Därför ökar festivalernas betydelse

Text: Jon Asp

Foto: Stockholms filmfestival

Under 2000-talet har biografen definitivt förlorat sin plats som kulturell mötesplats. Detta trots att filmen fortsatt att vara landets klart största kulturyttring och att svensk film upplevt en rejäl konstnärlig uppgång när förmånligare produktionssätt tillåtit fler att experimentera.

Sedan biografkedjan Astoria (tidigare Sandrews) och distributören Triangelfilm föll samman 2007 har multiplexbiograferna kraftigt utökat sin marknadsandel, medan kvalitetsbiograferna slås ut. Bara i Stockholm och Göteborg har sju-åtta singelbiografer lagts ned eller upphört med repertoarvisning sedan decenniets början. Tillsammans med dotterföretaget Svenska Bio äger SF Bio i dag 80 procent av biografmarknaden, vilket har satt avtryck i utbudet. Filmer med hög publikpotential och igenkänningsfaktor – varav flera gjorda med begränsade, tv-mässiga uttrycksmedel – sprids i allt fler kopior och tilldelas en allt större del av marknadsföringen, medan kvalitetstitlar blir utan distribution och förpassas till hemmets stora och små skärmar.

För att uppleva kvalitetsfilm på bio får man i allt större utsträckning vända blicken mot filmfestivalerna i Stockholm och Göteborg, som på senare år inte bara ökat sina publiksiffror utan också sin konstnärliga betydelse. 20-årsjubilaren Stockholm, som startar nästa vecka, visar runt 180 filmer. Ett 20-tal – däribland filmer av etablerade indieregissörer som Jim Jarmusch, Wes Anderson och Park Chan-wook – har redan svensk distribution. För så gott som alla övriga titlar blir festivalvisningarna de enda i Sverige på stor duk.

I en alltmer eftersatt biografsituation blir festivalen en allt viktigare tillflyktsort för kvalitetsfilm. Förvisso är långt ifrån samtliga av hög kvalitet, men lejonparten har en konstnärlig ambition som i det långa loppet bidrar till mediets utveckling. Detta till skillnad från en stor del av den vanliga repertoaren, där kraven på estetik blir allt lägre och själva historien snart sagt är det enda centrala.

Den nyligen framlagda filmutredningen talar generellt om »biografbesöket som något exklusivt, något utöver den vardagliga filmkonsumtionen«, och hänvisar till en undersökning av svenska biovanor, där personer med hemmabio värderar filmupplevelsen på biografen högst.

Samtidigt som gemene man – lekman eller professionell – i stigande grad hävdar att ingen filmupplevelse går upp mot den på bio, är det få som ens ids argumentera för biografen som kulturell mötesplats.

Självklart är dvd-försäljning och nedladdning hot mot biograferna. Men problemet är att man endast ser hindren, inte möjligheterna i ett konkurrenskraftigt filmklimat. Det skapas inga incitament att återerövra biografen, vare sig för branschen eller för publiken, som tvingas finna sig i kommersialismens våld.

Frågan: Ska utbudet tillåtas bli alltmer likriktat – till stor del bestående av amerikanska blockbusters och etablerade nationella framgångskoncept – medan de kreativa filmerna förnekas plats i de biografsalonger de främst är skapade för?

En statligt finansierad filmpolitik, vilket filmälskare har allt att vinna på, måste alltid vara förbunden med höga kvalitetskrav. För frigörelse från den marknadslogik som satt biografen i trångmål krävs ett mer omfattande offentligt stöd och ökade satsningar på importen av utländsk film.

Utan en varierad biografkultur marginaliseras kvalitetsfilmen. Och publiken, hänvisad till hemmets mindre bildskärmar, går miste om en stor del av upplevelsen.

Tjugoårsjubilerande Stockholms filmfestival pågår 18–29 november.