Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Lidandets logik

Vanvårdade grisar och elchockade travhästar – människans syn på djurens rätt är fortfarande grumlig.

»Att grisar äter på andra grisar är inte som det ska«, konstaterade en uppgiven jordbruksminister i början av förra veckan. Eskil Erlandssons upprördhet delas av många som sett Djurrättsalliansens skakiga, grågröna bilder på vanvårdade, sjuka och döda djur – och nu nervöst letar efter lämplig ersättning till den där perfekt grisrosa skinkan på julafton.

Samtidigt står travkusken Åke Svanstedt åtalad i Skaraborgs tingsrätt, anklagad för att ha gett sina travhästar elektriska stötar med en så kallad grisfösare. En metod som knappast får svenska konsumenter att höja på ögonbrynen, när den utövas mot grisar på väg till slakt. Hur kommer det sig?

Djurvälfärdsforskare intresserar sig för hur vi människor förhåller oss till olika djur. Varför vi tycker att det är okej att ge grisar elektriska stötar men inte hästar, till exempel. Och varför vi blir så upprörda över djurförsök på katter och hundar, när tester på råttor – djur som enligt forskarna är både mer rationella och intelligenta än våra mer gulliga fyrbenta vänner – accepteras av de flesta.

Att vi känner olika mycket inför olika djurs lidande beror på kultur och, förstås, affektionsvärde. Vi känner en större samhörighet med de söta, klappvänliga familjemedlemmarna. Eller med dem som påminner oss om den trygga lantliga idyllen.

- I dag har vi ett lantbruk som inte stämmer överens med hur vi tror att det är. Förr i tiden kände vi våra kossor och grisar, det fanns ett personligt band. I den här grisskandalen reagerar vi starkt på att djuren verkar ha lämnats vind för våg. Lantbruket är industrialiserat och djuren har blivit anonyma subjekt som dör utan att någon ser dem, säger Henrik Lerner, forskare i djurvälfärd vid Linköpings universitet.

Enligt vissa filosofer bottnar relationen mellan människa och djur i den religiösa föreställningen att människan är Guds avbild. Därför har religionen i alla tider hävdat att det finns en artskillnad, snarare än en gradskillnad, mellan oss och djuren. 



- För bara några hundra år sedan lärde kyrkan ut att djur saknar själ. Att djur inte kan känna smärta eller lida. Religionen hävdar att naturen är till för människan och att människan är skapelsens krona. Enligt den synen är djurens syfte att tjäna oss, menar Christer Sturmark, ordförande för Förbundet Humanisterna. 

Men det råder inte fullständig samsyn om detta.

Vissa teologer, som Basilius den store och Chrysostomos, påtalade redan på 300-talet släktskapet mellan djur och människa. Teologen Fredrik Karlsson, som har skrivit en avhandling om djuretik vid Uppsala universitet, håller med Christer Sturmark om att bilden av människan som Guds avbild har dominerat kyrkans relation till djur. Men det har alltid funnits dem som tolkat bibelorden annorlunda. I dag finns det till exempel många teologer som försvarar djurs rättigheter. Ett exempel är britten Andrew Linzey, som bestämt hävdar att djuren har en sorts själ. 



- Antingen tolkar man texten om människan som Guds avbild som att vi är diktatorer över skapelsen, eller så tolkar man det som att vi är förvaltare över skapelsen. Är vi förvaltare över naturen försöker vi ta hand om det som finns omkring oss, säger Fredrik Karlsson.

Andra hävdar att människan fortfarande har en »medeltida« attityd till djuret. Medeltidsmänniskans självbild – skapad av Gud till den hon är, oförmögen att förändras utan att vara otrogen mot Gud – har slipats bort under århundraden av upplysning. Men vår syn på djur har knappt förändrats alls.

- Nu för tiden ser vi människor oss som fria och dynamiska. Vi far fram och rör runt i naturen, medan djuren är som de alltid har varit, helt oföränderliga, säger Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Uppsala universitet.

Däri ligger alltså förklaringen till varför den mänskliga moralen sätter vissa djurarter framför andra. Djurs status avgörs helt enkelt av vilken betydelse det har för människan. Vi behandlar sällskapsdjur mer humant än djur som föds för att hamna i frysdisken på Konsum. Vi värderar apor och andra närstående däggdjur högre än kräftor, som vi under glada tillrop kokar levande hemma på spisen. Och var hörs ilskan över råttgift, en synnerligen brutal avrättningsmetod där de drabbade gnagarna förblöder inifrån?

- Det handlar inte bara om hur djuren ser ut, om de är söta eller fula, utan framförallt om relationerna mellan människa och djur. Ingen skulle acceptera en grisfösare mot grisar som hålls som sällskapsdjur. Om någon öppnade ett dagis för sällskapsgrisar och hanterade dem på samma sätt som grisar i djurproduktion, skulle det vara helt skandalöst, säger Pär Segerdahl.

»Diskrimineringen« mot vissa djurarter syns tydligt i lagstiftningen. I artskyddslagen ryms till exempel idéer om att djur inte får störas alls: man får till exempel inte hugga skog under vissa fåglars häckningsperioder. Det kan jämföras med behandlingen av Coloradoskalbaggen, ett helt oönskat djur. Kommer det in i landet ska det utrotas till sista exemplar.

»Speciesism«, kallar djurrättsaktivisterna denna artbestämda motsvarighet till rasism eller sexism. Inom begreppet ryms dels den kulturellt betingade oviljan att äta upp kompisar som ridhästar och hundar, men också faktumet att vissa djur har sämre lagligt skydd. Men detta håller på att förändras. Forskarna vädrar morgonluft. Etiken och lagstiftningen utvecklas. Djurrättsaktivisterna har fått vetenskapen på sin sida, i takt med att forskningen har kommit fram till att djur både kan lida, ha känslor och ett långtidsminne. Sådant skapar medkänsla och empati.

I somras beställde regeringen en utredning av den gällande djurskyddslagen. Enligt jordbruksminister Eskil Erlandsson är behovet av uppdatering stort, bland annat på grund av att människors syn på djur har »förändrats«. Folkpartisten Eva Eriksson är landshövding i Värmland och regeringens särskilde utredare i frågan. Hon är också hoppfull inför framtiden, trots de senaste veckornas händelser.

- Djuren har inte blivit »förmänskligade«. De har inte fått en större själ eller förstånd än tidigare. Däremot har den mänskliga rollen förändrats. Vi har mer kunskap om djurens behov än någonsin, säger hon. 



Och konsumenterna då? Svenskarna äter mer kött än någonsin – enligt vissa bedömningar dubbelt så mycket som för 20 år sedan – men vi vill att våra djur både ska leva och dö bättre, utan att köttpriserna ökar så värst mycket. I ett sådant läge är det enkelt att lägga skulden på ett gäng slarvande grisbönder. Men hur långt räcker det egentligen? Christer Sturmark poängterar att evolutionen har utrustat oss med ett moraliskt tänkande. Det ger oss alla ett ansvar att agera gott.

- Det är omoraliskt att acceptera lidande enbart för att uppnå ekonomisk vinning. Det hade vi aldrig accepterat med människor, så varför ska vi göra det med djur?, säger han.

Försäljningen av julskinka kommer ge svar på hur djurens lidande värderas vid charkdisken.

I början av förra veckan avslöjade djurrättsaktivister missförhållanden på ett stort antal svenska grisgårdar, bland annat gården tillhörande Swedish Meats ordförande Lars Hultström. Hultström avgick några dagar senare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera