Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Äntligen är politiken död

Det brittiska konservativa partiet, som efter David Camerons övertagande av partiledarskapet aldrig tröttnar på att visa upp sin nyvunna gullighet, ska satsa stort på sociala medier. Man ska bland annat hjälpa till att inrätta digitala nätverk där folk ska kunna gå samman och »rädda sin kvarterskrog«. Detta är det bästa exemplet på politikens urvattning jag kan komma på just nu, och jag får bita mig i tungan ordentligt för att inte häckla ihjäl alltsammans.

Med urvattning menar jag alltså konsensus. Också här hemma är ju partierna så överens om de stora huvuddragen – blandekonomi, hette det när jag gick i skolan – att det är rent beundransvärt att någon alls går och röstar när det är val. Alla tycker att den offentliga sektorn ska hållas någonstans kring max femtio procent av BNP. Alla tycker att småföretagande ska stimuleras. Alla tycker att sjukvård och utbildning ska finansieras offentligt och ordentligt. Ingen vill ha marknadsanarki, ingen vill ha kommandoekonomi. Någon enstaka miljöpartist vill avskaffa räntorna, men eftersom ingen förstår hur eller varför är det inget som diskuteras. En och annan mörkerman från sd eller kd försöker hetsa till bråk med kultureliten eller invandrarna eller bögarna och flatorna, men det händer liksom ingenting med det heller. Måltavlorna ifråga är för upptagna med att göra detsamma som alla andra: jobba och renovera hus och spara till semestern. Och att vara överens.

Samstämmigheten måste bero på att det börjar sjunka in vilken vettig modell Europa (plus Kanada och Nya Zeeland och Japan) har valt. Det är snart sextiofem år sedan kriget. Blandekonomin och välfärdsstaten har vuxit fram experimentvägen och hur mycket vi än fortsätter att lappa och laga och ändra i systemen så är det sedan länge bara en fråga om hur mycket salt och hur mycket peppar, inte vilka huvudingredienser, som ska ner i grytan. Sedan kolonierna avvecklades för en dryg generation sedan står det också klart för precis alla vilket håll båtarna går åt: folk flyr hit. De söker sig till oss och vill skapa sig en framtid här för att framtiden här går att föreställa sig. Deras hemländer är inga hem, de är skamfläckar av korruption och framtvingad svält och meningslösa krig och naken terror. Vi hade inget hem vi heller förrän vi började bygga upp det vi nu har. Och det vi nu har sköter vi om.

Det är ju inte så roligt alla gånger, det här förvaltandet – det är ju inte så … kampfyllt. Men någonstans fick vi väl nog av kamp. För kamp är en reflex som massmördar. Kamp är en politisk psykos som leder till Gulag och Treblinka och Srebrenica. Lita aldrig på en politiker som tar ordet i sin mun. Vi lever i fred. Vi vill inte ha någon kamp, vi vill arbeta och leva anständigt.

I dag är det exakt femton år sedan folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap. En av parollerna – en paroll som David Cameron säkert skulle ha gillat, åtminstone till själva formen – var »Det är roligare att rösta ja«. Jag ska ju inte påstå att jag gick i gång på den devisen. Jag spydde säkert galla över den. Bara människor som vant sig vid fred och sans kan formulera ett så fjantigt slagord. Och det är precis de människorna som blir ledare i demokratiska stater. Inte för att vi beundrar dem, utan för att vi slipper frukta dem.

Historien är inte slut. Förr eller senare dyker det upp någon galning eller två som verkligen lyckas lura i folk att detta inte är den bästa av världar, rubbade ideologer som börjar skrika om kamp och klass och ras och helvete, och så är blodbadet i gång igen. Men jag undrar om jag kommer att få se det under min livstid. Jag hoppas inte det. Politiken får gärna vara död så länge som möjligt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera