Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Vägrar frysa fast

Äventyraren Ola Skinnarmo har över­vunnit sin sjösjuka. Nu seglar han i Nordenskiölds spår.

September är ödesmånaden för den som seglar Nordostpassagen, de 3 800 sjömil (7 000 km) stormiga, dimmiga, ismättade vattnen mellan Atlanten i väst och Stilla havet i öst. Den löper mellan Europas och Asiens öde nordliga kuster och Nord-polen.

I somras gav sig den professionelle, 37-årige äventyraren Ola Skinnarmo ut på redden i Longyearbyen på Spetsbergen med sin 57 fot långa kungsblå segelbåt Explorer rustad för en expedition genom Nordostpassagen.

Med hjälp av gamla statsisbrytaren Oden, som befinner sig i polartrakterna på geologisk forskning, har Skinnarmo fått upp sex flyttkartonger, vilka nu i Explorers ruff bryts upp av hans bäste vän, besättningsmannen Hannibal Thorsen.

– Havregryn, havregryn, havregryn, stuvade nu Hannibal påsar och paket.

– Müsli. Digestivekex. Knäckebröd. Chokladmjölk. Soja. Kikärter på burk. Chili con carne. Pasta, pasta, pasta …

Efter en effektfull paus säger han:

– Nu har vi mat så att det räcker om vi blir infrusna i isen.

– Vi blir inte infrusna i isen, avbryter Skinnarmo med kategorisk röst.

– Det sa Nordenskiöld också, säger Hannibal.

Adolf Erik Nordenskiöld, en finlandsvensk adelsman och forskare, var den som – under generös sponsring av dåvarande svenske kungen Oscar II och den adlade göteborgske träpatronen Oscar Dickson – med sin tremastade bark Vega åren 1878–79 gjorde bragden att först av alla segla Nordostpassagen.

Men det gick inte smärtfritt. Nordenskiöld och hans besättning om 29 man lättade ankar den 21 juli 1878 i Tromsö. Men den 12 september, när han hade Berings sund och Stilla havet i sikte, mötte han så tjock is att Vega inte kunde röra sig framåt. Den 28 september resignerade han slutgiltigt: fast i isen, övervintring.  Inte förrän den 18 juli 1879 – tio månader senare – lossnade Vega ur isen och kunde segla vidare.

Explorer och dess besättning med åtta man startade fyra dagar senare på året, den 22 juli, och längre bort – i Longyearbyen, världens nordligaste stadigvarande bebodda plats.

– Jag är inte ängslig för att jag som Nordenskiöld för 130 år sedan ska bli infryst, säger Skinnarmo.

– För det första har vi klimatförändringen – mera öppet vatten och mindre is. För det andra äger min huvudsponsor en isbrytare borta i Sibirien. Kommer vi bara runt Kap Tsheljuskin ska isen inte hindra oss.

Men det finns andra väderfenomen: på vissa sträckor råder dimma 28 av månadens dagar och dimman är som tunn ärtsoppa.

– Då uppskattar man sannolikt de andra två dagarna särskilt mycket, säger Skinnarmo.

Nordenskiöld blev en nationalklenod, när han slutligen, nästan ytterligare ett år senare, var åter i Stockholm. Den geografiska upptäckten – att Nordostpassagen var framkomlig – kom att få ringa betydelse. Den blev ingen led för godsfartyg. Transporterna gick i stället till den Transibiriska järnvägen, som stod klar bara något decennium senare.

Skinnarmo sticker inte under stol med att för honom är äventyret, seglingen, kompisskapet ombord och vedermödorna de främsta motiven för hans expedition – ungefär som när han 1998, 26 år gammal som förste svensk och yngst i historien på rekordtid och solo skidade till Sydpolen. År 2000 skidade han – än en gång på rekordtid – till Nordpolen. Han gjorde en resa i Fridthiof Nansens kölvatten över Nordatlanten och skidade sedan, som Nansen, rakt över Grönland. Han färdades i spåren av ingenjör Andrées olycksaliga ballong Örnen och senare i stormar och kyla i Antarktishjälten Shackletons kölvatten.  Trots att han varit skeptisk till segling och uttryckt det som att: »Vatten gillar jag bäst i frusen form.«

Färden över Barents hav går oftast i motvind, 15 meter i sekunden, med vågor höga som friggebodar, och en vattentemperatur på 1,9 grader.

Pågående expedition genom Nordostpassagen handlar dock inte bara om äventyr. Den har också vetenskapliga förtecken. Issituationen är en viktig faktor. Hur sanna är larmrapporterna om de krympande glaciärerna? Hur utsatt som art är isbjörnen? De har redan haft möten med den. Vid ett tillfälle var en isbjörn så nyfiken på Explorer och dess besättning att den ställde sig med båda framtassarna på fördäck.

En annan viktig fråga som ska besvaras är: Har vattennivåerna längs färdvägen stigit?

I besättningen ingår doktor Neil Hamilton, en britt som är chef Världsnaturfondens arktiska program, och Victor Boyarski, en ryss som är chef för St Petersburgs Arktis- och Antarktismuseum.

Nordenskiölds expedition studerade mest de arktiska folkslagen, »renlapparna« som han kallade samerna, eskimåerna, nenetserna, samojederna, tjuktjerna och fler.

Ser du några likheter mellan dig och Nordenskiöld?

– Ja. Både har vi naturintresse. Vi är bra organisatörer och vi ser till att vi har bra människor kring oss.

Både Nordenskiöld och Skinnarmo har varit medvetna om att ha gediget kapital i ryggen och skickliga på att skaffa sig publicitet.

Skinnarmo är också en omvittnat noggrann organisatör: »Han är kontrollfreak«, säger någon. »Han är en affärsman som vill nå resultat«, säger en annan.

– Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska. Jag är målmedveten. Målfokuserad. Du kan beskriva mig som ADHD light. Jag behöver inte motståndare för att tävla, säger han.

Det han rör vid fångar hans intresse. Han blev maniskt intresserad av heminredning och byggfinesser, när han för något år sedan i Sälen byggde ett fjällhus. »Jag läste inredningstidningar och gick in i butiker och kollade dukar och krus.«

Det har blivit likadant med båten. Skinnarmo var tidigare ointresserad av segling. Men det blev många expeditioner som fordrade båt och han blev ofta rastlös ombord. Han ville i land och erkände att han »längtade till den bästa stund en männi-ska kan ha – att sitta i en tältöppning med en mugg blåbärssoppa i handen«.

Is och kyla var hans livsluft. Samtidigt kände han beundran för befälhavarna för de stora expeditionerna till havs. Han formulerar skillnaden mellan en Shackleton och dagens äventyrare:

– Det var på den tiden båtarna var gjorda i trä och männen av stål i stället för som nu då båtarna är gjorda i stål och männen klädda i goretex.

Längtar du efter den epok då båtar var av trä och männen av stål?

– Jag gillar läget här och nu. Men jag skulle inte bangat för att ha vara med då, säger Skinnarmo och tillägger.

– En solig dag i maj är det hundra människor som går upp på Mount Everest. Men segla Nordostpassagen – hittills är det bara tre som har lyckats.

Skinnarmo köpte sin båt av en man, Alve Henricson, som seglat den på jordens flesta hav och var besatt av konstruktion, kvalitet och funktion. Den kostade fem miljoner kronor, och Skinnarmo utrustade och renoverade den för ytterligare 1,5 miljoner. Bara nya segel kostade 400 000.

Under seglingen över Barents hav är allvaret i hans segeltrimning och irritationen när något ombord inte är i topptrim tydlig. Han tar nu segling på samma allvar som skidåkning. Och han har inte, som förr, ett sjösjukeplåster bakom örat. Han svarar korthugget på frågor.

Nordenskiöld var ännu mera korthuggen, när han den 28 september 1878 beskrev hur det kändes att frysa fast i Nordostpassagens is och, sig det skulle visa som, bli isens fånge i tio månader:

I loggboken skrev han: »Förargligt.«

I dagarna seglar Skinnarmo in i de vatten där Nordenskiöld frös inne 1878. Där är isigt och det blåser hårt.

Men om allt går enligt plan går Skinnarmo den kommande veckan i mål i de isfria vattnen i Berings sund.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera