Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

En efterlängtad reportercomeback

Björn Elmbrant blåser liv i en eftersatt genre med boken om Hjalmar Mehr.

I inledningen av förra valrörelsen var det ännu vanligt att artiklar om politikerbiografier började med en modfälld kommentar om hur eftersatt genren varit i Sverige.

Så kom två böcker om [[Fredrik Reinfeldt]], ett par år senare ytterligare en, och så två om utmanaren [[Mona Sahlin]]. Plötsligt: ingen klagan.

Utom möjligen från Martin Kaunitz, förläggaren på Albert Bonniers Förlag som gör konstnärligt och kommersiellt guld av allt han tar i. Bättre än biografier, sa Kaunitz, blir det om politikerna sätter sig under egen lupp och skriver själva. Och det är klart, när det kommer till närhet finns det väl inget som slår 50-tals­ministern Ulla Lindströms två memoarer om alkoholiserade statsråd och interna stridigheter. Och visst, Barack Obamas första bok är mer välskriven än många journalisters. Men tillgången på den sortens politiker i Sverige i dag är, hur ska man uttrycka det, skral.

Politikerna är antingen för fega eller för usla stilister. Oftast både och.

Vi får därför hålla till godo med de böcker journalisterna skriver och det är inte så illa en vecka som den här när Björn Elmbrant gör comeback. När det kommer till svenska politiska biografier finns egentligen två kategorier: 1. Björn Elmbrant. 2. Resten.

I slutet av 1980- och början av 1990-talet skrev den dåvarande radioreportern »Palme« och »Fälldin« i en stil som ingen annan riktigt nått upp till efteråt. Allvarligt, detaljrikt, sentimentalt men samtidigt respektlöst och framför allt mörkt. Det var alltid dystert i dalen i Ramvik; kolsvart i Fälldins förgrymmade inre.

Elmbrant dagtingade aldrig med sitt samvete. Han gjorde verkligen fotjobbet, den tunga researchen som leder fram till alla anekdoter, det var massor av anek­doter i hans biografier. Folkbildning var det – underhållande; aldrig glättigt.

Vad hände sedan med Elmbrant? Han blev kommentator, en genre som successivt gör journalisten allt fattigare på blod, som inte kräver samma fotarbete och gestaltning. Och sedan – ve och fasa – degraderade han sig till ledarskribent.

Därför är det en sådan fröjd att läsa hans återkomst som reporter. Boken om Hjalmar Mehr – kosmopoliten och social­demokraternas starkaste röst i Stockholm under rekordåren – är noggrann, precis, stundtals lite studsig men hela tiden rolig. Att Elmbrant är äldst avslöjas redan från start. Bättre inledning på en svensk politikerbiografi har inte skrivits sedan hans egen bok om Thorbjörn Fälldin för 19 år sedan. Det är briljant.

Kvar finns bara en lite klagande vädjan: När ska han skriva så här om samtida ­politiker?

»Stockholmskärlek« av Björn Elmbrant (Atlas) finns ute nu.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera