Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Därför kollapsar Sahlin

Det är svårt att se hur Mona Sahlin ska ­vända utvecklingen för sig själv och partiet.

Så hände det till slut, det som opinionsanalytikerna, statsvetare, till och med många högt uppsatta socialdemokrater, förutspått: [[Mona Sahlin|Mona Sahlins]] sammanbrott. Länge gick partimätningarna på tvärsen mot förtroendesiffrorna, där statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] dominerade. Nu pekar varje ny mätning mot alliansseger.

Historien talar mot att Sahlin kan vända trenden. Inget har visat sig vara en så tung belastning för en opposition som att folket verkligen inte vill ha dess ledare vid makten. Det gäller Sverige (Lundgren 2002 och Adelsohn på 1980-talet) och världen (John Kerry 2004, Neil Kinnock 1992, Ségolène Royal 2007, Barry Goldwater 1964, McGovern 1972 etc).

Sahlins kollaps är full med paradoxer.

Hon upplevs som osäker jämfört med Reinfeldt, trots att hon är Sveriges kanske mest erfarna politiker, riksdagsledamot när han spelade basket i skollaget, minister när han var muf:are.

Hon har satsat sitt politiska kapital på att nå storstadsväljare, med mjukisliberalism och mångfald, men just dessa väljare sviker henne för alliansen och för miljöpartiet. Det är på landsbygden socialdemokraterna står sig och rentav går framåt.

Hon skulle vara förnyaren men har blivit traditionalist. Sahlin var den som populariserade s-liberalernas idé om egenmakt. Efter Perssons betongvälde hade hon en öppning att göra en »Reinfeldt« och skapa »nya s«. Men det slarvades bort.

Omsvängningar om betyg i skolan och skattesänkningar smögs fram, i stället för att basuneras ut. I dag börjar Sahlin vartannat uttalande med »vi socialdemokrater har…« och pay-offen på nya annonserna är »tillväxt sedan 1889«.

Allt det positiva hon själv stod för har blivit ett sänke. Varför blev det så? Det finns åtminstone fyra tunga skäl.

Auktoritetsbristen. Respekten för en ledare formas av att hon står upp när det blåser. Kvinnor i allmänhet besväras fort­farande av ihållande fördomar mot deras auktoritet. Det gäller i synnerhet Sahlin, som behäftades (av de egna) med slarvighetsstämpeln redan före Tobleroneaffären. Brytpunkten kom dock den 10 oktober 2008 då hon i regeringsfrågan, en fråga varje partiledare måste äga, mötte en revolt i de egna leden mot allians med miljöpartiet. I stället för att ställa kabinettsfråga och etablera sin auktoritet mot fraktionerna vek hon ner sig och släppte in vänsterpartiet.

Avsaknad av plan. Inget vet vad Mona Sahlins plan för Sverige är. Är det gråsosse-Sverige à la Ingvar Carlsson/Göran Persson, eller vänsterliberalt à la Tony Blair/Jens Stoltenberg? Socialdemokratins inre krets vittnar om adhocrati och ständigt nya infall.

Finanskrisen. Särskilt tufft är det att sakna en linje när en stor extern chock som finanskrisen drabbar landet. Oppositionens alternativ brukar då vara att köpa regeringens krisplaner, men med invändningar (en strategi som gjorde Carlsson till landsfader i opposition 1991–94) – eller opponera fullt ut, som Palme på 1970-talet. Sahlin har vacklat fram och tillbaka.

Dålig personalpolitik. I stället för att likt Blair skapa en allians av drivna förnyare (och ekonomer som kunnat matcha [[Anders Borg|Borg]]) har Sahlin etablerat ett nytt kotteri av ja-sägare som isolerat henne från kritik och förlamat beslut. Glanslösa personligheter, som [[Thomas Östros]] och [[Ibrahim Baylan]], har fått nyckelposter.

Kan då något vända trenden?

Sahlins största chans var sannolikt krisen kring årsskiftet med de sjukskrivna som jagades av Försäkringskassan. Det överrumplade borgerligheten och Reinfeldt gömde sig i veckor medan han framställdes som hjärtlös mot cancersjuka.

S kommer säkert försöka återuppliva frågan, men det blir svårt. Alliansen svarade till slut upp mot kritikstormen med alla upptänkliga ändringar.

Dessutom tycker s i sak likadant som alliansen, och regeringen har till slut grävt fram statistik som visar att reglerna inte varit hårdare mot svårt sjuka nu än på Perssons tid.

En möjlighet hade varit om s förmått finna något nytt om jobbkrisen, där Reinfeldt är sårbar. Men samarbetet med v gör det nästan omöjligt att komma med överraskningar. Tänk rent hypotetiskt om Sahlin i opposition mot LO och i samarbete med mp vågat öppna en debatt om dansk flexicurity, friare arbetsmarknad med bättre socialförsäkringar, som danska social­demokraterna en gång gjorde. Då hade hon placerat Reinfeldt offside och gett s en begriplig jobblinje. Men var det osannolikt innan är det omöjligt med Ohly på båten.

Få valrörelser brukar gå från start till mål utan omkastningar inom blocken, men lika sällan bryts trenderna mellan blocken. Hade Mona Sahlin varit mäktig att av egen kraft bryta en sådan trend hade vi vetat det vid det här laget.

***
FÖR ÖVRIGT borde Greenpeace få ett tackbrev i stället för åtal för att man visat hur dåligt skalskyddet för svenska kärnkraftverk är.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera