Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Alex Schulman och Karin Johannisson.

Livsstil

Två röster om döden

Han har hört den knacka på dörren två gånger. Hon förklarar en makaber fascination. Alex Schulman och Karin Johannisson filosoferar i varsin text om ämnet för den gångna helgens högtid.

Alex Schulman: »När jag tänker på att jag en dag ska upphöra att finnas till så är jag på gränsen till att kollapsa.«

Jag sitter åter hos min psykolog. Jag vet inte hur många gånger jag låtit min blick vandra i det här rummet. Varje gång jag av någon anledning känner obehag i att ha ögonkontakt med min psykolog har jag utforskat det. Jag kan varenda detalj här inne. En tavla på väggen som balanserar någonstans mellan konst och kludd. Servetter på bordet framför mig. Ett glas vatten som jag aldrig dricker. Bokryggarna i hyllan ryter JUNG och FREUD. Två dockor med bokstäverna A och B sitter i soffgruppen och stirrar på mig med tuschpenneögon. Det doftar alltid kaffe här inne, men min psykolog bjuder mig aldrig på något.

Vi börjar mjukt, det gör vi alltid. Som en inbollning i tennis. Vi talar om veckan som varit. Har det hänt något speciellt? Ja, det har det. Jag berättar för honom att jag vandrade på Nybrogatan en kväll häromdagen. Det var kallt, folk lutade som skrivstil när de gick mot vinden. Jag passerade en ambulans som parkerat vilt och på tvären. Det såg spektakulärt ut. På gatan låg en äldre man, han hade vecklat ut sig på asfalten på ett onaturligt sätt. Ambulansmänniskor arbetade snabbt runt hans kropp, försökte återuppliva hjärtat med elektricitet. Jag stannade till och tittade. Det kändes privat, jag borde ha gått. Tre eller fyra andra hade gjort som jag. Vi stod på håll och stirrade. Det var så märkligt alltsammans. Fyrans blåa buss passerade. Jag såg hur passagerarna kisade mot blåljusen och de blev säkert tagna och illa berörda av det där. Stora ögon, knuff i sidor, upprörda läpprörelser bakom glaset. Men bussen åkte ju vidare sen, och ombord böjde de sig åter över sin bok eller tidning. Åkte vidare till sina sammanhang. Jag tänkte mycket på det sen. Hur en man dog och hur tillvaron inte ens stannade upp. Det blev inte ens ett hack i världen.

»Vad har du för förhållande till döden«, frågar psykologen.

»Jag är rädd för den.«

»Du är rädd för att dö?«

»Ja.«

»Vad är det som skrämmer dig med döden?«

»Det är den här jävla ... intigheten. Tanken att inte existera. När jag tänker på att jag en dag ska upphöra att finnas till så är jag på gränsen till att kollapsa.«

»Kan du ge något exempel på en sådan situation då du har känt så.«

Jag funderar en stund och så berättar jag att jag läste i DN häromdagen att de mejl som skickades i regeringskansliet under tsunamikatastrofen ska sekretessbeläggas i 70 år. Då tänkte jag nästan omedelbart att om 70 år är jag död. En sekretesstämpel överlever alltså mig på jorden. Jag inser det banala i tanken, men det faktum att mitt liv är en fånig, fåfäng och obetydlig blinkning står då så fruktansvärt klar för mig. Sådana tankar ger mig alltid en existentiell svindel. Jag mår dåligt i timmar sedan.

Min psykolog frågar om jag ofta tänker på döden och jag svarar att jag tänker på den mest hela tiden. Jag har varit nära att dö två gånger. Den första gången var jag 12 år, kanske 13. Vi var på vårt landställe, pappa hade köpt en motorsåg för att ta ner buskarna vid sjön. Jag fick låna den mot löfte att vara mycket försiktig. Men sågen var tung, jag slant och sågade upp min vad och delar av låret. Det kom mycket blod. Jag skrek, men ingen hörde. Jag låg sådär en stund på rygg och blödde. Till slut kom pappa springande. Han sa förtvivlat »älskade barn« om och om igen när han lyfte upp mig och sprang med mig till bilen. På väg in till sjukhuset svimmade jag av, jag minns de förtvivlade ropen från min familj. Jag förstod att jag skulle dö. Jag hade en bild av hur det skulle vara. Livet skulle passera revy för en. Alla förtätade händelser i ens liv skulle kasta sig mot en och sedan försvinna. Sedan skulle man se ett vackert ljus och så var det över. Så var det inte. När jag låg där och balanserade mellan liv och död såg jag bara en enda bild framför mig. Kontrasterna är otroligt skarpa, jag ser allt i grönvitt. Jag befinner mig i ett sjukrum. Framför mig står en kvinna i 20-årsåldern. Brunt hår och bruna ögon. Hon är mycket vacker. Kvinnan tittar på mig allvarligt och smeker mig långsamt över kinden. Det är allt. Det var varken skräckinjagande, romantiskt eller sentimentalt. Känslan av slutgiltighet infann sig inte över huvud taget. Jag återhämtade mig och när jag vaknade upp funderade jag på den där kvinnan. Jag kände igen henne så väl, men jag kunde inte förstå var jag träffat henne förut.

Psykologen säger att det inte alls är omöjligt att det är ett minne från min barndom som slumrat i det omedvetna och som av en eller annan anledning tvingar sig upp till ytan just där och just då.

Han erbjuder mig lite vatten, som jag tackar nej till. Vi sitter tysta en stund.

»Du sa att du varit nära att dö två gånger. Berätta om den andra«, säger han.

Just det. Jag var 15 eller 16 år. Min äldsta bror hade just tagit körkort och skulle skjutsa mig och min lillebror från Stockholm till Göteborg. Det var en smällkall kväll. Snö på utsidan av bilen, imma på insidan. Vi lyssnade på blandband i bilen, AC/DC och WASP. Mötande bilar som bländade av och sedan bländade på – en tyst kommunikation i natten. Vi hamnade bakom en lastbil och jag ropade till min bror: »Kör om!« Men han hittade inte rätt tillfälle, han förblev bakom lastbilen. Då skrattade vi och kallade honom feg. Jag minns att han blev lite röd i ansiktet då. Vi låg bakom lastbilen i flera kilometer. Vi körde uppför ett krön, vägen öppnade sig. Vi skrek »NU« och min bror accelererade ut i den andra körfilen, tryckte till med gasen – och så släppte fästet. Bilen roterade runt och runt, det var som att färdas på äggvita. Vi satt tysta och skräckstela, väntade på att bli krossade. Allt släppte taget om mig – alla mina löften och sammanhang försvann, det var som sekunden innan en stor explosion då allting blir alldeles särskilt tyst och meningslöst. Jag visste att jag skulle dö. Då dök samma kvinna upp igen, i ett flimmersken i mitt inre. Hon tittar på mig, liksom oroat, och smeker min kind. Jag är fortfarande i samma sjukrum. Och sen kom stöten. Vi smällde in i räcket och studsade ut på vägen igen, mot räcket på andra sidan och så ut igen. Lastbilens strålkastare lyste upp oss, hela bilen blev så vit att den kändes blå. Till slut stod vi stilla. Vi tittade på varandra osäkert. Ingen av oss kunde riktigt tro på att vi levde.

»Den där kvinnan som visar sig för dig. Hon är ju väldigt intressant«, säger psykologen.

»Jag håller med«, säger jag.

»Tror du att det kan vara din mamma när hon var ung?«

»Nej.«

»Det är ju fullt möjligt att du varit med om ett trauma i din barndom, ett trauma som den här kvinnan varit en del av på något sätt.

»Ja. Så kan det ju vara.«

»Men du har inte kunnat lista ut vem det kan vara?«

»Ja, alltså. Jag har en idé kring det här.«

Jag dröjer lite, för jag vet att det är kontroversiellt.

»Jag blev pappa till en liten dotter nyligen. Allting är mycket lyckligt. Nu har hennes ansiktsdrag börjat formas. Långsamt håller hon på att förvandlas från ett spädbarn till en person. Hon är så vacker. Och för varje dag som går tycker jag att det framstår allt tydligare. Den där kvinnan som jag sett i mitt inre när jag varit nära att dö, det är min dotter som vuxen.«

Psykologen tittar upp från sitt block. Stirrar på mig häpet.

»Du tror att det är din dotter...?«

»Ja. Jag tror att det är min dotter.«

»Och varför ... Hur tror du ...«

»Jag ser att det är hon. Jag vet att det är hon. Jag tror ...«, säger jag och dröjer lite och tittar ner i golvet.

»Vad tror du?«

»De här gångerna, när jag varit en hårsmån från döden. Jag tror att jag då fått en glimt av den gången då jag faktiskt ska dö. Jag tror att det är kroppens sätt att meddela mig: »Inte nu, min vän.« När jag väl ska dö, så vet jag att jag kommer att befinna mig i ett sjukrum. Min dotter kommer att sitta med mig. Hon kommer att smeka min kind. Och så kommer jag att avlida.«

Psykologen lägger försiktigt armarna i kors. Hans röst blir tydligare, mer bestämd. Han varskor mig om att han verkligen inte tror att så är fallet, han säger ännu en gång att han tror att bilden av kvinnan är sprungen ur ett trauma i min absoluta barndom. Han säger att jag inte minns henne därför att jag kan ha varit så ung som två eller tre år. Kanske ännu yngre än så! Han säger att min teori är, den har ... Han hittar inte orden.

Jag säger att han kanske har rätt.

Men jag tror att han har fel.

Han tittar på mig och jag viker undan blicken. Utforskar rummet som jag redan kan så väl.

Alex Schulman är journalist och författare.

Karin Johannisson: »Har ingen lagt märke till mig förr, har ingen stannat upp för att se just mig, så kanske det åtminstone inträffar när jag är död.«

Döda kroppar omger oss överallt, åtminstone på bild. Varför?

Visst, döden har allt: ett drama, ett öde och en berättelse, ett budskap om mord och skräck eller bara om oändlig ensamhet. Film, videokonst och utställningar visar upp den med en besatthet och med allt längre tänjda gränser. Den neurotiskt produktiva deckargenren tycks till för att lindra dödsångesten genom att fiktionalisera döden. Samtidigt tilldelas obducenten som gräver i dödens mest sakliga detaljer en hjälteroll. I privatsfären och inte minst i barnkammaren blir dödens symboler dekoration och lek. Tapeter, leksaker och T-shirts med dödskallar är storsäljare och till Halloween äts skelett som godis i ett slags uppsluppet kannibalistisk rit.

Gränsen mellan det levande och döda tycks egendomligt uppbruten. Tv-serien »Six Feet Under« om begravningsentreprenörsfamiljen Fisher kultförklarades snabbt. Här var den döda kroppen förvandlad till en egen oberäknelig aktör. Redan den inledande kameraåkningen skapade ett slags osäkerhet: bårvagn med lik med nummerlapp kring tån, men en lätt skälvning i kroppen (som en tveksamhet om dess döda tillstånd), vidöppet öga och balsameringsvätska som kroppen suger åt sig lika girigt som innehållet i ett grogg-glas, allt till en nervigt droppande musikslinga med smak av underjord. I familjevillans källare renoverades lik som kantstötta objekt för att föras upp i ljuset lagade och sminkade till den öppna kistans känslosamma möten. Dödens hot om den stora osynligheten tycktes upphävd. Begravningsritualen blir en fest bara för mig, familjen och vännerna talar kärleksfullt till mig, spelar min favoritmusik, lägger ömt sin hand mot mitt ansikte. Och till sist finns chansen att minnet av mig materialiseras som flashar, hallucinationer eller drömmar där jag återvänder hel och oförstörd till de levande.

Över allt framträder döda kroppar i offentligheten – till exempel i suggestiva fotosviter av konstnären Andres Serrano (»The Morgue«), i lättillgängliga, hyperrealistiska obduktionsbilder på nätet eller i Mary Roachs spektakulära likbok »Kroppens sällsamma liv efter döden«.
Doktor Günther von Hagen väckte nyss världssensation med sitt utställningskoncept »Bodyworlds« där döda människokroppar preparerats för att visas upp för publik. De har tömts på vätska som ersatts med en plastmassa som gjort dem böjliga och formbara som gummi eller våt lera, därefter delats sönder och hopfogats på nytt.

Konceptet är starkt: riktiga människokroppar, skinnflådda och arrangerade i dekorativa poser. Besökaren kunde cirkulera runt dem och studera varje detalj i deras oerhörda nakenhet. Det påstås att det är många som är villiga att donera sin kropp till doktorn för att återuppstå på samma sätt efter döden.

Om det är sant är det onekligen en illustration till att den senmoderna individens föreställning om synlighet – att jag finns när jag syns – också nått fram till döden. Har ingen lagt märke till mig förr, har ingen stannat upp för att se just mig, så kanske det åtminstone inträffar när jag är död.

Och förra året kunde den som ville vid Tivoli i Köpenhamn beskåda en liknande utställning med specialbehandlade lik från Kina, »Bodies«. »Döda människor berättar om livet och den sköra men förbluffande konstruktion vi alla består av« var den säljande reklamtexten.
Ett lika sensationellt men snyggare sätt att besöka den döda kroppen är att gå till The Visible Human Project, en nätbaserad anatomisk atlas. Den utnyttjar superdatorernas möjlighet att hantera mycket stora visuella datamängder och skapar en komplett, anatomiskt detaljerad tredimensionell gestaltning av verkliga kroppar.

Den första kroppen som preparerats på detta sätt tillhörde (i enlighet med en lång anatomisk tradition) en avrättad mördare, Joseph Jernigan, död 1993 genom en giftspruta i ett Texasfängelse efter att ha donerat sig till vetenskapen. Kroppen fotograferades och scannades, frystes ner i gelatin och delades därefter i sektioner och tusentals fina skikt som fotograferades digitalt.

Den döda kroppen omvandlas på så sätt till ett visuellt arkiv. Filerna kan ses en efter en och visar högupplösta genomskärningar av kroppen i realistisk färgskala. Skikten kan staplas tillbaka till sitt ursprung så att volym och massa återförs till kroppen. Organ kan isoleras, hud, fett och muskler lyftas bort, blodkärl och tarmslingor besökas som kulvertar och skelettet som en byggnadskonstruktion. Kroppen kan också animeras för interaktiv kommunikation. Hjärtat kan fås att slå, vener att blöda.

Utplånad i verkligheten återskapas kroppen på så sätt magiskt i det virtuella rummet.

Vad ska vi med all denna synlighet av döden? Frågan är om dessa återuppståndna kroppar utgör en egen dödsbesvärjelse. Att synliggöra fienden för att kunna oskadliggöra honom är en klassisk psykoanalytisk teknik. Kanske är det vetenskapens löften som gör att vi vågar exponera oss för ångesten. I den stora framstegsberättelsen kan också döden framstå som ett hinder att övervinna. Medan Frankensteins monster – hopfogad av återanvända likdelar – aldrig lyckas bli en hel kropp utan sömmar och skarvar, är den moderna molekylärbiologins DNA-kropp ett system sammankopplat av dechiffrerbara koder. Driven till sin spets är tanken svindlande, en kropp som kan laga, skapa och förnya sig själv. Vad finns i förlängningen: Skelettet som kan drapera sig i kropp igen?

Men kanske handlar synligheten tvärtom om förlust. Modernitetens förfrämligande av döden skapar helt enkelt längtan efter berättelser som återför den till något konkret och begripligt.

Det intressanta är att man därmed återför den just till den gränszon där den länge befann sig. I det moderna är gränsen mellan liv och död absolut. Men historiskt sett har inte ens den medicinska vetenskapen alltid framställt denna gräns som definitiv. Den döda kroppen har exponerats i ett dubbelperspektiv som samtidigt är naturvetenskapligt och humanistiskt. Renässansens och barockens föreställningsvärldar snurrade besatt just kring gränsen mellan det levande och det döda.

I de berömda illustrationerna till Andreas Vesalius och andras anatomiska planschverk är skeletten och de skinnflådda muskelmannekängerna fortfarande sårbara, kännande individer. De sörjer sin förlust av levande existens genom att läsa, grubbla eller spela schack. Döda vilar i melankoliska poser på kuddbeströdda bäddar eller kalla stensängar (översta bilden).

Ännu vid 1700-talets slut kallades också kroppen på dissektionsbordet för subjekt. Det är först den moderna vetenskapen som omdefinierar den döda kroppen till objekt, ett stycke biologisk materia.

Men ännu, i 1700-talets bilder, svävar kroppen mellan det levande och det döda. Den är både-och och varken-eller och just detta både skrämmer och lockar. I medicinens instruktionsböcker kan det döda avbildas som levande. Människan–skelettet, hungrigt läsande i biblioteket, gestaltar detta svävande tillstånd (se bilden på föregående sida). Det tycks handla om en levande individ med en bestämd social och existentiell position. De halvöppna bokrullarna, den uppslagna boken på golvet, oordningen i bokhyllan pekar på ett slags girighet i läsningen, liksom skelettets framåtlutade, koncentrerade hållning. Den knästående ställningen kan tolkas som ett vördnadsbevis inför den bokliga kunskapen. Han tycks befinna sig långt från de sociala grupper som anatomiobjekten vanligtvis tillhörde: avrättade brottslingar, självspillingar, samhällets utstötta. På andra bilder brottas skelett-människan ångestfullt med frågan om skuld, straff och yttersta dom (nedre bilden).

Bilderna är både fascinerande och utmanande. Vi har lärt oss att uppfatta skelett som hotfulla, skrämmande och frånstötande: som döda. De representerar det kusliga och förträngda som göms i mörka garderober. Men här framstår de snarast som rörande, ensamma och mänskliga. Ett empatiskt-humanistiskt perspektiv lyfter bildernas vetenskapliga syfte (till exempel att illustrera benens vikning i knästående ställning, armbågens gångjärn eller fötternas tåleder). Det läsande skelettets uppdragna skulderblad, vänster hands fingerleder, återges anatomiskt exakt, men berättar samtidigt om en nästan barnslig iver. Näsan når precis över kanten till den åtråvärda kunskapen, ett slags smygläsning när den stora sömnen för länge sedan borde ha infunnit sig. Det är ett skelett som väcker ömhet i all sin glupska mänsklighet.
Döda kroppar kan alltså framställas som oanständiga och makabra, öppna både för våra voyeuristiska böjelser och vår ångest för förfall och förruttnelse. Men de kan också – inte minst som skelett befriade från äcklande köttslighet och renade till vit gestalt – accepteras som mänskliga.

Jag begav mig aldrig till London, Wien eller Berlin för att uppleva Doktor von Hagens medicinska kabinett. Inte ens till Tivoli i Köpenhamn för att se mig mätt på döda kroppar. Jag inbillar mig att det är en medveten handling: jag vill inte se döda exponeras inför min egen lystna blick. Inte ens om de har valt det själva. Jag håller mig hellre till mina skelett på bild, mänskliga trots allt.

Karin Johannisson är professor i idéhistoria vid Uppsala universitet, och nominerad till årets Augustpris (fackboksklassen) för »Melankoliska rum«. Delar av texten har publicerats tidigare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera