Veckans Fokus

Lex Liza

Folkligare, girigare, snabbare. Deckardrottningen Liza Marklund har förändrat bokbranschen och läsandet i grunden. Nu slår storsäljarna ut den traditionella romanen och poesin.

Få författares framgångar är så nära knutna till deras person som Liza Marklunds. Arbetsnarkomanen från Norrbotten har lyckats kombinera rollerna som högljudd kolumnist, kvinnokämpe, tv-kändis och miljonsäljande författare. Succéerna har gjort henne löjligt folkkär, flera gånger framröstad som en av landets mest beundrade kvinnor.

När nu hennes nya roman »Postcard Killers« lanseras ser det ut som en kursändring. I och med samarbetet med amerikanske James Patterson har Liza Marklund övergett sin huvudkaraktär Annika Bengtzon och hon syns för första gången inte på bokomslaget. Men skillnaderna är färre än likheterna.

Huvudpersonen må heta Dessie, inte Annika, och arbeta på Aftonposten, inte Kvällspressen. Hennes odrägliga, manliga kollega kanske heter Alexander, inte Patrik. Och hon bor visst på Söder­malm, inte Kungsholmen.

Det spelar mindre roll.

Dessie Larsson är Annika Bengtzon, som i sin tur är Liza Marklund, om inte i verkligheten så åtminstone i allmänhetens ögon. Den otydliga gränsen mellan hjältinna och författarinna är central i framgångsreceptet.

Att en författare syns på omslaget kan tyckas som en trivial detalj. Men när Liza Marklund placerade sig själv på boken »Sprängaren« kom hon att bli symbol för en ny sorts författare: 00-talets drivna storsäljare, mer hemmastadd i tv:s morgonsoffa än på litteraturvetarnas symposier. Att hennes bild hamnade där var dock mest en slump.

1997 tågade kvällstidningsmurvlarna in i litteraturvärlden. Liza Marklund var inne på sitt åttonde år på Expressen, där hon hade stormtrivts i det råa, grabbiga arbetsklimatet och blivit en av tidningens stjärnreportrar. Två år tidigare hade hennes debutbok, den senare både storsäljande och utskällda »Gömda«, nått måttlig framgång. Helst av allt ville hon skriva kriminalromaner.

Samtidigt hade hennes gamle reporterkollega Sigge Sigfridsson halkat in i förläggaryrket på ett bananskal, närmare bestämt via ett utredningsuppdrag om bokbranschen för Jan Stenbecks räkning. Hon ringde upp och erbjöd sina tjänster.

– Liza var en jävligt bra journalist. När hon frågade om jag ville ge ut en deckare av henne, då svarade jag att jag ville ha fem stycken, säger Sigge Sigfridsson.

Kort senare träffade han Expressengrundaren Carl-Adam Nycop, och kunde inte låta bli att nämna sitt boksläpp med tidningens reporter Liza Marklund. »Sätt henne på omslaget«, sa Nycop.

– Han tyckte att vi skulle använda samma ilsket gula färg som Expressen hade på sina nödlöpsedlar, säger Sigge Sigfridsson.

Färsk som han var i förläggarrollen valde han att följa tidningslegendarens råd. När »Sprängaren« landade på bokhandelsdiskarna var det med ett skarpt gult omslag, formgivet enligt samma princip som en kvällspresskolumn: en rejäl bild på Liza Marklund och hennes namn i stor stil. Ett liknande kvällstidningstänk genomsyrade hela utgivningen – från bokens berättande, effektivt snarare än subtilt och mångbottnat, till distributionen, som byggde på idén att böcker borde säljas överallt där tidningar såldes.

Det blev en enorm succé.

Liza Marklund var en föregångare inom bokbranschen, på flera plan. Efter »Sprängaren« exploderade  utgivningen av svenska kvinnliga kriminalförfattare, en kategori som åren dessförinnan knappt hade existerat. Hennes sätt att ge privata relationer lika stort utrymme i historien som själva mordfallen fick en rad efterföljare.

1999 grundade hon, Sigge Sigfridsson, Jan Guillou och Ann-Marie Skarp Piratförlaget – byggt på principen att förlag och författare delar lika på intäkterna efter break-even. Själva ansåg de att de placerade välförtjänt makt, och rikedom, i författarnas händer. Andra i bokbranschen beskrev Piratförlaget som ett egoistiskt bestsellerprojekt och hot mot utgivningen av mindre kommersiella böcker. Förläggaren Per Gedin förkunnade: »Jag tror inte att Piratförlaget finns om fem år.«

Han trodde fel.

Elva år senare är Piratförlaget Sveriges tredje största förlag, och det litterära landskapet har sett en förskjutning. Metoder som Sigge Sigfridsson använde 1998 – att sälja böcker på bensinmackar och skicka med budgetexemplar av en bok med tidskrifter – har blivit allmänt veder­tagna. Försäljningen av böcker har ökat stort, men det är inte den smala litteraturen som säljer, utan Läckberg, Lapidus och Larsson. Då och då hörs klagomål om att deckarna fullständigt har trängt undan kvalitetslitteraturen.

I takt med kriminalgenrens segertåg förändras också författarrollen. Att posera på bokomslag, eller på affischer i tunnel­banan, är inte längre avvikande. När allt fler kändisar skriver böcker ökar efterfrågan på autenticitet och självupplevda historier. Författare syns i fredags­underhållningen och i veckotidningar, där man fokuserar mer på deras personer än på litteraturen. Begreppet författare har förlorat sin exklusivitet. År 2010 kan det lika gärna betyda Linda Skugge som Lotta Lotass.

För Liza Marklund har genomslaget varit enormt. Hennes böcker har sålts i elva miljoner exemplar, och såväl Piratförlagets arbetsmetod som hennes berättarteknik och sätt att förhålla sig till författaryrket har bildat skola. Trots det har hon inte blivit omsprungen av efter­aparna. »Livstid«, den sjunde boken i Annika Bengtzon-serien, blev 2008 års mest sålda svenska pocketbok.

I förlängningen har kändisskapet även gett Liza Marklund en plattform för opinionsbildning kring feminism och mäns våld mot kvinnor. Tidningen Resumé listar henne som Sveriges tjugonde mäktigaste åsiktsmaskin.
Men att vara mäktig har sina baksidor.

I december 2008 gav förlaget Blue Publishing ut en bok med titeln »Mia – Sanningen om Gömda«. Boken, skriven av veckotidningsjournalisten Monica Antonsson, var ett generalangrepp på Liza Marklunds författardebut »Gömda« om en ung svenska som misshandlas, hotas och förföljs av en arabisk man. Boken hade marknadsförts som »en sann historia«. Enligt Monica Antonsson var den till stora delar påhittad.

Efter en återutgivning av Piratförlaget hade »Gömda« blivit en enorm försäljningsframgång. Avslöjandet var med andra ord en jättenyhet.

Ändå blev det först inga löpsedlar. Ett fåtal medier uppmärksammade boken, men de stora rubrikerna uteblev.

Det var på nätet det började bubbla. Allt eftersom veckorna gick, och medie­drakarna förblev tysta, växte irritationen på bloggar och nätforumet Familjeliv.se. Uppretade läsare som hörde talas om Monica Antonssons bok kände sig lurade, och de skrev om det.

Till slut blev trycket så starkt att de stora medierna var tvungna att ta upp debatten. Vid det laget kokade bloggvärlden av ilska från vanliga svenskar. Kritiken växte till ett regelrätt kvällspressdrev.

Liza Marklund hade ju varit en författare av folkligast möjliga slag. I ett kultur- och medieklimat som av många svenskar ses som elitistiskt och politiskt korrekt hade hon framstått som en hårt arbetande sanningssägare som bar högklackat och hade fött barn vid 21. Hon hade stenkoll på Melodifestivalen, ett ovårdat språk och en väl dokumenterad misstro mot allting pretentiöst. Liza Marklund tycktes kort och gott vara som folk är mest.

Men bilden hade börjat förändras. 2009 var Liza Marklund inte bara en storsäljande författare, utan en mångmiljonär och förlagsägare som räknade både Mona Sahlin och DN:s chefredaktör som sina nära vänner. Den vanliga tjejen från Norrbotten kändes inte längre som en frisk fläkt i mediebranschen. Hon hade blivit en del av etablissemanget. Och agerade därefter.

– Hon gjorde de typiska makthavar­felen. Först försökte hon tysta ner frågan, åkte till Västindien och hoppades att allt skulle blåsa över. Sedan använde både hon och Jan Guillou sina maktpositioner som kolumnister för att tala i egen sak. Hon hade uppenbarligen ingen aning om hur bloggosfären fungerar, säger pr-konsulten Paul Ronge.

Tisdagen den 26 januari 2010. I både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet pryds kulturdelen av Liza Marklund och James Pattersons nunor. Båda tidningarna har valt den klämkäcka rubriken »Par i brott«.

»Postcard Killers« är boken som ska lyfta Liza Marklunds karriär ytterligare ett par pinnhål. James Patterson har hisnande 170 miljoner sålda böcker bakom sig, och Piratförlaget hoppas att samarbetet ska ge hans medförfattare ett internationellt lyft.

– Jag skulle tro att Lizas deckare kommer att sälja bra även i fortsättningen. Däremot tycker jag att hennes varumärke som rakryggad feministisk journalist är kantstött, på gränsen till havererat, säger Paul Ronge.

Pr-maskineriet rullar för fullt. Piratförlaget storsatsar med en massiv annonskampanj, intervjuer och tv-shower. Man testar dessutom ett nytt grepp på landets biografer: en dramatisk reklamfilm med författarna själva i huvudrollerna.

Tiden får utvisa om Liza Marklund än en gång skapar förlagshistoria, eller om kärleken från svenska folket har svalnat.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera