Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Bengt Martin

Författare, dog den 19 februari, 76 år gammal.

År 1968 blev det ett stort rabalder i hela landet då programmet »Storforum« med Bengt Martin visades i Sveriges enda tv-kanal. På tal om sin just utkomna roman »Sodomsäpplet« berättade han att han var bög. Till råga på allt utan att beklaga sig, tvärtom. Bengt fick ett väldigt gensvar från hbt-personer som sett programmet och vände sig till honom i sin nöd som mobbade, utfrysta eller utkastade av sina föräldrar. I samtal med bögarna räddade han flera som varit nära självmord och det lyckades honom tack vare hans värme och humor.

Framgången som författare och före­läsare av sina böcker var viktig för honom och han var lycklig över de litterära priser han tilldelades, tidningen Vi:s Författarstipendium 1970 och Litteraturfrämjandets både 1970 och 1978.

Han hade tidigare gett ut sin brevväxling med Sonja Åkesson i »Vi ses« (1975) och nu arbetade han intensivt på sin stora biografi om henne, »Sonja Åkesson«, som kom ut nio år senare. Han berättar kärleksfullt hur de var lika varann »som två nervtabletter«. De trivdes tillsammans, han skötte hennes hår med en skicklighet som om han varit frisör och hon i sin tur fann en fristad hos honom och hon älskade hans humor.
Han var mycket kategorisk i sitt skrivande. När jag frågade varför han inte med ett enda ord nämner Kristina Lugn i den stora biografin – hon tillhörde en tid kollektivet som Sonja och hennes man Jarl Hammarberg skapat – svarade han bara att han ogillade Kristinas roll i sammanhanget.

Håkan Lagergren och jag blev intensiva vänner med honom och hans Rolf, med dagliga telefonsamtal, »Hej, det är eran lilla yrhätta!« och han blev också ett starkt stöd åt mig med denna dagliga kontakt efter att Håkan plötsligt dött.

Sedan hände det oundvikliga. Jonas Gardell blev hans konkurrent om uppmärksamheten i media. Bengt reagerade ögonblickligen med att avsky honom fast de inte hade träffats mer än helt flyktigt. Ju oftare Jonas dök upp i tv eller publicerade sina böcker med ämnen kring sina upplevelser av mobbning och förnedring, desto mer led Bengt. Han tystnade. Jag hade kontakt med flera journalister som jag rådde att intervjua honom. De försökte också men samtliga fick nobben. Tystnaden växte kring honom och hans bitterhet hade inga gränser.

Han ringde inte längre, skrev inte sina känslofulla, intelligenta brev till mig, skickade inga roliga teckningar. Jag fick en känsla av att ha gjort honom orätt men kunde inte räkna ut vad det skulle vara. Kanske han beslutade att stänga mig ute när jag en gång nämnde att jag för min del inte hade något emot vare sig Jonas eller hans böcker, tvärtom. Det var tydligen det värsta jag kunnat säga. Han tog det som ett förräderi mot honom.

När jag framträdde med mina böcker fortsatte jag envist att berätta om hans stora betydelse för hbt-rörelsen. Hur han var den förste som bröt isen, inte bara genom sin öppenhet i tv-programmet och senare intervjuer utan också med sina böcker, bland andra »Nejlikmusslan« (1969) och »Förnedringen« (1989). När han 1993 gav ut en ypperlig roman, »De blå nunnornas hotell«, fick den inte en enda recension förrän jag i desperation ringt en bekant på DN:s kultursida och berättat om boken. Då fick den snabbt en mycket bra recension men jag tycker mig minnas att alla andra dagstidningar teg.

Nu hade han redan stängt in sig och vägrade alla framträdanden. Han promenerade med sin hund vid fyra-femtiden om morgnarna för att inte möta någon han kände. Åren gick och jag försökte ibland få kontakt men förgäves.

För en månad sedan stod jag utanför porten till hans lägenhet och tänkte att nu, nu äntligen ringer jag på och får en förklaring till varför han släppte vår vänskap. Men jag vågade inte när det slog mig att han kanske inte hade någon förklaring att ge. Så jag gick därifrån och några dagar senare åkte jag till New York. När jag kom tillbaka var han borta för alltid. Jag kommer att fortsätta sakna honom.

Birgitta Stenberg är författare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera