Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Dagen efter

Under valrörelsen har alla partier lyckats undvika den viktigaste frågan – hur ska de ta landet ur krisen? Nu går det inte längre. Den nya regeringen tar över ett land där igenbommade pubar, massarbetslöshet och fotbolls­klubbar i kris blivit vardag.

Det händer inte särskilt mycket i South­amptons hamn. Ett kryssningsfartyg är på väg hem med brittiska turister. Annars är det lugnt. Det är ingen överraskning. Det är därför söndagstidningen The Observers politiska krönikör och tidigare chefredaktör Will Hutton skickat mig just hit för att illustrera Storbritanniens allvarliga ekonomiska situation. Hamnområdena avslöjar den tuffa utmaning som den tillträdande regeringen har framför sig.

Stiltjen i hamnen är inte lugnet före stormen. Det är lugnet som är stormen.

– Det kommer visserligen fartyg fullpackade med konsumtionsvaror till våra hamnar, men fartygens lastrum är tomma när de lämnar Storbritannien. Vi exporterar inget längre. Res sedan till de mellanstora städerna i Storbritannien, speciellt i västra Midlands, och du upptäcker att de enda jobben som skapas finns inom den offentliga sektorn. Just nu tjänar vi bara pengar på att sälja våra företag till utlänningar, säger Hutton.

Oavsett om man befinner sig i Southampton, Midlands eller Londons finanscentrum syns krisen överallt. Igenbommade pubar och öde butikslokaler som samlar damm i väntan på nya ägare. Vid varuhuset Selfridges på affärsgatan Oxford Street i London blev ett attraktivt landområde nyligen tillfälligt hem till ett tivoli med dinosaurietema.

I samband med bankkrisen fick Will Hutton stor uppmärksamhet över hela världen för att han döpte om London till Iceland-on-Thames.
– Centralbankens ledning anser att vi fortfarande är Iceland-on-Thames. Jag kan inte säga vem som har sagt det till mig, men vi har fyra banker som har större tillgångar än hela Storbritannien, säger ekonomen Hutton.

– Vi står på en bräcklig grund. Går de under kollapsar även Storbritannien. Det var bara timmar från att Royal Bank of Scotland klappade ihop under bankkrisen. Timmar!

Stieg Larsson-fantasten Will Hutton är i dag chef på tankesmedjan The Work Foundation. Brittiska högertidningar beskriver honom ofta som Labours bundsförvant. Men med tanke på att udden i hans kritik i så stor utsträckning riktas mot den politik som har förts under den senaste Labourregeringen är det en sanning med modifikation.

Han är inte nöjd med dem.

– Regeringen har inte satsat tillräckligt på forskning. Vi måste börja uppfinna saker igen för att bli konkurrenskraftiga i världen.

Det brukar heta att i helvetet står tyskarna för humorn och britterna lagar maten. Den som följt domedagsprofetiorna under valrörelsen skulle antagligen revidera skämtet till att Storbritannien sköter djävulens finansdepartement. Förra året låg budgetunderskottet på 12,5 procent av bruttonationalprodukten, nästan lika mycket som krisdrabbade Grekland.

Varningstecken om att allt inte står rätt till har funnits länge. I ett tal till det irländska parlamentet, redan 1998, varnade Storbritanniens nyutnämnda premiärminister Tony Blair att det en gång stolta imperiet led av »post-empire malaise« (post-imperie-sjuka).

»New« Labours ledare, då fortfarande betraktad som ett politiskt underbarn, beskrev hur han ärvde ett svårt skuldsatt land utan självförtroende, som dessutom led av identitetskris. Den nyutnämnda premiärministern lovade att britterna snart skulle vara botade från sin imperie­baksmälla. De flesta trodde honom när han förklarade att britterna snart skulle vara lika stolta över sin framtid som sitt förflutna då imperiet regerade haven. Tony Blairs självförtroende var inte obefogat.

Margaret Thatcher hade förvandlat London till en ekonomisk kommandobrygga så sammankopplad med New York och Wall Street att man talade om syskonstaden Ny-Lon. De amerikanska tidskrifterna Vanity Fair och Newsweek hade precis upptäckt ett pånyttfött Storbritannien och skapat fenomenet »Cool Britannia«. Tony Blair bjöd till och med hem rockband som Oasis till 10 Downing Street för att fira alla artiklar om att Storbritannien nu var världsledande när det handlade om popmusik, konst och mode. Hela landet andades framtidstro. Modehusen Givenchy och Dior i Paris anlitade till och med två britter, John Galliano och Alexander McQueen, som sina chefsdesigners. I konstvärlden regerade Tracey Enim och Damien Hirst.

Det har nu gått tolv år sedan Tony Blair lovade att leda britterna ur landets »post-empire malaise«. Det hopp som New Labour gav britterna om en ny storhetstid har tynat bort. Kritiken går ut på att Blair i stället för att sanera ekonomin fortsatte att leva på lånade pengar. Partiets påkostade investeringar i skola, sjukvård och rättsväsende gav dessutom inte de positiva resultat många förväntade sig.

När Tony Blair och Labour i dag vill visa vad de köpt för lånade pengar finns det på tok för lite att visa upp. Nyligen publicerade det oberoende expertorganet National Equality Panel en forskningsrapport, beställd av regeringen, döpt »An anatomy of economic inequality in the UK«. Redan rapportens första mening slår fast att Storbritannien är ett mindre jämlikt samhälle i dag än för tio år sedan. En av Tony Blairs värsta kritiker, Torypartiets partiledare David Cameron, har sammanfattat Labours tid vid makten med orden »skulder, slöseri och höjda skatter«.

Labour var dessutom illa förberett för finanskrisen. Premiärminister Gordon Brown, finansminister under Tony Blair, medgav nyligen att landets ekonomiska kris delvis beror på att Labour misslyckades med att reglera finansmarknaden.

– Under 1990-talet kom alla bankerna till oss och sa »Vi behöver inga regleringar, vi vill vara fria från regleringar«. Den enda kritik jag fick var: »Du reglerar dem för mycket«. Sanningen är att vi både nationellt och internationellt borde ha haft hårdare regleringar, sa Brown till ITV.

Reportern Stryker McGuire skrev den inflytelserika artikeln i Newsweek som startade »Cool Britannia«-vågen. Nyligen publicerade han en debattartikel i morgontidningen The Guardian under rubriken »Den här gången har jag kommit för att begrava ’Cool Britannia’«. Det är ingen rolig läsning för britterna. Amerikanen ser framför sig ett svårt skuldsatt land, utan det framtidshopp som Tony Blair gav. Stryker förklarar att britterna har sådan svår identitetskris att inte ens imperiets stödben industrin och kungafamiljen, skadade av både små och stora skandaler, går att känna igen längre.

Stryker McGuire pekar ut Damien Hirsts konstverk »For the Love of God«, en diamantprydd dödskalle, som den perfekta symbolen för de gångna tidernas excesser och de bistra tider som nu därför väntar Storbritannien.

Will Hutton använder i stället en fotbollsliknelse när han ska förklara Storbritanniens imperiebaksmälla.

– Vi vill så gärna att Wayne Rooney ska vara världens bästa fotbollsspelare och att Premier League ska vara världens bästa liga, men innerst inne vet vi alla att en argentinare, Lionel Messi, är världens bästa spelare och att inte ett enda brittiskt lag nådde semi­finalerna av Champions League i år.

Queen Elizabeth Hospital, vid universitetet i Birmingham, ska vara Europas modernaste sjukhus när det öppnar i juni. Innan den första patienten ens har skrivits in har sjukhuset dock blivit symbol för allt som är sjukt med Storbritannien. Labourpartiet presenterade tidigare i vår sitt valmanifest på Queen Elizabeth för att visa hur Storbritannien har blivit världsledande i sjukvård. Partiets ledande politiker ställde sig i en v-formation, som flyttande gäss, för att signalera framåtanda och »Victory«-seger. Premiärminister Gordon Brown log som om han inte hade ett problem i världen. »Supersjukhuset«, som öppnar i juni, har 30 operationssalar och 1 200 sängplatser. Nästan hälften av patienterna kommer att ha ett eget rum. Alla sjukhussalar får badrum.

Det låter imponerande, men den brittiska staten har inte råd med sjukhuset. Queen Elizabeth byggdes med lån från privata finansiärer i en satsning som kallas Private Finance Initiative. Hela sjukhuset kostade ungefär sju miljarder kronor att bygga, men kostnaden för skattebetalarna när lånet är avbetalat med ränta, först om 40 år, kommer att vara hisnande 30 miljarder kronor, enligt Daily Telegraph. Visserligen ingår i den summan också utgifter för service och försäkring, som staten också har förbundit sig att betala, under den extremt långa bindningstiden.

Skulle en privatperson köpa något under samma premisser skulle han sannolikt betraktas som en kreditkortsmissbrukare.

– Bara gångbron där borta kostar 11 miljoner kronor, säger en byggarbetare som inte vågar uppge sitt namn.

Utanför byggarbetsplatsen går tvåbarnsmamman Celina Carr, 28. Hon förlorade nyligen ett barn på det sjukhus som nybyggda Queen Elizabeth ska ersätta.

– Jag kom hit med värkar, men sjukhuspersonalen trodde inte på mig. De förstod inte att jag var på väg att föda. Det slutade med att jag var ensam när jag födde barnet. Barnet dog.

Hennes reaktion är representativ för den uppgivenhet britterna känner inför vården. Celina Carr, som utbildar sig till social­arbetare, personifierar ändå budskapet på andra världskrigets klassiska propagandaaffischer: »Keep calm and carry on«.

– Vad ska jag göra? Det är fruktansvärt att förlora ett barn, men man måste gå vidare i livet, säger hon.

Carr blir dock arg när hon tittar på Queen Elizabeths skinande fasad. Byggnaden ser mer ut som ett lyxhotell i Dubai än en typiskt brittisk sjukhusbyggnad. Carr tycker att det dyra nybygget är provocerande och ett tecken på att landets politiker lever i förnekelse om Storbritanniens ekonomiska problem.

– Om det överhuvudtaget finns pengar just nu så borde de spenderas på att förbättra själva vården och på att utbilda personalen. Vem behöver en vacker byggnad?

Man kan säga mycket om ett land genom att titta på deras tv-reklam. I en av de vanligaste reklamfilmerna i Storbritannien för tillfället erbjuder en firma kontanter för folks guldsmycken. Inte direkt den typen av reklam som kännetecknar en välmående stormakt. Reklamen är extra passande i Storbritannien eftersom halva landets guldreserv sålts under Labours styre.

Nathan Alleyne arbetar åt National Debtline, en oberoende organisation som erbjuder gratis rådgivning åt britter som har problem med att betala tillbaka lån. Organisationen hjälper 200 000 britter om året. Han har märkt en markant ökning av människor som söker hjälp. Det är inte konstigt. Britternas privata skulder har trefaldigats sedan 1997.

– Bara förra året hade vi en 56-procentig ökning av samtal, säger Nathan Alleyne. Det är människor i alla åldrar.

Över 2,5 miljoner människor är arbetslösa i Storbritannien, den högsta siffran på 16 år, enligt officiell statistik. I Storbritanniens näst största stad Birmingham är 12,7 procent av befolkningen arbetslös. Lämnar man innerstaden är talen ännu högre. I Erdington har inte ens hälften av förortens 24-åringar jobb. En rapport genomförd av Birminghams council varnade nyligen för att den nuvarande arbetslösheten riskerar att skapa en våg av gängbrottslighet och drogmissbruk de kommande åren. I slutet av Birminghams »walk of fame«, där de lokala rockmusikhjältarna Black Sabbath-gitarristen Tonny Iommi och Slades sångare Noddy Holder fått hyllningsstjärnor, ligger även en arbetsförmedling. Gary Adams, 25, har varit arbetslös i fem år. Han sitter utanför arbetsförmedlingen och pratar med sin kompis Markus Osbourne, 28.

Båda inser att tuffa tider väntar. Under valrörelsen lovade landets tre största partier – Labour, De konservativa och Liberal­demokraterna, att de skulle skära i den offentliga sektorn utan att det fick dramatiska konsekvenser för väljarna. Gary och Markus tror inte på politikerna.

– De närmaste åren kommer det att bli rejäla nedskärningar. Det förstår vem som helst. Politikerna kommer säkert att spara pengar, men det kommer att kosta samhället på andra sätt. Om människor inte får sina bidrag så kommer brottsligheten att öka. Kriminalitet är redan ett problem i Birmingham, säger Gary.

– Det finns inga jobb. Men det är tuffast för 17-åringarna. De har ännu svårare att få arbete och är för unga för att få bidrag.

Många unga britter söker sig till försvarsmakten på grund av arbetslösheten. Men inte ens Storbritanniens militär klarar sig undan krisrubriker. Sunday Telegraph rapporterade nyligen om hur privata finansiärer hjälpt 21 soldater från elitstyrkan SAS med pengar till skottsäkra västar inför deras resa till Helmandprovinsen i Afghanistan. General Lord Gurthrie of Craigiebank, arméchef 1997 till 2001, har medgett att brittiska soldater i Irak och Afghanistan har dött på grund av bristen på resurser. Ett problem har varit att försvarsmakten saknat helikoptrar och fordon med tillräckligt pansarskydd.

Arméns ekonomiska situation blev extra tydlig i slutet av förra året när en mamma i studiopubliken till BBC-programmet »Question Time« räckte upp handen och berättade hur hon tvingades köpa militärutrustning åt sin 18-åriga soldatson. På sin födelsedag fick sonen ett ammunitionsbälte i present av mamma.

– Soldaterna får bara den mest grundläggande utrustningen, vill du ha bättre saker så måste du köpa det själv, sa mamman.

Det är få saker som britter är så oreserverat stolta över som sin fotboll. Men bland division 1-lagen i Premier League märks samma ekonomiska problem som i resten av samhället. Flera klubbar lever långt över sina tillgångar.

Över hälften av landets 20 bästa klubbar har utländska ägare. För första gången har också ett Premier League-lag, Portsmouth FC, tvingats i tvångsförvaltning, ett slags förstadium till konkurs. När förvaltaren Andrew Andronikou nyligen offentliggjorde klubbens skulder blev slutsumman hisnande 1,2 miljarder kronor.

I Andronikous över 70 sidor långa rapport redovisas skulder både till fotbollstalangscouter och den lokala scoutföreningen. Portsmouth FC är till exempel skyldiga pajproducenten Pukka Pies 40 pund. Skulduppföljningen är så omfattande att flygbolaget Qatar Airways väntade på 20 pence.

– Men det har jag personligen betalat tillbaka i dag, säger klubbens tränare Avram Grant till Fokus.

Avram Grant kallades »Begravningsentreprenören«, på grund av sin dystra uppsyn, när han 2008 tränade den ryska oligarken Roman Abramovitjs toppklubb Chelsea. Hans utmattade mörka blick kändes felplacerad i ett framgångsrikt miljardbygge då brittisk fotboll fortfarande trodde att den enda vägen var uppåt. Nu däremot passar hans dödgrävarutseende och svarta cyniska humor perfekt.

När Portsmouth tvingades i förvaltning straffade Premier League föreningen med ett avdrag på nio poäng. Det har inneburit att klubben spelar i andradivisionen, Championship, nästa säsong. Spelarna tvingas låna lilla division sex-klubben Eastleighs slitna träningsanläggning som också används som cricketplan för lokala amatörer. Andra Premier League-klubbar förbereder sig inför matcher på toppmoderna lyxanläggningar och med en stab av specialister. På Manchester Uniteds träningsanläggning Carrington visar tv-apparater när spelarna är inbokade för massage.

Portsmouths spelare byter om i en lokal som påminner om en fritidsgård från 1970-talet. Lokalens omklädningsrum rymmer inte ens hela laget samtidigt. Hela 85 anställda har sparkats från föreningen. Förvaltaren Andrew Andronikou tillåter bara de mest nödvändiga utgifterna. Spelarna har därför själva återanställt fyra personer i personalen som fick sparken, bland annat materialförvaltaren. Nu står han vid en balja och tvättar skor. Avram Grant har precis ätit lunch.

– Kocken är otrolig. Han presterar underverk med ingenting. Ibland tar han ingredienser från skogen för att vi ska ha råd med luncher till spelarna, säger Grant och skrattar.

Israelen låtsas plocka frukt från ett träd.

Enligt den amerikanska affärstidningen Forbes står engelsk fotboll ensam för 56 procent av skulderna i Europas högsta ligor. Premier League-laget West Ham United offentliggjorde nyligen att de hade skulder på över en miljard kronor.

Avram Grant hade ingen aning om att hans arbetsgivare Portsmouth FC dragit på sig skulder på 1,2 miljarder kronor.

– Jag blev chockad när jag såg beloppet. Jag fattar inte hur det kunde hända. Det är svårt för mig att prata om det här, jag ansvarar för fotbollen, jag kan inget om ekonomin, men det känns jobbigt. Det är inte bara spelare och fotbollsagenter som väntar på pengar, det är lokala företag som har drabbats av det här.

Portsmouth nådde nyligen, sensationellt, FA-cupens final. Skulle de besegra Chelsea i finalen i maj så har Andronikou godkänt att pengar läggs på att hyra en dubbeldäckarbuss utan tak så att spelarna kan åka på segerparad genom Portsmouth. Förvaltaren tog beslutet för att han trodde att staden, efter alla ekonomiska problem, skulle må bra av en fest.

I Storbritannien betraktas Portsmouth FC:s kollaps inte bara som en varning till andra fotbollsklubbar. Det är en föraning för hela landet om vad som kan hända om man samlar på sig för stora skulder.

Avram Grant hoppas att »Pompey«, som klubben kallas, kan vara en inspiration för nationen.

– Jag tror att det har varit viktigt för hela Storbritannien att vi har fortsatt kämpa trots allt som hänt. Förhoppningsvis kan vi inspirera andra att inte ge upp.

Vad krävs då för att Storbritannien ska få ordning på sin ekonomiska kris. Är det kört? Nej, frågar man Will Hutton krävs, förutom tur med forskningen efter nya uppfinningar, bara tre åtgärder.

– Vi måste höja momsen och vi behöver en bankskatt. Höjer vi dessutom pensionsåldern till 67 eller 68 år så ska vi kunna lösa den här krisen. Det kommande decenniet kommer att bli oerhört tufft, men jag är trots allt optimistisk, säger Hutton.

Valets viktigaste – och mest osynliga – fråga

Hur britterna ska täppa igen sitt budgetunderskott – i fjol på Greklandsnivån 12,5 procent av BNP – och hejda den galopperande statsskulden blir centralt för valets vinnare som nu ska bilda regering.

I valrörelsen har ekonomin visserligen diskuterats ingående, men konkreta förslag har lyst med sin frånvaro. Sparförslaget från de konservativa tories på futtiga 6 miljarder pund för 2010 avfärdades i den sista tv-debatten av premiärminister Gordon Brown med uttalandet »Krymp inte ekonomin nu«. Det rapporterar Financial Times. Det ska ställas i relation till ett budgetunderskott som i år väntas bli 163 miljarder pund.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera