Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Den osannolika klimatkämpen

Sverker Sörlin om Fredrik Reinfeldts väg till Köpenhamn.

I början av den heta valsommaren 2006 syns en man röra sig bland skuggorna på en ödslig ekologisk institution på Stockholms universitet. Han ser litet bortkommen ut. En ung forskare kommer fram och frågar: Kan jag hjälpa dig? Då mannen vänder sig om syns det vem det är: [[Fredrik Reinfeldt]].

Moderaternas partiledare vill täppa till en kunskapslucka och bilda sig en uppfattning om Östersjön. Kanske vill han få grönt ljus från sakkunskapen för att kunna hålla miljöfrågorna på distans inför valet.

Han har ännu inte varit i Almedalen och sagt till Dagens Nyheter att algblomning inte är mycket att bry sig om – möjligen om den når badstränderna. Vid samma tillfälle pratar han dessutom ned Sverige som miljösamvete. »Vad vi kan göra i Sverige står inte i proportion till de ambitioner vi har.«

Kanske missförstår Reinfeldt vad forskarna sagt till honom. Kanske väljer han bara sina ord. Valrörelsen ska ju handla om jobben och utanförskapet.

Politik är, bland mycket annat, en fråga om timing. Att Naturskyddsföreningen i juni 2006 kallade moderaterna »extremt dåliga« som miljöparti, klart sämst bland riksdagspartierna, bekom inte Reinfeldt. Hans parti var immunt mot sådant.

Fredrik Reinfeldt räddades av gonggongen. Det var denna höst som Al Gores film »En obekväm sanning« gick upp i Sverige. I SVT sändes »Planeten«, en riktig eko-skräckis, men baserad på ny och ledande forskning och svår att avfärda. Den 31 oktober släpptes Sternrapporten.

Över en natt ändrades spelreglerna för det politiska samtalet om klimatet. Plötsligt fanns det en prislapp på den globala uppvärmningen, och framför allt en prislapp på vad passivitet skulle kosta – och den var högre, mycket högre. I Sifos novembermätning störtdök regeringen.

En månad senare skrev förre miljö­skeptikern Fredrik Reinfeldt och miljöminister [[Andreas Carlgren]] på DN Debatt: »Utsläppen av växthusgaser ska minska med 30 procent«.

Ska man kalla det en omvändelse? Betydligt rimligare blir det att se den förändrade miljöpolitiken i moderaterna som inslag i den större restylingen av partiet. De nya moderaterna har lagt sig över ett brett fält av det politiska spektret. Från etiska värdefrågor som förut togs om hand av kd hela vägen över till vakthållning om välfärd och anställningstrygghet som omhuldas av s- och LO-väljare. I en sådan ompaketering måste miljöpolitiken förr eller senare komma med.

Vad som sedan sker följer i stort sett regelboken. På partistämman i mars 2007 håller Reinfeldt ett brandtal om miljön och klimatet. Kanske är det just hans egen nära döden-upplevelse – att han med två månaders marginal höll på att spela bort valsegern – som gör att han med sådan inlevelse kan fälla sina nu bevingade ord: »Förändra er eller dö!«

Och ingen vill ju dö. Partiet tillsatte en arbetsgrupp för att göra om även miljöpolitiken. Man letade upp några kunniga och miljöengagerade moderater. En av dem var [[Lars Lindblad]]. En annan var [[Sofia Arkelsten]], ung påläggskalv, som pekat ut miljöpartiet till huvudmotståndaren 2010. En tredje var Bo Frank, gammal trotjänare från Växjö, som framträdde i alternativt aktivistskägg redan på sjuttiotalet. Efter att ha gått i hård motvind i partiet blev han närmast rörd över framgångarna, först på stämman 2007 och sedan på nytt våren 2009 då arbetsgruppens program togs emot med öppna armar av partistyrelsen.

Programmen 1993, 2001 och ännu 2007 var idéfattiga och håglöst skrivna. Den nya rapporten fick titeln »En offensiv miljöpolitik« och innehåller 60 förslag varav flera skulle uppfattas som rimliga av de flesta partier. Det låter kanske inte så imponerande, men visst är det en ansiktslyftning.

Här finns en upprymdhet över upptäckten att det faktiskt går att förena en offensiv miljöpolitik med klassiska moderata värden som frihandel, marknad, tillväxt och valfrihet för den enskilde med bilkörning och obegränsad konsumtion. Skärpta gränsvärden, satta av EU och staten, ska stimulera tekniska innovationer. På det sättet är moderaternas svenska miljöpolitik en miniatyr av det svenska ordförandeskapets strävanden för EU inför i Köpenhamnsmötet: siffror, gränser, pengar, avtal.

Politiken är i själva verket en blå, marknadsvänlig variant på den politik för ekologisk modernisering som Anna Lindh tillämpade redan under sin tid som miljöminister 1994–98 och som hade en stor anhängare även i [[Göran Persson]]. Grundidén är att genom så kallad eko-effektivisering möjliggöra hållbar ekonomisk tillväxt. Bibeln på området skrevs av holländaren Maarten Hajer redan 1995, och han byggde i sin tur på idéer från Brundtlandkommissionen 1987. Det är svårt att vara emot: tillväxt utan uppoffringar och utan kriser. Nästan bibliskt.

Problemet är att moderaterna ser ut att ha kommit för sent. Den ekologiska moderniseringens evangelium ifrågasätts nu mer och mer. Inte för att den grundläggande idén är fel, utan för att den är otillräcklig. Vad hjälper det om miljöprestationerna hos hus, bilar och fabriker förbättras om konsumtion, resande och bostadsyta ökar ännu snabbare? Det kallas för rebound-effekten och den är svår att hantera om inte människors livsstil läggs om. Och om det står det ännu ingenting i moderaternas program.

Och hur ska det egentligen gå till att ge ekologiskt utrymme åt världens fattiga miljarder om inte restriktionerna börjar här hos oss? En favoritsiffra som citeras i moderaternas (och regeringens) miljödokument är att Sverige sedan 1990 ökat BNP med 40 procent medan växthusutsläppen sjunkit med nio procent. Bäst i världen, men huvudsakligen under s-regeringen. Det är bara det att i denna kalkyl ingår inte de utsläpp som kommer från produktion i andra länder, heller inte de från flyg och sjöfart, eller från svenska företag och individer utomlands. Det är en luftsiffra.

Sverige har börjat en omställning och minskat olje­beroendet, en effekt av koldioxidskatt och investeringsstöd. Men som vattenkraftsland har vi haft unikt goda förutsättningar. Globalt däremot ökar växthusgaserna med välståndet. Och effekterna blir mest kännbara i världens varma, torra och fattiga delar. Inte här.

En miljöpolitik som inte talar om de globala fördelningsfrågorna, om livschanser och anständighet för miljarder människor, riskerar att framstå som hycklande.

Reinfeldt har lärt sig hur man anpassar politik till tidens anda. Men i det långa loppet är äkthet och övertygelse det som människor litar på. Av någon anledning kommer jag att tänka på Jan Myrdals kommentar när Lars Gustafsson flyttade till USA och konverterade till judendomen: »Jag tycker inte det verkar som om Lars mött Gud.«

Sverker Sörlin är idéhistoriker, författare och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera