Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Sophia Loren

Ekonomi

Ett land av skattesmitare

På papperet är italienarna fattiga, även de som kör Ferrari. Och Berlusconi uppmuntrar skatteflykt.

»Italienarna är ett folk av poeter, helgon, hjältar, artister och sjöfarare.«

Mussolini ville hugga in denna devis i Civilisationernas palats, fascisttidens Colosseum. I dag skulle han kunnat tillägga »… och skattesmitare«.

Att döma av deras inkomstdeklarationer ligger italienarna på svältgränsen. Fortkörare i Ferrari, de stormrikas yachter som trängs i hamnarna, lyxen hos Armani och Prada, de venetianska palatsen eller villorna på Capri – allt är bara hallucinationer.

Endast 75 600 personer (0,18 procent av de skattskyldiga) deklarerar för inkomster över 200 000 euro om året. Så mycket som 270 miljarder euro undanhålls beskattning, enligt finansministeriet (andra påstår 316 miljarder). Pengar som skulle ge staten 100 miljarder euro om året, motsvarande 7 procent av bruttonationalinkomsten, BNI.

Det är en summa som är större än budgetunderskottet (4,5 procent av BNI), och som kunde fördubbla antalet daghem och anslagen till forskningen eller höja alla pensioner med 45 procent.

Internationella valutafonden, IMF, uppskattar Italiens svarta ekonomi till 25 procent av BNI. Därmed fuskar italienarna fyra gånger mer än österrikarna eller irländarna, och dubbelt så mycket som fransmännen eller tyskarna. Bara grekerna slår dem, marginellt.

– Det är oärlighetens triumf. Sett till levnadsnivå och deklarerade inkoms­ter, existerar det två olika Italien. Bedrägeriet stiger kapillärt och finns i alla regioner, yrken och åldrar, säger Roberto Ippolito, författare till boken »Evasori« (Smitare) om skattefusket i Italien.

År 2008 deklarerade handlarna i hushållsapparater en medelinkomst på 12 070 euro om året, pälsförsäljarna 14 820 euro, hotellägarna 18 810 och försäljarna av bilar, båtar eller smycken mindre än 20 000 euro. Man kan fråga sig vad det är som får italienska köpmän att stiga upp om morgnarna för att gå till jobbet. Begravningsbranschen på hela den italienska halvön deklarerar en omsättning som inte täcker begravningskostnaderna för ens hälften av alla som avled under året. Man skulle kunna tro att varannan italienare begravs hemma i trädgården eller kremeras i villapannan.

Flygfoto har avslöjat två miljoner hus som saknas i fastighetsregistret. 900 000 byggnader är felaktigt registrerade som lantbruksfastighet. Nära tre miljoner fastigheter har alltså undsluppit fastighetsskatt (innan Silvio Berlusconi avskaffade den i april 2008).

Översvämningen 2009 kring Messina illustrerade på ett tragiskt sätt denna anarki. Bara i byn Giampilieri räknade myndigheterna till 1 191 byggnader som uppförts utan tillstånd på tidigare flodbäddar, där man fann de flesta av de omkomna.

97 procent av skattekontrollerna i Piemonte och 96 procent i Ligurien visar på bedrägeri. I den lilla staden Norcia i Umbrien har fyra personer deklarerat för inkomster över 100 000 euro. Men 274 bilar i stan har en motorstyrka som inte är förenlig med en inkomst under 100 000 euro.

I Neapel har det slutits avtal mellan skattesmitare i öst och väst. En miljon ton importvaror från Kina landar spårlöst i hamnen utan att lämna minsta avtryck i något officiellt register.

De utfattiga är oräkneliga, som den person i Treviso som ägde 49 lägenheter, en yacht och åtskilliga lyxbilar och som påstod sig leva på existensminimum. 3 329 restauranger har aldrig deklarerat för köp av köksutrustning, 555 tvättinrättningar fungerar officiellt utan tvättmaskin, och 137 taxibolag rullar utan bilar. Och så har vi madrassförsäljaren som blev tidningsutgivare och erbjöd en madrass för varje faktura över 2 000 euro, vilket sänkte momsen från 20 till 4 procent.

Situationen är mer komplex för tre miljoner svartarbetare (12 procent av de anställda). Medan vissa avsiktligt ställt sig utanför lagen, tvingas andra avstå från socialförsäkringar och framtida pension.

Kändisskap eller rikedom utgör inget hinder för att undanhålla skatt. Leonardo Del Vecchio, en av planetens rikaste män och ägare till företagsgruppen Luxottica, har dömts till 20 miljoner euro i böter för skattefusk. Andra på den långa listan med VIP-personer: Sophia Loren, Fabio Capello, Ornella Muti, Alberto Tomba, Mario Cipollini, Valentino Rossi, Rocco Siffredi samt både Dolce och Gabbana. Nationalikonen Gianni Agnelli, »Advokaten«, som avled 2003, misstänks ha gömt 1,5 miljarder euro i olika skatteparadis.

Ingen av dessa stjärnor kritiseras av sina landsmän. Skattesmitning anses inte klandervärt. En fråga om kultur, enligt Roberto Ippolito.
– Mina landsmän har alltid en ursäkt för att inte betala sina skatter: staten är ineffektiv, skatterna för höga och ingen annan gör som man ska. I många politikers språkbruk är att slåss mot skattefusk det samma som att »vittja italienarnas fickor«.

Sociologerna förklarar italienarnas aversion mot skattemyndigheterna med landets omvälvande historia. Sedan Romar­rikets dagar har halvön oupphörligt varit koloniserad. Att inte betala ockupationsmaktens pålagor blev ett slags civilt motstånd. Inte ens katolska kyrkan visar någon nit i att uppfylla sina plikter. Kyrkan har aldrig betalat fastighetsskatt.

Den politiska klassen har alltid varit den första att underminera grunden för beskattningen.

Lega Nord hotar regelbundet, även i regeringsställning, med skatteuppror. Sergio Garavini, från yttersta vänstern, manade till skattestrejk mot regeringen Amato. När Berlusconi förpassades till oppositionen 2006 hotade han med att uppmana sina väljare att hålla inne med skatten.

Berlusconi döljer inte sin egen aversion mot skattemyndigheten, och upphör inte att tala om utpressarstaten som skulle triumfera om vänstern återkom till makten.

– Jag är glad över att besöka er, förklarade han vid firandet av 230-årsjubileet av La Gardia di Finanza. Min förtjusning skulle vara mycket mind­re om det vore tvärtom.

Privat berättar Italiens premiärminister historien om mannen som överraskade två inbrottstjuvar i sin bostad. När han upptäckte att de var maskerade och beväpnade utbrast han lättad: »Så skönt, jag trodde det var skatteinspektören.«

Silvio Berlusconi har lovat att sänka den högsta inkomstskatten till 33 procent. Det är möjligt, under förutsättning att man effektivt kan bekämpa skattefusket.

Enligt officiell statistik ligger skattetrycket för närvarande på 43,4 procent av BNI, och man kan konstatera att kampen mot bedrägeriet aldrig prioriterats. Knappt var Silvio Berlusconi omvald förr­än han upphävde en rad åtgärder mot skattefiffel som införts av Romano Prodi. Berlusconi skar också dramatiskt ner skatteadministrationens budget.

Förra året utfärdade Berlusconi en skatteamnesti, enligt Wall Street Journal den »vackraste gåvan till skatteflyktingar som givits i Europa«. Italienarna har kunnat återföra kapital som olagligt dolts i utlandet i utbyte mot en skatt på 5 procent av tillgångarna. Åtgärden rättfärdigas med att kapital som annars gått förlorat kan återinvesteras i landet. Även 2002 och 2003 utfärdades amnestier. Det har gett maffian, som är Italiens största företag med en omsättning på 90 miljarder euro, en fantastisk möjlighet att tvätta pengar. Alla straffavgifter har för övrigt inte betalats.

– Det fattas inga möjligheter i data­åldern att jämföra levnadsnivå och deklarerad inkomst. Det räcker med sunt förnuft och politisk vilja, säger Roberto Ippolito.

Mot det stora onda krävs stora åtgärder. En del vill att bedragarna berövas sin rösträtt. Ambitiösa planer, men farliga för demokratin: Valurnorna riskerar att förbli tomma.

Översättning och bearbetning: Per Roijer

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera