Plattformen Deepwater Horizon.

Utrikes

Så ska BP slippa betala

Bolagens trick för att begränsa kostnaderna är att förhala ansvarsprocessen. Ibland i decennier.

Söndag eftermiddag, andra maj 2010. Regnet vräkte ner över den lilla kuststaden Venice. Inte för inte kallas platsen »världens ände«, längre ut på den smala halvön söder om New Orleans än så här går det inte att komma till fots.

Precis här förvandlas den väldiga Mississippifloden till ett komplicerat delta av träskområden, mangrove och slamtunga vikar – ett av världens rikaste ekosystem.

Den här söndagen piskade vinden mot kajen och kustbevakningens fartyg gungade i otakt. En symbolisk kuliss för den balansakt som just nu pågick. Här stod president Barack Obama några meter från vattenbrynet och höll sig i en talarstol förankrad med sandsäckar i det våta gräset. Regnet droppade från hans kinder och han lovade att han skulle skicka räkningen för detta, det största oljeutsläppet i USA i modern tid, direkt till energibolaget BP.

Balansakt var det för att BP inte hade något annat val än att visa sig betalningsvilliga. Allt annat skulle vara ett pr-mässigt självmord. För BP, som fram till 2000 uttyddes British Petroleum, hade arbetat hårt med sin miljöprofil där »BP, Beyond Petroleum« var ett led i satsningen. De hade lagt ner omfattande resurser på att distansera sig från konkurrenten Exxons notoriskt negativa, nästan aggressiva, inställning till miljöfrågor.

BP:s koncernchef Tony Hayward instämde snabbt i Obamas krav och medgav att koncernen var »helt och hållet ansvarig« för oljesaneringen. Haken var bara att saneringskostnaderna för detta jättespill skulle kosta flera miljarder dollar. Det skulle bli kännbart, även för BP.

– För en vd är det viktigare att ha ett levande bolag än ett bolag med gott rykte, säger David Langlet, forskare i miljörätt och internationell rätt vid Göteborgs universitet.

Nu inleds med andra ord jakten på att slippa betala.

Initialt kommer den amerikanska staten att bekosta saneringskostnaderna, sedan skickar de en faktura till BP. När det gäller den andra biten av processen, kraven på skadestånd för de tusentals människor, fiskare, markägare och andra, som fått sina arbetsliv ödelagda av oljan så blir det betydligt mer komplicerat. BP skickade häromdagen ut brev till drabbade där de erbjöds 5 000 dollar om de lovade att inte stämma företaget. Men breven läckte ut till media och BP bad om ursäkt och drog tillbaka »erbjudandet«.

Redan innan den händelsen hade flera processer inletts, och advokater och försäkringsbolag har nu rustat sig för åratal av stämningar. Det menar Bill Dufwa, professor i försäkringsrätt vid Stockholms universitet.

– Det kommer att ta minst femton år innan allt är färdigt, det är USA det här, alla stämmer alla, säger han.

Även i Europa tar den här typen av processer tid. Efter tankfartyget Fu Shan Hais krock med fartyget Gdynia utanför Bornholm 2003 dröjde det innan svenska staten fick betalt för det stora saneringsarbetet längs den svenska kusten. Processen avslutades först förra året.

Drygt nio år tog processen efter det värsta oljeutsläppet i Frankrikes historia. 40 mil av kusten i Bretagne förorenades och hundratusentals fåglar dog när tankern Erika förliste utanför kusten. Det kostade oljebolaget Total tre och en halv miljon kronor i böter.

Utsläppet utanför Louisianas kust befaras bli än mer omfattande än den ökända olyckan i Alaska 1989 när oljetankern Exxon Valdez gick på grund och fyrtio miljoner liter olja läckte ut. Exxon fick stå för drygt 3,8 miljarder dollar för sanering och skadestånd, bötessumman uppgick till 500 miljoner kronor – en tiondel av den ursprungliga summan. Rättsprocessen pågick i tjugo år.

Jonas Fejes är ansvarig för oljeskadegruppen på Svenska miljöinstitutet och säger att just det är ett problem.

– Oljebolagen har råd att engagera de vassaste advokaterna i hela USA, och kan låta processerna pågå hur länge som helst, säger han.

Kostnaderna för det senaste jätteutsläppet går inte att överblicka i nuläget, men bara effekten på Floridas turistintensiva kustområden uppskattas till minst tre miljarder dollar. Det kan ta månader innan de väldiga järnklockor som ska få stopp på flödet kan vara på plats. Under tiden fortsätter läckan under plattformen Deepwater Horizon pumpa ut 1 000 ton råolja om dagen.

Bill Dufwa spår att det är upplagt för en konflikt när amerikanska staten ska kräva tillbaka pengarna för saneringen.

– Obama har ett väldigt tryck på sig nu. Men BP kommer hävda att det här inte var förutsägbart, säger han.

BP kommer också med all sannolikhet att ta fasta på att olyckan inte var deras fel, oljeriggen och besättningen på riggen hyrde BP av företaget Transocean. Delar av utrustningen kom från ytterligare andra företag. Ett långt koppel av stämningsansökningar är att vänta.

– Tro inte att BP på något sätt kommer att ge sig, de kommer kämpa, säger Bill Dufwa.

Oljeplattformar är bland det dyraste som finns att försäkra och ingår därför i ett komplext kluster av återförsäkringsarrangemang. Bara att reda ut vad som gäller efter den här olyckan kommer att ta lång tid.

Efter Exxon Valez-olyckan tillkom en rad nya miljölagar i USA, bland annat krav på dubbelskroviga tankfartyg. En annan lag är den så kallade Oil Pollution Act som innebär att oljebolagen har ett tak på eventuella skadestånd på 75 miljoner dollar vid oljeutsläpp.

Om det gäller även oljeriggar är ännu oklart.

– Det har aldrig testats, säger Jonas Fejes.

Om den lagen kan appliceras har BP allt att vinna på att få det att se ut som att de gör en uppoffring när de tar på sig kostnaderna för saneringen, de vet att de egentligen sitter tryggt. Mer än 75 miljoner i skadestånd kan de aldrig åka på.

Men BP är inte de enda som går balansgång just nu. President Obama själv väger sina uttalanden noga. Precis före explosionen på Deepwater Horizon föreslog han att oljeborrning ska tillåtas i vidsträckta kustområden där det hittills har varit förbjudet. Oljeutsläppet häller därför bokstavligen ytterligare bensin på den inrikespolitiska debatten. Och den amerikanska inrikesministern tvingades att tillfälligt avbryta alla sådana planer. Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger har också gått ut och sagt att han inte längre stödjer projektet.

– Men miljöaspekter väger lätt i amerikansk inrikespolitik, viljan att minska oljeberoendet från arabiska halvön väger betydligt tyngre, konstaterar David Langlet.

Nu har det gått drygt två veckor sedan oljeplattformen sjönk. Men långt efter att oljeskadade fåglar slutat att spolas iland längs kusterna och medieljuset lämnat den sömniga fiskestaden Venice kommer händelsen leva kvar – i domstolen.

Fakta | Oljekatastrofer

1979: Explosion vid oljeborrtornet Ixtoc utanför Texas kust. Det tog det åtta månader att få stopp på utsläppet.

1989: Oljetankern Exxon Valdez går på grund utanför Alaska. 38 000 ton olja läcker ut. 130 mil kuster förorenas.

1992: Oljetankern Aegean Sea slås sönder mot klippor utanför norra Spanien. 70 000 ton olja förorenar hav och kust.

1996: Oljetankern Sea Empress sjunker utanför Wales. 147 000 ton olja läcker ut.

2002: Oljetankern Prestige sjunker utanför nordvästra Spanien. 50 000 ton olja förstör kusten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera