Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

1984. Under 1980-talet var avtalrörelser dramatiska tillställningar. Här är Metalls ordförande Leif Blomberg och Safs ordförande Curt Nicolin på väg ut från krismöte med regeringen. Löneökningarna hamnade under decenniet på 8 procent per år, men eftersom inflationen var 7,9 procent blev det bara luft i lönekuverten. Senare års »låga« lönelyft har gett betydligt högre reallöneökningar.

Inrikes

Mycket väsen för få procent

Det talas mycket om hur stor årets lönerörelse är, mindre om hur liten betydelse den har.

Det handlar om tre av fyra anställda eller 3,3 miljoner anställda svenskar och om knappt tre veckor löper gällande avtal ut. Parterna har gjort sitt bästa för att skruva upp tonläget och kallat varandra ansvarslösa och osolidariska. Ändå passerade industrifackens nya nej till medlarnas bud med en axelryckning när det kom i söndags.

Fjärran är 80- och 90-talets nattmanglingar då journalisterna trängdes utanför Burmanska palatset i Stockholm. Efter lång, spänd väntan steg solen sakta över Blasieholmen och i ett moln av Gula Blend vacklade parterna ut för att meddela att en överenskommelse hade träffats. Löpsedeln var klar att tryckas. Landets ekonomi hade räddats, regeringen fick sitta kvar och hela Sverige kunde andas ut.

Så är det inte längre och skälen är flera. Trots att avtalsrörelsen berör fler än någonsin har den förlorat mycket av den medievänliga dramaturgin. Från centralt styrda förhandlingar med några få, tydliga aktörer är det i dag en bredare, mer spridd samling. Enligt industriavtalet är det förvisso den konkurrensutsatta industrin som ska sätta normen men sedan följer många fackliga organisationer och olika förhandlingar på både nationell, lokal och individuell nivå.

I takt med att antalet förhandlingsparter ökat har skarpa profiler som Curt Nicolin eller Stig Malm bytts ut mot slätare figurer. Dessutom har förhandlarnas roll reducerats med Medlingsinstitutets tillkomst och hela processen har blivit mer sluten och styrd. Det har inneburit att förhandlarna måste förankra sina ståndpunkter bättre bland medlemmarna, vilket i sin tur har ökat det demokratiska inslaget i förhandlingarna men minskat den dramatiska nerven. I och med att tonvikten flyttats till de lokala parterna har de centrala förhandlingarna förlorat betydelse.

– Ju mer man låter den lokala nivån sköta lönebildningen, desto mindre makt får de centrala parterna, säger Sacos ekonom Lena Granqvist.

En annan viktig förändring som påverkar lönenivåerna i Sverige gäller Riksbanken och dess roll. Sedan Riksbanken blev självständig 1999 har den som uttalat mål att hålla ned inflationen genom räntepolitiken. Sedan dess har ökningstalen i löneförhandlingarna sjunkit från mellan 5 och 10 procent, ned till dagens 2–3 procent. Sådana siffror höjer inte pulsen i medierapporteringen, men har inneburit att svenskarna har kunnat glädja sig åt reallöneökningar i tio års tid. Förut blev det huggsexa om pengarna, varefter hela löneökningen åts upp av inflationen.

– Svensk ekonomi står och faller inte längre med avtalsrörelsen. Med fri växel­kurs är risken för ökade lönekostnader noll eftersom de kan kompenseras med lägre växelkurs på svenska kronan, säger Roland Spånt, tidigare chefekonom på TCO.

Avtalsrörelsens reella betydelse har också minskat i takt med att den svenska ekonomin blivit alltmer globaliserad. I dag beror Sveriges ekonomi mer på utvecklingen i Kina eller USA än på svenska arbetstagares lönenivåer. Så påverkas årets avtalsförhandlingar av den rådande internationella lågkonjunkturen, och de fackliga organisationerna förhandlar i uppförsbacke. Ett stort bekymmer för facken är också de fallande medlemstalen och svenskarnas växande ovilja att organisera sig fackligt.

– Facken har i dag en svagare förhandlingsposition än på flera decennier. Det lär bli ett rätt billigt avtal för arbetsgivarna, spår Tommy Öberg.

Med förväntade löneökningar på 1–2 procent har facken redan gjort sitt bästa för att avdramatisera de blygsamma resultaten genom att rikta uppmärksamheten mot andra frågor, som möjligheten för arbetsgivarna att anlita bemanningsföretag. Den historiskt stora avtalsrörelsen 2010 kan bli en tam historia.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera