»Fattigdom skrämmer mig«

Text:

Foto: fredrik sandberg/SCANPIX

Varför valde du att skriva om det här ämnet?

– Det finns en hel del litteratur som behandlar alkohol- och narkotikamissbruk, men ganska lite som handlar om anhörigproblematiken. Jag har egna erfarenheter av detta, både från min barndom och från min tid som social­sekreterare.

Bokens huvudperson är syster till en missbrukare och du har dedicerat boken till alla anhöriga. Vad innebär det att vara anhörig för dig?

– Det är nog olika och kan skifta över tid men jag frågar mig om det är något som är givet, som man kan ge upp eller återupprätta. Huvudpersonen i boken brottas med det livet igenom – ena stunden vill hon ta livet av sin bror, i nästa slåss hon för att ta tillvara hans rättigheter. Jag undrar om inte anhörigbegreppet kan täcka in alltifrån nära familj till samhället i stort.

Vilket är ditt råd till anhöriga – vad ska man göra?

– Vi lever i ett samhälle där missbruk är lite mindre skambelagt än det varit tidigare och därför är mitt råd att prata om det. Man förlorar så väldigt mycket vardags-klokhet om man inte gör de här ämnena talbara.

En av de saker du tar upp i boken är det svenska »diagnossamhället« – varför är du kritisk mot det?

– Det är ingen vågad tanke att vi i Sverige begår diagnostiska fel varje dag när vi stämplar barn för livet med den ena eller andra beteendestörningen utan att gå vidare och ställa de rätta frågorna. Jag tror att det ofta finns andra, bakomliggande orsaker till att barn är stökiga i klassrummet och de orsakerna kan bara rättas till med rätt resurser.

Du har sagt att man bör lyfta och diskutera narkotikafrågan med ett större allvar än hittills. Hur då?

– Den drogliberala inriktning som får allt större utrymme i debatten måste mötas av en motkraft. Det behövs ett bredare solidaritetsperspektiv i de här frågorna för att se att party-hascharens handlingar hänger ihop med den bolivianska bondens levnadsvillkor. När det gäller missbruket skulle jag säga att vi besitter kunskaperna men avstår från att sätta in rätt resurser.

Inom kort väntas Stockholms läns landsting fatta beslut om att införa ett sprut­bytes-program liknande dem som redan finns i Malmö och Göteborg. Vad tycker du om det?

– Som akut åtgärd förstår jag det möjligen, men det håller inte i längden. Sociala problem är inget naturtillstånd men det kräver att politikerna satsar och lägger resurser på att ge folk vettiga möjligheter att resa sig ur sitt missbruk.

Du kommer från fattiga förhållanden och är den enda i din släkt som har gjort en klassresa – på vilket sätt påverkar det dig?

– Det har varit och är fortfarande både en belastning och en styrka. Belastning för att det är smärtsamt att se världen med min gamla klassblick. Varje dag ser jag folk som far illa. Det gör ont eftersom det förflyttar mig till barndomen där jag ser mig själv och andra i min närhet. Fattigdom skrämmer mig mer än något annat. Det försvinner inte. Samtidigt är jag tacksam över att jag kan kliva ur mitt liv i kultureliten och se samhället ur olika perspektiv.

Vad har du för förväntningar av den kommande valrörelsen?

– Jag tycker att det finns en politisk glöd i kulturvärlden som jag hoppas ska smitta av sig på den politiska debatten. Här finns folk med ordets makt som kan sätta ord på politiska problem.

Så hur skulle din egen politiska paroll lyda?

– Genus, anus och klass! Det handlar om intersektionalitetsbegreppet, alltså att alla perspektiv ska integreras i samhällsdebatten. Identitet ingår också såklart.

Skulle du kunna tänka dig att ställa upp i riksdagsval i framtiden?

– Nej, jag har gjort min samhällstjänstgöring – först som socialsekreterare, sedan som pressekreterare i vänsterpartiet. Även om jag skulle kunna ägna mig åt politisk debatt vill jag hellre skriva. Litteraturen är större än politiken.

Detta har hänt

Susanna Alakoskis nya bok »Håpas du trifs i fengelset«, som släpptes i veckan, handlar om ett syskonpar som växer upp på 70-talet. Deras liv går åt olika håll, brodern hamnar i missbruk och systern blir medberoende. Med boken »Svinalängorna« 2006 vann Susanna Alakoski både Augustpriset och en bred läsekrets. Hon har skrivit och deltagit i debatter om klass och kön med bland annat antologierna »Tala om klass« och »Fejkad orgasm«.