Europas sjuke man

Text:

Foto: STEFAN ROUSSEAU/scanpix

»I likhet med Wayne Rooneys skadade vrist måste den brittiska ekonomin vårdas noga och försiktigt för att kunna återhämta sig ordentligt.«
Fotbollsstjärnan Rooney må vara viktig för engelska landslagets insatser i VM i Sydafrika, men att likna landets ekonomi med hans vrist var kanske inte det bästa sättet för premiärminister Gordon Brown att öppna valrörelsen. Han menade att oppositionspartiet Tories planer att skära ned statsbudgeten riskerar att fördärva den sköra återhämtning som pågår. Men liknelsen såg ändå ut som ett dåligt försök att skyla över allvaret i den brittiska ekonomin.

Efter femton års stadig tillväxt har den brittiska ekonomin under finanskrisen krympt med 6 procent och återhämtningen lät vänta på sig, Storbritannien var sist bland G7-länderna att se en vändning. Än värre är att budgetunderskottet sedan flera år vuxit snabbt och nu ligger på 12 procent av BNP, vilket gör Storbritannien sämst i EU i den grenen.

Redan under guldåren före finanskrisen började brittiska regeringen låna upp till 2 procent av BNP. I dag spenderar brittiska regeringen fyra pund för varje tre pund som dras in till statskassan. Till följd har landet en skenande statsskuld som på ett par års sikt kommer att uppgå till mellan 75 och 90 procent av landets BNP.

Under sina första år som New Labours finansminister gjorde sig Gordon Brown känd som »Järnkanslern« men sedan millennieskiftet har Labour-regeringen glidit på högkonjunkturen och låtit statsbudgeten växa.

– Sedan 2000 har den ekonomiska politiken präglats av allt annat än budgetdisciplin, snarare av budgetinkontinens, säger Philip Whyte, ekonom och forskare vid tankesmedjan Centre for European Reform i London.

Den sittande finansministern Alistair Darling meddelade förra veckan med viss optimism att det budgeterade underskottet för 2010 på 178 miljarder pund hade kunnat skrivas ned till 167 miljarder – en siffra som tidskriften The Economist betecknade som »förfärlig snarare än ohygglig«. Darlings prognos är också att budgetunderskottet ska kunna pressas ned till 4 procent fram till 2014, något som många tvivlar på är realistiskt.

Nu ska parlamentsval hållas den 6 maj och på dagordningen står frågan om hur de politiska partierna ska hantera de ekonomiska problemen. Labour-regeringen gör gällande att nedskärningarna i ekonomin måste göras försiktigt för att de inte ska hämma den spirande brittiska tillväxten, medan Tories kandidat till finansminister, George Osborne, menar att det måste ske så snart som möjligt. Väljarnas favorit just nu är i stället den lätt opportunistiske liberaldemokraten Vince Cable som lovar skattesänkningar utan nedskärningar i välfärden.

– Väljarna vill bli av med Labour, men de är inte säkra på att Tories är redo att ta över. Tories brukar betraktas som mer kompetenta när det kommer till finanspolitik, men deras politiska agenda är fortfarande oklar och outvecklad, säger Philip Whyte som är förvånad över att de konservativas försprång inte är större.

De flesta gissar att Tories avgår med en knapp seger, men allt tyder på att valet blir ovanligt jämnt. Osäkerheten kring valresultatet ökar på grund av systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar där enbart rösterna på den vinnande kandidaten räknas. Risken är att det inte blir ett parti som får bilda majoritetsregering, vilket är ytterst ovanligt. Sedan andra världskriget har det bara inträffat en gång, valet 1974, att det lett till ett så kallat »hung parliament«.

Hur det kommer att gå med den brittiska ekonomin lär inte avgöras i valet eftersom politikerna bjuder på liknande recept för att komma till rätta med bekymren. I stället kommer det att handla om:

• Den globala efterfrågan in finanskrisens kölvatten – där britterna får tävla med resten av västvärlden.

• Ökad inhemsk efterfrågan – som inte är mycket att hoppas på med tanke på att britterna är mer belånade och har mindre sparande än på mycket länge

• Risken att räntan stiger, statsobligationerna sjunker och brittiska regeringen får svårt att låna pengar.

Financial Times ledarskribent Martin Wolf tycker att den kommande valrörelsen är viktigare än på länge eftersom valresultatet för en gångs skull inte är givet på förhand. Samtidigt spår han att den kommer att handla om partiledarnas förmåga att undvika sanningen och sälja in »more for less« till väljarna.

– Det kommer att bli en synner­ligen nedslående och beklämman­de valrörelse. Ingen kommer att vilja skrämma väljarna genom att komma i närheten av den ekonomiska verkligheten, säger han.

Det finns flera anledningar till att britterna haft svårt att inse vidden av landets ekonomiska problem. Ett är som sagt att regeringen har fortsatt att spendera pengar, om än lånade, och urholkat statsfinanserna i stället för att skära ned på utgifterna. Ett annat är att arbetslösheten, som brukar vara det som främst drabbar enskilda och lägger sig som en våt filt över både konsumtion och ekonomisk framtidstro, har stannat på moderata 7,8 procent.

Enligt Martin Wolf står en sak redan klar: en ny regering kommer inte ha politiskt mandat för att genomföra de genomgripande förändringar som krävs för att Storbritanniens ekonomi ska komma på fötter och återfå sin konkurrenskraft.

– Den nya regeringen kommer att misslyckas i väljarnas ögon. Sedan kommer ingenting att hända förrän en ny kris slår till och då är vi verkligen illa ute. Ärligt talat vet jag inte hur detta kommer sluta.