Luttrade letter

Text:

Foto: ILMARS ZNOTINS/scanpix

Strax efter att vågen från ­finanskraschen slog in över Lettland kunde man se t-shirtar på Rigas gator med trycket »Ingenting särskilt« på bröstet. Det var finansministerns tafatta svar på frågan »vad har egentligen hänt?« och fick illustrera politikernas hjälplöshet inför det nationalekonomiska haveriet.

I själva verket är det svårt att överdriva dramatiken i den lettiska närhistorien. På andra sidan Östersjön pågår en samhällsomvandling som vi svenskar kan betrakta på betryggande avstånd.

Lettland har svingat sig från sovjetisk delrepublik till kapitalistisk tiger, vidare till svenska bankers jättegäldenär och sedan Internationella valutafondens sorgebarn. På mindre än tjugo år.

Siffrorna är hisnande. Som mest växte Lettlands ekonomi med 13 procent; förra året krympte den med nästan 20 procent.

En inflation som toppade med 17 procent 2007 har bytts mot deflation.

I början av 2000-talet ökade lönerna med runt 30 procent varje år – det senaste året har både offentlig- och privatanställda fått se sina löner halveras eller minska kraftigt.

Arbetslösheten har ökat från 5 till 20 procent.

När finanskrisen stack hål på den lettiska lånebubblan var svenska banker och Internationella valutafonden, IMF, angelägna om att rädda sina tillgångar och sin trovärdighet. Därför motsatte de sig en devalvering, som i regel är den ekonomiska krisens plan A.

En devalvering av lettiska valutan skulle nämligen – utöver rusande inflation, inställda utlandsbetalningar och en fördubbling i värde av lån i euro – innebära att värdet på utländska tillgångar skulle rasa.

Ivrigt påhejade av IMF och svenska banker genomfördes i stället en »inhemsk devalvering«, vilket innebar att gemenelett fick ta smällen genom kraftiga lönesänkningar och växande arbetslöshet. I utbyte har Lettland fått nödlån på 7,5 miljarder euro.

Nyligen hade SE-bankens rapport om den lettiska ekonomin rubriken »Det värsta är över« och pekade på flera saker som tyder på en stabilisering. Landets ekonomi fortsätter att krympa under året, men väntas börja växa med uppåt 4 procent nästa år, ökningstakten i arbetslösheten börjar avta, deflationen fortsätter men väntas övergå till inflation till nästa år.

Lettlands blygsamma exportindustri har vänt uppåt, och även om den skulle behöva växa både i kvantitet och kvalitet så är den en viktig dragkraft. Budgetsaneringen innebär att underskottet på strax under 10 procent av BNP enligt prognosen krymper stadigt, förutsatt att åtstramningarna fortsätter.

– Men det är för tidigt att blåsa faran över. Att ekonomin inte längre befinner sig i fritt fall är inte detsamma som att säga att den är på rätt spår igen, säger Torbjörn Becker vid Handelshögskolans östekonomiska institut i Stockholm.

Letterna själva tar berg- och-dalbanan med jämnmod. Förra året ägde en del kravaller rum i huvudstaden Riga men annars är det ganska lugnt trots de tuffa tiderna.

Visst var det fantastiskt när lönerna kunde dubblas på kort tid och lyxbilsförsäljningen var störst i världen per capita, och visst har åtstramningarna frestat på – men ändå. Den expansiva låneekonomin innebar ändå att många letter hann få en rejäl ekonomisk skjuts av högkonjunkturen. Även om fallet i ekonomisk standard varit kraftigt så är de flesta nu tillbaka på 2006 års lönenivåer. Letterna har varit med om värre saker i modern historia.

– Vi har svårt att förstå att letterna inte tänker som vi. I Sverige innebär ekonomisk nedgång och arbetslöshet automatiskt sociala problem. Svenskar tycker att det är smärtsamt när de blir arbetslösa och måste flytta 30 mil för att få jobb. Så är det inte i Lettland, säger Handels­bankens Östereuropa-analytiker Gunnar Tersman.

Den lettiske statsvetaren Daunis Auers vid universitetet i Riga tror att det har mer med likgiltighet och mindre med tåga att göra.

– Jag tror att letterna är mer passiva än stoiska. De inser att kraven från Inter­nationella valutafonden är den enda utvägen ur detta och accepterar att politikernas manöverutrymme är begränsat, säger han.

Frågan är om de lettiska politikerna nöjer sig med detta. Positioneringen inför det lettiska valet inleddes nyligen när det största partiet, liberalkonservativa Tautas partija, lämnade regeringen i protest mot det sparpaket som både IMF och EU har krävt.

Minoritetsregeringen får i stället stöd av det socialkonservativa Latvijas Pirma partija som samtidigt förbereder en valkoalition med just Tautas partija.

Även om jämförelsen haltar betänkligt är detta som om [[Fredrik Reinfeldt]] och resten av moderaternas ministrar lämnade regeringen i protest mot den ekonomiska politiken, och att regeringen i stället fick stöd av socialdemokraterna – som samtidigt förberedde en koalition inför valet tillsammans med just moderaterna.

Den lettiska traditionen bjuder makt före både politik, ideologi och kontinuitet. I Lettland nybildas partier ständigt för att bli kvitt politiskt ansvar eller för att rida på en ny politisk våg. Det finns ingen tradition av samarbete mellan partier som borde ligga nära varandra, utan relationerna mellan partierna präglas av ömsom rivalitet, ömsom oheliga allianser.

– Allmänhetens extrema missnöje med landets politiker är typiskt för Lettland. Korruptionen är utbredd på ett sätt som inte liknar övriga Europa, säger statsvetaren vid Göteborgs universitet Andreas Bågenholm.