Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Glad i dag. Spykers vd Victor R Muller och Saabs vd Jan-Åke Jonsson ler ikapp efter att affären blivit klar i elfte timman. Men frågan om hur Saab ska få pengar till att utvecklas är fortfarande höljd i dunkel.

Ekonomi

Kan Saab bli ett nytt SSAB?

SSAB klarade stålbadet men varven gick under. Historien visar att det inte räcker med statligt stöd för att ett företag ska resa sig.

Sådana dagar kommer inte ofta i Trollhättan. En positiv nyhet om Saab. Företaget sålt. Men det är nu den svåra uppgiften väntar, det säger de alla. Med hjälp av statliga stödlån på drygt fyra miljarder ska nya ägaren Spyker försöka vända en negativ utveckling som pågått i decennier. Produktionerna måste öka, nya modeller utvecklas, målgruppen ändras.

Klarar Saab av att ställa om?

Den stora industrikrisen på 1970-talet, som drabbade den svenska industrin när den stod på topp, kan ge vägledning.

Det finns ett gott exempel: stålindustrin.

Uppbyggnadsarbetet efter andra världskriget, och den exceptionella tillväxten, hade skapat en stor internationell efterfrågan på stål som ökade år för år. När så oljekrisen kom 1973 sjönk efterfrågan. Plötsligt stod Sverige med alldeles för många stålproducenter, som var omoderna och snart förlusttyngda. Ägarna, rädda att förlusterna skulle bli ännu större, ville inte investera mer kapital.

En bransch som sysselsatte cirka 18 000 personer riskerade att kollapsa. Regeringen bestämde sig för att agera. En statlig utredning – Handelsstålutredningen – tillsattes under ledning av professor Lars Nabseth. Förslaget som presenterades var djärvt: slå samman de krisdrabbade företagen till en stålkoncern under statligt ägande. Planen var att den svenska stålindustrin skulle bli konkurrenskraftig igen, men den behövde genomgå en kraftig förändring först.

Riksdagen klubbade planen, Svenskt Stål AB (SSAB) grundades och uppdraget att leda koncernen gick till direktören för Norrbottens Järnverk, Björn Wahlström. Han tog sig an planen med samma kompromisslösa inställning som när Nabseth hade formulerat den. En stor del av produktionen lades ner, andra delar specialiserades och investeringarna koncentrerades till de delar som var lönsamma. Många miste sina anställningar och protesterna var högljudda.

– Affärsplanen tog fem år att genomföra. Fem år av kamp. Det är år jag inte längtar tillbaka till. Det var så jobbigt, det var så tungt, det var så mycket motstånd mot planen, säger Björn Wahlström.

Men 1982 hade SSAB vänt utvecklingen och redovisade för första gången en vinst. Året efter inleddes en privatisering av företaget. Innan staten helt drog sig ur hade SSAB också hunnit börsnoterats. Därmed fick staten tillbaka de cirka 6 miljarder kronor som de sköt till mellan 1979 och 1982, ungefär 18 miljarder kronor i dagens penningvärde, plus ränta.

Och den svenska stålindustrin var återigen konkurrenskraftig.

Men det finns också ett dåligt exempel: varvsindustrin.

Förutsättningarna såg egentligen ganska lika ut som för stålindustrin. Med Götaverken, Eriksberg, Kockums och Uddevallavarvet blev Sverige världsledande under efterkrigstiden. 32 000 personer arbetade på varven, vinsterna var höga och investeringarna stora.

Efter oljekrisen 1973 blev konkurrensen från låglöneländerna i Östasien för hård; ingen ville längre köpa de stora olje­tankrar som Sverige hade specialiserat sig på.

Regeringen införde ett beställningsstöd, så att varven kunde fortsätta bygga fartyg trots att det inte fanns några beställare. Men vändningen som man hade hoppats på kom aldrig. Ju större den globala överkapaciteten blev, ju mer växte varvsstödet världen över.

1977 bildade staten Svenska Varv som tog över det ena konkurshotade varvet efter det andra. Till skillnad mot Svenskt Stål fanns där ingen plan för hur varvsindustrin skulle omstruktureras och produktionen läggas om. Inga idéer om hur Sverige skulle kunna bli världsledande igen. Stödet var ett desperat försök att rädda arbetstillfällen.

Resultatet blev nybyggda fartyg som slaktades utan att någonsin ha färdats på haven, eftersom plåten var värd mer än själva fartygen. Och en förlust på sammanlagt 35 miljarder kronor, cirka 115 miljarder kronor i dagens penningvärde, i skattepengar som bland annat gick till kreditgarantier, räntestöd och förluster.

I mitten på 1980-talet konstaterade socialdemokratiska industriministern Thage G Peterson uppgivet att »marknaden är söndersubventionerad«. Det behövdes inget mer stöd för det fanns inte längre några stora varv kvar. Den svenska varvsindustrin var historia.

Den svenska industrihistorien bär också på exempel där branscher lyckats genomgå omstruktureringar utan inblandning av staten. Åren kring millennieskiftet stod Sveriges största gruvbolag Boliden på ruinens brant. En räddningsaktion sattes i gång. Någon ringde den förre socialdemokratiska näringsministern Anders Sundström, som i sin tur ringde vännen och finansmannen Carl Bennet. Ett gäng inflytelserika personer i svenskt näringsliv samlades för att köpa tillbaka det gamla svenskföretaget, som sedan en tid tillbaka hade haft kanadensiska ägare. Det var första gången något sådant skedde.

Räddningsgruppen gjorde upp med alla banker runt om världen som hade fordringar. De tillsatte en vd som koncentrerade produktionen på lönsamma områden. Då inträffade något som de inte hade förutsett: metallpriserna började stiga. Boliden kom på fötter igen, betydligt snabbare än väntat. Och investerarna fick tillbaka sina pengar med råge.

Så vad är lärdomen?

Skillnaden mellan Svenskt Stål och Svenska Varv visar att det inte är storleken på stödpengarna som avgör. I så fall skulle Sverige av i dag ha varit en varvsnation, inte en stor stålproducent.

Det tycks inte heller avgöras av om det är staten eller marknaden som står för räddningen.

Vad Boliden och Svenskt Stål hade gemensamt var något annat:

– Man måste ha en strategisk plan i detta myller av konkurrens, det är det viktigaste. Den måste man köra stenhårt, det var det som gav framgång i stålindustrin. Vi gav aldrig upp. Vi gav aldrig efter för politiska påtryckningar, och det var fullt av dem, säger SSAB:s tidigare vd Björn Wahlström.

Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, är inne på samma linje. De företag som har lyckats är de som har förändrat sin inriktning och anpassat sig till nya förhållanden, menar han. Och detsamma gäller hela samhällen.

– De fackliga företrädarna, företagsledningen och politikerna måste vara överens om en viss inriktning. Där har vi en modell i Sverige som har varit framgångsrik för att snabbt nå samförstånd om en omläggning av kursen. Och det har varit en konkurrensfördel för svensk ekonomi.

Frågan återstår: Klarar Saab av att ställa om?

Fakta | Stora svenska räddningsprojekt
1. När stålindustrin var i kris på 1970-talet tog staten över konkurshotade bolag och lyckades på fem år vända utvecklingen.

2. Regeringen försökte in i det längsta rädda varvsindustrin (också på 1970-talet), men den utländska konkurrensen blev till slut för hård.

3. När Boliden höll på att gå under kom räddningen från en grupp svenska finansiärer med [[Carl Bennet]] i spetsen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera