora koalitionen, där socialdemokrater och kristdemokrater regerar ihop, har käbblat om allt från sjukvårdsreform till skattelättnader på hemmaplan, så har förbundskanslern hellre synts tillsammans med Storbritanniens premiärminister Gordon Brown eller EU-kommissionens Jose Manuel Barroso.

Det vardagliga har respektive minister fått styra, medan Merkel vårdat sin image som en ledare som förenar, snarare än bråkar. En landsmoder och en kansler för alla tyskar. Och så här långt har hon lyckats. Inga kansler har någonsin varit lika populär som Angela Merkel.

Hajo Schumacher konstaterar att hon är respekterad snarare än älskad, och om det fanns t-shirts med hennes porträtt på, är det ändå ingen som någonsin skulle ha på sig den.

Statsvetaren Gerd Langguth å andra sidan menar att tyskarna uppskattar att hon verkar så flitig och ärlig, och att det är just det faktum att hon inte polariserat utan lyckats hålla ihop den stora koalitionen som gör att hon är så omtyckt. Bakom framgången ligger strategin att undvika stora förändringar.

– Framför allt är kvinnorna stolta över henne. Hon har bevisat att kvinnor kan, och även många som aldrig skulle drömma om att rösta på CDU säger att de gillar henne i opinionsmätningarna, säger hon.

Men hur stark är Angela Merkels ställning i ett parti som fortfarande domineras av katolska män? Svaret låter likadant vem man än frågar. Urstark, så länge hon levererar. Den dag hon inte har opinionen med sig kommer svekdebatten, och då blir det tydligt att den som gjorde sitt intåg i politiken först i vuxen ålder inte har byggt de vänskapsband åren i ungdomspartiet ger.

Angela Merkels misstänksamhet och distans kan också bli hennes fall.

Mer ur reportaget: Konstjord andning, Merkel är populärare än sitt eget parti

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera