Europas utstötta

Text:

Foto: Åke Ericson

Tre barnfamiljer bor i den vitkalkade ladugården. Innanför taggtrådsstängslet promenerar en vakt som kontrollerar att hyresgästerna inte dricker alkohol. Det saknas element och varmvatten. All mat tillagas på en värmeplatta på toaletten, det enda stället i ladugården med rinnande vatten.

Familjen David, som består av farmor och farfar, barn och barnbarn, totalt sju personer, bodde under 40 års tid inne i centrala Breclav. Men så beslutade kommunen att det skulle byggas ett nytt köpcentrum på den mark där huset stod och de tvångsförflyttades tillsammans med två andra familjer till ladugården i byn Charvatska Nova Ves, fyra kilometer utanför staden.

Korna åkte ut, korridorer byggdes, rum inreddes hjälpligt och klinker lades på golven. Men lukten av gödsel finns kvar och på de fuktiga innerväggarna sitter stora mögelfläckar. Tre familjer delar på en toalett som ligger ute i korridoren. En timmes bilväg bort ligger Österrike.
De tre familjerna är bara några av Tjeckiens omkring en miljon romer. De tillhör en samhällsgrupp som fått det allt svårare de senaste åren, trots att landet gått med i EU.

– Tjeckiska politiker uttalar sig ofta nedsättande och rasistiskt om romer som folkgrupp, säger Rob Kuchen, som är chef för European Roma Rights Centre ERCC, en internationell organisation som ger rättslig hjälp till romer i domstolsprocesser och arbetar med att främja deras rättigheter.

Den vuxna sonen i familjen, Robin, har elva barn med lika många kvinnor. Inom kort ska han bli far till ytterligare ett. För Erika Macenacerová är det tredje barnet. Snart ska Robin avtjäna ett nio månader långt fängelsestraff för att ha kört rattfull utan körkort.

Deras liv utspelar sig i soffan och sängen. Tv:n står på dygnet runt och är den främsta kontakten med omvärlden. Varje söndag försöker familjen ta sig in till den närliggande byn Postorna för att medverka i gudstjänsten. De är djup religiösa, framför allt farmor Viasta Davidová som kan rabbla Bibelcitat utantill.

De berättar att de numera inte får några jobb, inte ens som daglönare eller bärplockare.

De är frustrerade och deprimerade. På Robins underarmar, bredvid tatueringen av det kristna korset, syns blekta ärr. Han berättar att han ibland skär sig själv i armarna av ren tristess. Den totala hopplösheten är förlamande och går i arv från generation till generation.
För trots att romer bott i Europa sedan tidigt 1300-tal, har de ännu inte blivit accepterade i samhället.

– Det är den enda rasismen i Europa som fortfarande är socialt accepterad, säger Maria Leissner, ordförande i den svenska delegationen för romska frågor, som har till uppgift att föreslå hur romernas situation kan förbättras.

Delegationen inrättades 2007 och lämnar vid årsskiftet sitt delbetänkande där de kommer att föreslå att det inrättas en sanningskommission för de brott som begåtts och fortfarande begås mot romer i Sverige.

Maria Leissner är kritisk till hur EU hanterat frågan om romernas rättigheter. EU är visserligen bra på att kräva att nya medlemsländer ska uppfylla grundläggande mänskliga rättigheter, men betydligt sämre på att se till att de efterlevs.

– Vi ser tydligt att de nya medlems­staterna släpper efter på kraven om demokratiska och mänskliga rättigheter så fort de blivit medlemmar i EU, säger Maria Leissner.

EU-utvidgningarna har också inneburit att romer nu lättare kan förflytta sig mellan länderna, vilket skapat kontrovers och motstånd i gamla medlemsstater som Tyskland och Italien.

Ingen vet exakt hur många romer som bor i Europa, men uppskattningarna ligger på mellan tio och tolv miljoner. Myndigheter i flera länder hävdar att de inte får upprätta register baserade på invånarnas etniska härkomst, ett argument som enligt Rob Kuchen är en ren bortförklaring. Så länge ingen med säkerhet vet hur stor denna grupp är kan myndigheterna fortsätta att låtsas som om den inte finns. Eftersom många romska barn inte föds på sjukhus saknar de ofta personnummer. De existerar helt enkelt inte i samhällets ögon. I flera länder på Balkan pågår därför projekt där romer uppmanas se till att de verkligen räknas vid nästa folkräkning.

– Romerna är så pass många att de faktiskt borde utgöra en politisk kraft i samhället, säger Rob Kuchen.

Många av Europas miljontals romer lever i dag under mycket svåra förhållanden. I de forna öststaterna innebar kommunistregimernas assimilationspolitik att romerna fråntogs sin kultur och sina historiska rötter. I dag lever de ofta helt isolerade från övriga samhället. Det finns fortfarande europeiska romer som lever som resande, och förflyttar sig med häst och vagn. De allra flesta är dock bofasta, i förstäder och slumområden. På exempelvis den rumänska landsbygden finns det byar som endast består av romer. Många lever i svår misär och försörjer sig som dag­lönare eller bär- och svampplockare.

Maria Leissner och Rob Kuchen beskriver situationen för Europas romer likadant. Diskrimineringen finns överallt, i alla länder. Den kan dock ta sig olika uttryck. Från att ständigt vara misstänkliggjord, inte få hyreskontrakt och nekas tillträde till en affär, till att utsättas för grovt våld.

Högt uppsatta politiker, bland dem Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, kallar romer för kriminella. I Ungern fick det nationalistiska partiet Jobbik, som är uttalat emot romer som folkgrupp, i år plats i EU-parlamentet.

Mord och överfall på romer har ökat de senaste åren. I många europeiska länder går de romska barnen inte i skolan, och om så är fallet så sätts de i egna klasser eller i samma skolor som förståndshandikappade barn.

I fjol anordnades därför den första EU-konferensen med fokus på romernas situation. Arbetet inom EU går trögt och den romska frågan hanteras vid sidan av övriga diskrimineringsfrågor.

– Det sätt EU-länderna behandlar romerna på är inte värdigt en demokratisk union, säger Maria Leissner.

Familjerna som bor i ladugården på den tjeckiska landsbygden är omedvetna om vad som sker i Bryssel. Allt de vill är att kunna försörja sig själva och få tillbaka sitt hem. En dröm som tycks mycket avlägsen.